Klippa sig hos den glada, vackra flickan från Turkland.

Pris förhandlades, ett förmånligt pris under rådande omständigheter.

Det blev helt OK, gav elva % i dricks.

Nästa gång, återseendets glädje, tid beställdes.

Blev bra som förra gången.

Till kassan att betala, men se nu hade priset gått upp med 39%, mat för flera dar, hur kan människan ha mage till att bete sig så?

Vad kan det komma sig att man är så snäll och flat att man betalar och ändå snällt tackar?

Den egendomliga sorgen sitter i hela dagen och förmodligen mer än det...

Aldrig mer.

Jaha, nu är VM slut för den här gången, det har verkligen varit ett fjorton dagars äventyr. Men nu är det slut, nu slipper man det, nu undrar man vad det var för mening att sitta så många timmar och tycka det var fruktansvärt spännande, reta sig till vansinne över reklaminslagen i TV 6, och undra över alla märkliga utvisningar.

Kanske det mest spännande ändå var Tysklands stora framgångar, de hade verkligen varit värda ett brons, i så fall deras första vmmedalj någonsin, men att döma av lagets fina prestationer kan man nog lugnt räkna med att där finns en framtid. Heja Tyskland!

Detta var Bengt-Åke Gustafssons sista år som coach. Vad säger man? Som jag har retat mig på honom, första åren när han till skillnad från alla andra ishockeycoacher inte skulle ha slips till skjortan som satt öppen i halsen. Mycket märkligt och fånigt. De tjocka värmlands-ellen var väl rätt kul, men gud så karln svär. Men hans sätt att börja svaren med NÄ- var onekligen roligt, det skulle man införa som rolighetsgrej på någon fest, om man säger så... :-)

Hur länge har han suttit egentligen, är det fem år, är det mer? Ja, han var förbundskapten 2005 till 2010 och ersätts nu av Pär Mårts, få se nu om han tänker använda slips. Bengt- Åkes intervjusnack var ibland så knäppa och med en skugga av arrogans, att man tyckte det var rent pinsamt ibland. Men någon slags humor fanns ju där vilket manifesterades av hans timeoutbegäran när det återstod 0,7 sekunder i förlustmatchen mot Tyskland. Hans största, mest oförglömliga framgång, måste ha varit Guld i OS, när det nu var, det var en otrolig fest vid medborgarplatsen med gyllene hjälmar och minister och allt.

En märklig sak som jag inte minns från tidigare turneringar, var de två målen som måste kontrolleras mot centralstudion, det svenska målet när perioden just var slut (godkänt) och det ryska mot Tjekkien som dömdes bort.

Var nere på apoteket och hamnade på en ny sötis som var där första dan, hon visste inte vad Siemens C-Guard(tm) var, så jag hade glädjen att få undervisa henne, hon lovade att grunna på saken.

Har nyss läst Ingmar Bergmans kapitel om vänskap, det bästa jag läst. Alla borde läsa dessa drygt fem sidor.

Som vanligt i Laterna Magica måste man läsa minutiöst noga. Det är inte svårt att förstå, men är mycket lätt att fuska.

Geniet framträder tydligt, ingen tvekan om den saken.

Är det för svårt? Är det för jobbigt?

Han skriver ju så enkelt, så kristallklart, inga svåra ord.

Texten lämnar en varm övertygelse, en glimt av lyckokänslan.

Tack Ingemar! Tack för denna fläkt från tveklöst underkännande av svek, otrohet och likgiltighet.

Så valde jag att ta pendeltåget ner till Centralen.

En pilgrimsfärd.

Finns så många minnen. Tillfällen med möten, biljetter, anledningar att stanna upp. Minns när syrran glömde golfklubborna på tunnelbanan. Jag fick vänta med annat bagage en bra stund när hon for i väg för att återfinna dem.

Vi hamnade på Centralen. Missat tåg, vänta nära två timmar så vi satt oss på det där fiket och tog en öl.

Ganska trevligt ändå med tiden som plötsligt blev över och stod till förfogande.

Alla har så mycket att prata om när man väl får tid att prata.

Vi satt där med några resväskor och ett set golfklubbor.

Så många andra tillfällen med rusande upp och ner efter rätt spår och biljetthämtning. Telefonsamtal om ändrade omständigheter.

Många under åren.

Nu ner och satte mig en stund med anteckningsblock i knät och skrev lite tankar och intryck. Hamnade mitt emot samma fik som numera heter Ritazza, vilket visar sig vara en gigantisk världsomspännande kedja. Med nya priser. Varför ska priser alltid generellt stiga så snart man etablerar något nytt?

Människor av alla slag passerar, sitter, fikar, tittar, babblar, läser. Bredvid mej en ung, välsminkad sötis, mobiltelefon förstås. Många går omkring och pratar högt, en del utan minsta hämningar, dom verkar ha kopplat bort omgivningen totalt. I varje fall finns inte längre någon som försöker viska eller dölja sin kommunikation. Det är tidens melodi.

Men så finns det något annat också. Mullrandet.

Alla utan undantag drar sina rullväskor eller vad man ska kalla det. Alla. Väskor med hjul och draghandtag i alla former, färger och storlekar. De små hjulen mullrar när de rullar över stationens stengolv

Jag inser plötsligt att det dels är praktiskt och dels skulle väcka ett Stig-Helmerskt uppseende att använda sin gamla kånk.

Vid nästa resa ska jag ha skaffat en rullväska om jag kan få tag i en med tillräckligt lång skackel, så att man får slippa lyfta fanskapet. En liten glimt av framtidshopp och glädje!

Tack då för att jag råkade komma på idén att tramsa ner till Centralen! Jag tror jag åker ner idag också en stund. Alltid finns det en och annan bronstjej med konturer som är värda att se.

Senaste veckan har inneburit en aktivitet av länge sedan upplevd omfattning i mitt liv. Jag har städat och sorterat och slängt papper så det är inte klokt. Kilo efter kilo efter kilo. En del borde man destruera, jag hoppas det räcker med att förpassa till soprummet.

Jag har knappt startat datorn utom några enstaka larviga meningslösheter med Farmville, skapat gruppen Pölsarna, som alltså är våran privata grupp med jammarbandet The Pearls, och skrivit detta inlägg i min gratisblogg.

I samband med denna entropisänkning har jag funnit mitt trumpetmunstycke som pinsamt nog varit gömt en tid. Dessutom har jag en passent fått igång Jammer pro 5, så nu är det fritt fram att börja öva.

Ska jag verkligen göra det?

Kanske jag fått tillbaka lite ambis till nästa pölsarmöte, vad tycker du? Om nu någon i sammanhanget tycker något alls.

SQUVALP 2010

I lördags var jag nere vid Smedsudden och lyssnade på varm korv och polka med Siv Malmqvist. Det var årets bygglåt non-stop i så där sex timmar.

"Min kille gillar korv me brö och dansar gärna polka,

Lasse han är inte slö, Han bräcker er allihop.
Jag kan laga korv me' brö' och å ja kan dansa polka

Det är så kul så man kan dö vi passar så bra ihop",

undras var dom har fått den i från, kan det vara Sunkit?

Jag åkte dit i kalla regnet och plus åtta grader för att kolla Elli och hennes skolkamrater i kemistsektionen som byggde sin farkost nummer åtta "Pungabröllopet".

Där fanns hela tiden en risk för ekipagen att hamna i kalla vattnet, vilket en stor flotte faktiskt gjorde. Det var nästan skrämmande att se flotten välta och alla passagerare dråsa i vattnet under publikens jubel.

Där förekom en tapper liten jamorkester också, flera gånger snuddade man vid tanken på hur dom skulle göra om instrumenten (trumpet, trombon, tuba, banjo och virveltrumma) ramlade i vattnet, fanns draggen beredd..., men allt tycktes gå vägen.

Förra året var bygglåten "Jolly Bob" men den mest pregnanta bygglåten jag upplevt var "Det finns ingen väg tillbaka" som gick en hel vecka under Quarnevalbygget ett år. Jag arrade en bit av den och la in i Kårspexets ouvertyr, vilket väckte vederbörligt jubel hos stockholmspubliken.

Efter squvalpet destrueras och slängs allt, så jag for ner i går också och tog några bilder från den ödsliga och tomma Smedsudden, vilken fantastisk kontrast mot den enorma aktiviteten dagen innan!

Nästa år är det quarneval, så det tar två år till nästa Squvalp, nästan lite vemodigt.

// hej hej från mej