En gång i tiden fanns det arbetsförmedlingar.

Sedan försvann de.

När man ville ha ett jobb gick man, beväpnad med lämpliga papper, upp och tog en köbricka.

Arbetsförmedlaren letade upp ett ledigt jobb, kontakt etablerades och så var saken klar.

Kom att tänka på den saken när jag nu försöker smita undan vad jag åtagit mig genom att i stället sitta och blogga.

Som ung juridikstuderande fick jag ett tillfälligt jobb på något verk, första dagen skulle lämpligt arbete väljas fram, det  blev "de nordiska utlandsärendena", en tre decimeters bunt med solkiga papper som skulle redas ut.

Jag kastade mig över saken med friska ögon och utan minsta obehag eller tveksamhet.

På tre dagar var bunten tom, allt var levererat och via postbefodran utskickat för utredning.

Beröm och ny arbetsuppgift.

Senare, efter några veckor eller så, var bunten där igen, samtliga akter nu kompletterade med ytterligare ett dokument om att saken remitterats och visat sig vara svår eller omöjlig att reda ut, etc, bla, bla, bla.

Om någon nu vågat tilldela mig dessa ärenden en gång till skulle jag ha upplevt en stark känsla av motbjudande, leda, motvilja, hat, nej aldrig, inte en gång till.

Så är det med mina egna projekt. En del kommer ingenstans, något är i vägen.

Men vad vill jag egentligen? Jag har ett arr att skriva, det är rätt bra och måste få sin chans. Men först måste jag installera program, notskrivningsprogram.

Problemet är att det kanske inte får plats i min DATAMASKIN.

Tveksamhet, vag oro, irritation, brist på resurser.

Nä, jag drar i väg till något museum. Eller bara ut och går. Kan jag få någon med mig?

Eller ska jag bara hoppas på min serendipitet?

Snart hemma en vecka från det fina slottets omgivningar, tre hästar och en till synes oändlig massa att fixa som jag inte hinner med.

Ångestskapande.

I stället för att rationellt söka tränga igenom problemen sätter jag mig och skriver en bloggtext som ingen läser.

Ett litet nödrop i mörkret, kanske.

Fortsatt brist på diskutrymme gör att jag fått ägna flera dagar åt att frigöra yta genom att kopiera över till en gammal  bärbar datamaskin. Det tar tid.

Till råga på allt ångest över att jag vägrar anpassa mig.

Jag får inte skriva eller säga "datamaskin", det är roligt, men folk blir förbannade, liksom när man uttalar onödiga engelska ord på svenska. Jag uttalar det till exempel med i som i Ivan, ipod alltså, iiiipåd. 

Jag skriver makaroner till alla italienfrälstas ilskna förtvivlan, pasta ska det ju va. Pasta låter ju som ett klet man smörjer in saker med. Och ordet makaroner har funnits här i många hundra år, faktiskt.

Så verkar det som om man helt plötsligt har fattat agg till infinitivmärkena. Kanske är det torftiga SMS-jargongen som har sparat tre bokstäver. "Dagar frigöra...", "..kommer kunna..." till exempel i stället för "dagar att frigöra...", "..kommer att kunna.."

Jag vill inte.

Men jag envisas ändå med Iiii-påd, PASTA, MAKARONER, att, att, att och DATAMASKIN, maskin, maskin, maskin. Tycker det är kul ändå.

Någon bild från Stora Sundby måste jag väl få in här i alla fall. Kommer jag sedan att kunna få något gjort?

Länkar finns här:

http://www.storasundbyslott.se/

http://www.vidderna.se/, för endast 7900:- kan man få en kurs i jakt, viltstyckning och matlagning på tre dagar.

Här bilder från de tre hästarna jag mötte, vet inget om sort eller annat än det som stod på den lilla handtextade skylten "privat, får ej matas, hingst kan bitas". Sedan två bilder från slottet från motsatta sidor.