Slatofoli

Id est  - avsky, fixering, förundran, uppgivenhet eller hysteri vid beröring av företeelsen Slatan Slatanopowitj.

Någon Beservisare vet säkert av någon annan stavning på denna fotbollsspelande skånsktalande utlänning, liksom på detta nya svenska uttryck för vad personen i fråga haft för sig.

Det jag finner så märkvärdigt svårförklarligt är just detta enfaldiga totaluppgivna anammande.

En utlänning med mycket utländskt utseende spelar fotboll. Duktig utan tvekan. Men lik förbannat lika fel som om kriget mellan indianer och vita på sin tid inträffat med utomjordiska makters svekfulla inblandande på endera sidan.

Fotboll har kommit att bli ett första klassens enfaldiga spel som, liksom andra dunkla skeenden i underhållningsbranschen, blivit föremål för vuxna människors häpnadsväckande penningslöseri.

Vari ligger nöjet? Det händer ju ingenting, och det betyder ju ingenting. Inte krig eller fred. Inte rikedom eller fattigdom. Inte sjukdom eller friskhet. Inte skönhet eller fulhet. Inte regn eller solsken.

I en fotbollsmatch mot ett utländskt lag, i en situation där målskillnaden saknade betydelse, i ett komplett likgiltigt sammanhang, råkar denna Slatanopovitj komma åt kulan man slåss om, på ett sådant sätt att den råkar hamna innanför de rektangulärt uppspikade träribborna, som anses markera ett särskilt för sammanhanget betydelsefullt område.

Ja, visst sparkade han till i uppsåtlig avsikt att få in den sfäriska kulan i detta område, men utfallet kunde väl i princip ha blivit vad som helst.

Sådana saker händer. Om utfallet är positivt talar man om tur, i annat fall talar man om otur.

Om utfallet är positivt har man också närmast hysteriskt kommit att benämna skeendet skicklighet.

Alla vet ju, att det naturligtvis är en blandning av ettdera.

Jag tror, att det även här rör sig om massornas låsning vid vad de ser på TV.

Den massmediala översvämningen.

Liksom uppfattningen om jordens geologiska eller klimatologiska utveckling. Eller omdömena om fundamentala historiska skeenden. Eller inställningen till vidskeplighet eller dunkla mysterier i skönlitterära framfusigheter.

Usch, så många det har varit synd om under tidernas lopp, jag lider så med alla dessa som råkat illa ut, vare sig det berott på omdömeslöshet eller ondska i omvärldens attityder.

Två sidor av livet.

Sedan urminnes tider sina många namn.

Ena sidan mat och föda.

Andra sidan bajs och avträde.

Ena sidan Glädje och lycka

Andra sidan fylla och flum.

Ena sidan ljus och mörker.

Andra sidan slarv och glömska.

Ena sidan heder och trohet.

Andra sidan vidskepelse och förljugenhet.

Ena sidan hårdhet och godhet.

Andra sidan slapphet och eftergift.

Ena sidan trygghet och stöd.

Andra sidan vilsenhet och tvekan.

Ena sidan värde och skönhet.

Andra sidan religion och döende.

Ena sidan strävan och aktsamhet.

Andra sidan fnitter och flums.

Ena sidan strävan och mål.

Andra sidan irrande och halka.

Ena sidan ärlighet och regler.

Andra sidan indolens och tygellöshet.

Ena sidan struktur och lagar.

Andra sidan rost och mögel.

Ena sidan renhet och leende.

Andra sidan blandning och läckor.

Ena sidan kurs och sans.

Andra sidan slinger och mångvälde.

Ena sidan mycket mer.

Andra sidan ännu mycket mer.

Ena sidan sparsamhet och försvar.

Andra sidan drinkar och soliga stränder.

Ena sidan mod och föresats.

Andra sidan feghet och skam.

Ja, det finns många namn sedan urminnes tider.

Mikrovågor hell!

   SYMBOL FÖR MIKROVÅGSUGNSÄKER

Jag är begåvad med mikrovågsugn!

Fick en liten, lagom apparat i julklapp, den första i mitt liv.

Har idag studerat manual och testat.

Förutom en testkopp vatten värmt mat som serverades igår: Prinskorv, helstekt lök, revbensspjäll, rödkål, jansons frestelse. Använder en micro owen safe sex deciliters plastikask, helt perfekt.

Och lyssnar hela tiden på ”God jul” med Kungsholmens gymnasium kammarkör. Den skivan visar sig varje år så här års ha den bästa sammanställningen av julorienterade sånger. Inspelad i kära, gamla Studio 2, radiohuset våren 2005 och numera mest avlyssnad med windows mediaspelare i slumpfunktionen.

Mikrovågor alltså. Rätt kort våglängd på så där en tolv centimeter, vilka får kedjor av dipolmolekyler i vattenmolekylens storlek att vibrera så allt omkring blir varmt.

Vågorna passerar inte metall och kombinat med metall kan leda till obehagliga effekter. Däremot kan man använda begränsade remsor av AL-folie för att skydda delar av födan, som inte ska värmas. Jag tvivlar på att jag kommer att behöva det.

Jag kommer nu snabbt att inse den varma födans enorma betydelse i vår utveckling. För att ordna varm mat måste man klara att kontrollera elden. Att nyttja eld, måste väl i de allra tidigaste sammanhangen varit en slump. Stora ahaupplevelser när man smakade på varmt kött, som låg där och ångade efter en eldsvåda i en skog någonstans.

Min länge omnämnda avsikt med mikron var, att jag skulle kunna köpa större förpackningar, plocka ut vad jag behövde, och snabbt tillreda det.

Hittills har det inneburit uppvärmning av den vanliga elspisen, vilket tar nästan femton minuter. Sedan ska maten ligga i tio-femton minuter i ugnen, totalt säkert en halv timme, som nu är reducerat till en tiondel.

Nu öppnar sig också möjligheten till att göra lång- och storkok, som kan ge så underbart resultat, i synnerhet med den svenska husmanskosten. I denna operation ingår nu förstås också fungerande nerfrysning, så den kompletta mekanismen omfattar flera elektriska operationer. Det gäller att gå balansgång här och hålla sig inom de bästa gränserna.

Man måste hålla sig någon minut innan mikrouppvärmningen, innan man hugger in i det nyvärmda. Värmerörelserna fortplantar sig ju mot kallare områden, och det är en del i den avsiktliga mekanismen att den jämna värmefördelningen ska uppnås på det sättet.

Nu kommer nästa trams från förmyndarmyndigheterna. Nu är det plötsligt farligt med salt, Ja man får akta sig så att folk inte släpper loss i klöveråkern, för då skulle dom väl frossa ihjäl sig på salt. Folk skulle ju till och med salta så mycket på maten, att den blir som dom vill ha den, och så får det väl inte vara, ve och fasa. I samma andetag deklareras mängderna miljoner man skulle spara in på sjukhus och dödslar, men ingen redovisar varför det skulle vara farligt.

Man saltar väl så att det blir gott, och är det gott, så är det nyttigt, det är så vi, liksom alla andra levande organismer, är konstruerade.

Tjolahopp och God fortssättning!

God jul!

Så märkligt ändå. Jag står framför en spegel och knyter slipsen, som man alltid gjorde när man skulle ut och spela för länge sedan. Man hade slips helt enkelt, kavaj och slips. Alltid, i varje fall vintertid, och på skoldanserna

Och när man gick ut, hade man hatt. Olika modeller beroende på modets växlingar. Hattarna var nog det som tog slut fortast.

Inga problem att komma ihåg handgreppen med slipsen. Det fanns tillfällen när det var väldigt bråttom, men det funkade alltid ändå.

En del killar brydde sig väldigt mycket om hur det var med slipsen, det fanns flera olika sorters slipsknutar, men jag använde bara en sort. Det var väl redan i realskolan det började.

Kannan, dvs hatten, började vid femton års ålder, det var något av ett vuxenattribut, det togs en film den julafton jag fick och tog på mig min första hatt. Det var löjligt då, och skulle säkert uppfattas väldigt löjligt även i dag.

Nu ska detta inte missuppfattas så att man alltid bar slips. Det är en standardpersedel i västerlandets kultur, som hör till högtid, i varje fall lite mera solenna tillfällen. Den spred sig under 1900 till alla senare utvecklade länder och är förstås nu väldigt obligatorisk i både Afrika och Japan i högtidligare sammanhang.

Japaner klarar inte att visa sig utan, det anses som en taktlöshet i diplomatiska sammanhang. På vår senaste nobelfest 2012 förekom en del kinesiska kvinnor i anledning av den japanska nobelpristagarens prisemottagande. Dessa hade klätt upp sig i sitt hemlands gamla dräkter, som tar många timmar att klä sig i, och som endast tillåter bäraren att förflytta sig med små, små steg.

Lika töntigt som att äta med pinnar. Pinnätning kan väl vara praktiskt för enarmade stackare, men för vanliga västerlänningar känns det obeskrivligt löjligt att sitta med en obrukad arm vid måltiderna.

Jag började äta med pinnar redan i det rebelliska gymnasiet. Jag var uppfylld av den kosmopolitiska hänförelsen, och trodde jag var nåt. Det var kul när främlingar glodde ohämmat på den tiden det var sällsynt. Senare gav kinessyltorna upp, det blev kniv o gaffel åtminstone till luncherna, men ytterligare några tiotals år senare spred det sig igen bland ungdomen. Jag tycker att det är lika dumt, löjligt, opraktiskt och töntigt, när helst man låter sig till det av modets inre tvång.

Nu gör jag ostkrutonger till den märkligt traditionsenliga champignonsoppan.

Vitt, färskt bröd, med kanterna noga avskurna.

Rikligt med rumsvarmt smör blandat med riven parmesanost och riven västerbottenost.

Man brer ett tjockt lager på de trekantiga krutongerna, och ställer på galler i ugnen vid 250 grader, alltså mycket varm.

Sedan kan man ju om så önskas värma på dem vid serveringen om man vill ha dem varma till soppan.

Det är snö i år till jul, underbart vackert, precis som det ska vara. Just nu duggar det lite lätt och är tre grader kallt.

God jul!

Klapp och klang.

Det är så märkligt.

Utvecklingen som förmedlas via bildskärmar in i vardagsrum och sängkammare.

Ja, det är otroligt men sant, det finns verkligen folk som ligger i sängen och tittar på TV.

Slösar bort sina liv utan förkovran, i meningslös väntan på döden.

Själv en nolla, ja, hur länge ska jag tjata om det? Dock utan bestämda uppfattningar om någonting, och knappast utan ordentliga kunskaper i en värld, där det i stor sett är medel som räknas.

Tittar de inte på TV, så gäller andra former av bildskärmar. De som är kopplade till datamaskiner, mobiler eller ipoder och allt liknande.

Jag har aldrig begripit meningen, eller underhållningsvärdet med en person som står och sjunger till ackompagnement på en scen.

Kanske i ett isolerat system i en avgränsad tid, kan denna sång förmedla väntan i en tillfällig sluss som måste passeras, men som i sig inte ska spela någon annan roll än det enklaste staffage.

Ändå vet jag ju att miljoner och åter miljoner omsätts på sådant, och att den ena miljardären efter den andra kristalliseras ut i en sjudande häxström av sekundära flöden i ett måttlöst virvelsystem.

Klapp och klang. Klapp och klang är en elak kommentar beträffande det man sökte underhålla små barn med i en period för länge sedan. Jag tror det var just angående ett barnprogram, som sändes massmedialt för kanske femtio år sedan i Sverige.

Man klappar i takt och sjunger därtill.

Allt är en tragisk och oavsiktlig travesti på musikens innersta väsen, om den ens är fattbar.

En ung kvinna stiger in i en musikstudio och sjunger i en mikrofon. Man genomför olika diskussioner om bakgrundsljudens styrka, och tycker sig seriöst samtala om musik.

Klapp och klang uppstod 1892 plus-minus några år. Några hävdar det var vita, andra att det var negrer, men mot slutändan var det till en början negrerna som fick krediten. Utvecklingen gick mycket fort, och spridningen var enorm. Allt detta var från början dansmusik, det vill säga ljud som var avsedda att rytmiskt stödja olika former av dans. I många, många miljoner år.

I dag domineras ljudutbudet av klapp och klang, vilken bildar en gigantiskt industri och en svällande kulturell livsmassa, som även kan sägas bilda det system, som den mänskliga livsformen svävar i.

Jag blir mycket ledsen av detta, när jag stundtals anar det meningslösa i något, som inte har obegränsade dimensioner, men i sina sammantagna  konstruktioner, förmodligen överträffar allt livsformen har frambringat genom årmiljonerna.

Men jag anar samtidigt, att det någonstans finns andra konstruktioner i ett högre och möjligen mer meningsfyllt schema av lagar och sammanbindningar. Jag anar det, och hyser en vädjande förtröstan till möjligheten av en sådan existens.

Och uteslut inte möjligheten till en djupare insikt i detta väldiga och all dess fantastiska möjligheter till skönhet och kärlek!

Nu är det snart julafton, och jag önskar alla mina tusentals läsare en riktig God Jul, precis som ni vill ha den!

Cogitamus ergo sumus.

Så totalt knäpp.

Allting blir bara fel, men jag vet inte var jag ska leta, har någon varit framme och manipulerat?

I så fall varför?

Hela veckan hade jag, ja just jag och ingen annan, varit full av pirrande glad förväntan på fredagskvällens härliga avslutning.

Egentligen gillar jag inte alls det där ordet härlig.

Det  påminner mig om feltolkningar eller övervärderingar av sådant som egentligen inte alls låter sig inpassas graderade omdömen av det här slaget.

Flera gånger har jag promenerat runt kanalen, stimulerad av det underbara snövädret, och med den största anledning att få använda mina nya halkskydd.

Hela tiden grunnat och njutit långt i förväg av den sagolika förnimmelsen om den pirrande lyckliga känslan inför vad som skulle komma på fredagkvällen.

Jag hade laddat upp med en stor rulle hushållspapper, två askar med Mums-mums, ett glas lagom kall mjölk och två tabletter.

Jag borde naturligtvis ha insett långt i förväg att en sådan lycklig förväntan inte kunde lösas upp utan problem. Jag hade gått en svindlande balansgång i svängarna för att säkerställa att ingen hybris skulle kunna tränga sig på.

Ingen hybris hade givetvis emanerat från mina strikta restriktioner, jag skulle aldrig tillåta något sådant upprörande beteende.

Men lik förbannat hände det, förmodligen i ett obevakat ögonblick av påtvingad förvirring.

Jag hatar dessa drogmissbrukare, i synnerhet de som brukar alkohol, jag förstår faktiskt inte hur det kan vara tillåtet. Visst finns det samfund som förbjuder detta missbruk, men många fler inte bara tillåter utan både besjunger och rent av hyllar användningen i elegiska kvintileringar.

Fy fan, säger jag bara, och det står jag för. Så bara är det. Ja, jag står för det.

Hur gick det nu alltså till? Den sorgligt trista förvandlingen från glädje och förväntan till djupaste mörker i ordets negativa bemärkelse.

Jag gick alltså upp till kompisen. Han som begår den stora vänligheten att år ut och år in betala sin licens till den där obehagliga apparaten, genom vilken man kan sitta och stirra  på tvådimensionella informationsflöden, som då och då har blivit detta mitt stora nöje.

När jag passerade vinkeln i korridoren, med mjölkglaset i handen och Mums-mumspaketen balanserande, löst tryckta mot midjan, bar det sig försås inte bättre än att den Mums-mumsen som låg ytterst i det alltför ivrigt öppnade översta paketet, gled ner på golvet, och sprack upp i ett tjugotal kritvita skåror mellan de vid kollisionen med golvet bildade chokladflaken.

Jag insåg omedelbart, att detta inte leder till någonting alls, att det inte är någon idé att fortsätta, att jag inte klarar mitt uppdrag.

Jag använder för många ord, för svåra ord, för onödiga ord, och jag kommer åter till den diskvalificerande grunduppfattningen, att jag är den nolla jag är.

Hur många timmar har jag inte suttit med alla dessa korkade postulat, som aldrig ledde någonstans, men som gjorde motståndarna halvt vansinniga i sina fruktlösa upprepningar mot mina indolenta motreflexer.

- Jag är dum.

- Nej, du är inte dum.

- Jo, jag är dum, väldigt dum.

- Varför påstår du det.

- För det första, därför att jag ser dum ut.

- Så det skulle finnas ett samband menar du? Ett sammanhang?

- Javisst, jag ser dum ut, alltså är jag dum.

- Du skulle aldrig klara att hävda dina ståndpunkter, om du verkligen vore dum.

- Vilka ståndpunkter? Jag är för dum för att kunna ha några attityder över
  huvud taget.

- Hopplöst att diskutera med dej.

- Ja, där ser du. Jag är för dum.

- Det har jag inte sagt.

- Nej, men du menar det, du tänker det innerst inne.

- Du vet inte ett dyft om vad jag tänker innerst inne.

- Nähe, och vad kan kanske det kanske bero på kanske va?

En gång vid den där badbryggan i en djup, lummig vik långt uppe i skärgården kom jag faktiskt fram till ett slut på teskampen, kontraheten gav upp. Han erkände att jag var dum, eftersom han hade börjat lita på mig, och han hade börjat lita på mig, därför att jag så häpnadsväckande förfäktade samma tes timme efter timme.

Det trasiga bakelseliknande chokladpaketet med sitt vita, kletiga innehåll, hade märkligt nog hamnat på rätsidan, om man nu kan tala om rätt eller fel sida när det gäller en krockskadad Mums-mums.

Detta tolkade jag som något positivt, eftersom jag har för vana att se saker från den ljusa sidan i första hand. Denna min positiva egenskap medförde i det här fallet att jag lyckades plocka upp Mums-mumsen i förbifarten. Utom ett ynka litet oregelbundet flarn.

Jag bestämde mig för att låta det lossnade lilla chokladflarnet ligga kvar på olycksplatsen, eftersom jag just var framme hos kompisen, och verkligen glödde av iver att få se det efterlängtade programmet, som skulle börja klockan nio prick.

Hur jag fick upp dörren med mjölken i handen och pappersrullen under armen har jag glömt, allt gick så himla fort, och nu gällde det att få igång TV, innan det började.

Men det började inte.

Det var något annat.

Något väldigt helt, annorlunda annat.

OK. Mjölken på bordet, rullen likaså, Mums-mumsen bredvid, ut genom dörren, ner en trappa, nyckeln ur byxfickan, fram till datorn, på med modemet, på med datorn, efter trettio sekunder hade jag tablån framme.

Helvetes förbannelse. Det var ändrat. Programmet var ändrat. Ingen ursäkt, ingen förklaring, ingen tillgift. Detta borde vara straffbart.

De var väl nu det måste ha hänt. Jag tryckte väl på någon jävla tangent med mina krumma fingrar, vilket fick något i det sinnesjuka, begåvade omprogrammerade operativsystemet att komma på något gudomligt nytt genialskt förhållande till skrivarenheten, och förklara för användaren, det vill säga jag, att något var omstrukturerad och jag fick frågan om jag ville eller inte ville, alltså ja eller nej. Något annat alternativ fanns inte. Jag ville emellertid varken ja eller nej, jag ville bara stänga av, helst utan att dra ut strömmen eller kasta fanskapet ut genom fönstret.

Jag snuddade vid några diffusa tankar kring finska vinterkriget eller japanernas invasion av Mandalay, och där stannade jag. ”The road to Mandalay”. Japanerna ockuperade Mandalay i Burma mellan 1942 och 1945, så är det med det, det var vad jag mindes från hippen. Varifrån kommer sådana osannolika tankeglimtar?

Kvällen var ju ändå förstörd.

Upp till  kompisen, drack ur mjölken klunkvis omväxlande med Mums-mumsen, torkade fingrarna och läpparna med hushållspappret, gick ut i korridoren, låste noga, gick ner till mej, satt mig i mörkret med ett vackert stilla stearinljus på bordet,

funderade på om jag skulle äta något mer, kanske en julknäcke med smör och julskinka med Slottssenap, en kopp kaffe. Skänkte några vänliga tankar till någon jag tyckte om, kände vanmakten och beslöt att börja om från början i morgon igen.

Kram.

Lurren kom in i klassrummet.

Lektionen skulle börja.

Det rådde en ovanligt spänd stämning utan att man säkert i förstone kunde säga vad det berodde på.

Lurren hade mycket stor respekt med sig, till skillnad från några av de andra i kollegiet, som gärna försökte ställa sig  in hos eleverna.

Lurren däremot, adjunkten, fil.dr i franska språket Lukas Ewald Hellström släppte inga tyglar. Men han var inte särskilt aggressiv eller ens bråkig, det var snarare hans ganska skrämmande lugn, som gjorde honom respekterad och beundrad.

Lurren såg genast hur det var fatt.

Uppe i taket ovanför katetern satt en liten, nyss uppkastad snöboll, som ännu inte hade börjat smälta. Ett klassiskt bråk med lärarna, som dock sällan gav utdelning.

Lurren hade sin analys klar. Hans extremt höga intelligens genomarbetade alla alternativ, och stannade kvickt vid det, som senare mycket riktigt visade sig skulle vara det enda rätta.

Det han nu skulle göra, var väl inte det lättaste, han hade givetvis helst velat sitta bekvämt på sin stol och lösa problemet, nu fick han offra en aning på bekvämligheten.

Han gick fram till Simon som satt längst framme på bänken i bänkraden närmast dörren.

Lurrens metod gick som alltid ut på att uppmuntra ärlighet, och utgå från att ingen medvetet eller avsiktligt skulle ljuga. Om lögn eller oärlighet upptäcktes var straffet mycket hårt, så i praktiken förkom det aldrig på Lurrens lektioner, vilket kollegorna högaktade honom för.

Hos större delen av skolans övriga lärare rådde samma uppfattningar, vilket på det hela taget ledde till, att avvikelser som den här, ytterst sällan förekom.

-         Är det du som har kastat upp snöbollen?

-         Nej, svarade Simon, och frågan gick vidare till Belinda som satt bakom.

-         Är det du?

-         Nej, svarade hon allvarligt, ingen kunde märka någon tvekan eller osäkerhet i hennes svar. Frågan gick till Loke.

-         Är det du?

-         Nej, svarade denne lika säkert  och stirrade läraren fast i ögonen.

Så gick frågan vidare, först längs raden vid dörren, sedan nästa  rad bakifrån, nästa rad framifrån, allt i tur och ordning.

Lurren kom till sista raden borta vid fönstret, spänningen i klassrummet var om möjligt ännu mer spänd, när man började inse hur det hela skulle sluta.

Längst fram i raden närmast fönstret satt Johanna, som kanske såg en aning orolig ut till skillnad från alla övriga i klassen, som nu fått frågan om de hade kastat snöbollen, som nu för övrigt hade börjat smälta med enstaka droppar som föll ner mot katedern.

Nitton elever hade allvarligt blivit tillfrågade, och samtliga hade lika allvarligt svarat nej.

Enligt Lurren var nu saken klar, problemet var löst, alla hade försäkrat att de inte kastat snöbollen. Eftersom Lurren förutsatte att ingen någonsin skulle ljuga, återstod nu den enda som ännu inte blivit tillfrågad, nämligen hon som satt längst fram vid bänken närmast fönstret och närmast katedern.

-         Alltså var det du, sa Lurren och måttade ett kraftigt slag mot flickans huvud, så kraftigt att hon fullkomligen kastades ner på golvet bredvid bänken.

-         Upp med dig! Sa Lurren med fast stämma.

Johanna gnydde, men reste sig ganska fort.

Pang, så kom nästa slag som fällde flickan till golvet en gång till, hon började nu skrika, och Lurren grep tag i hennas vänstra arm och måttade det ena slaget efter det andra mot huvud, kinder, öron.

Lurren slog och slog, det hårdaste han kunde, flickan skrek, alla övriga eleverna i klassen satt blick stilla och dödstysta.

- Här ska du få för hela klassens lögner, räknade Lurren… tolv, tretton fjor-ton, fem-ton.

Flickan blödde ymnigt från näsan, öronen, och tårarna rann, hon grät förtvivlat, och försökte skyla sig med armarna.

Inom sig var Lurren förvånad över att just Johanna hade gjort sig skyldig till en sådan dålig sak, hon var ju allmänt känd som den snällaste och mest skötsamma av alla i klassen, kanske i hela skolan.

Nu hade Johanna fått sitt rättmätiga straff, och Lurren beordrade henne att ta bort snöbollen. Ta några av dina lögnaktiga kamrater till hjälp, beordrade Lurren lugnt, använd stegen där i hörnet, och var snäll sluta tjuta, du har dig själv att skylla, ditt häpnadsväckande brott är sonat, och saken bör glömmas snarast.

Saken ordnades snabbt, Lurren gjorde sina anteckningar i klassboken, och meddelade att han tänkte avbryta lektionen på grund av denna ofattbara ondska, som han hade råkat avslöja i sitt eget klassrum.

Samtliga går ner och anmäler sig hos Pi-Lusen, kvarsittning till klockan fem för samtliga, marsch iväg.

Pi-Lusen var skolans mest fruktade och respekterade vaktmästare, det var ett fruktansvärt straff att hamna hos honom, han hade alla fungerande medel för att få delinkventerna att göra som han blev tillsagd, ett av de mest effektiva var just kvarsittningen, då ingen fick lämna det kalla vaktmästarutrymmet, och minsta protester straffades med kraftiga snärtar av hans smidiga silverbeslagna bambukrycka.

Lurren gick långsamt ner till lärarrummet, placerade sig i sin speciella fåtölj, och redogjorde noga med viss avsky för de andra närvarande lärarna, vad som tilldragit sig under det, som skulle ha blivit en stimulerande, givande lektion i franska språket.

-         C’est leur piece de resistans, n’est-ce pas?

Väl hemma beställde Lurren dillkött till middag, vilket var en ovanlig lyx, men kände ett visst obehag over den trista skoldagen.

-          

Ja, inte var det bättre förr, inte.

Helt enkelt därför att elementen i utsagan inte är definierade.

Jag minns någon rad i min gamla lärobok i filosofi. Vilken underbar tid det ändå var.

Vad hette han, filosofen? Hägg- nånting.

Jag hade en period av väldigt jobbig magsjukdom. Hade spelat på en skoldans på Norra latin.

 Det hade delats ut söta, goda, saftiga apelsiner, och jag hade stoppat i mej massor i någon paus. Hela perioden var allmänt positiv. Min mest älskade kärlek hade försvunnit, och jag var egentligen förtvivlad långt inne i djupet av mitt innersta inre.

Men jag hade börjat plugga, och höll sinnet vidöppet, även om jag var ensam och sårad.

Troligen var det ren inbillning, men jag hade för mig att det var apelsinerna.

Så småningom fick jag komma till familjeläkaren, en rar farbror som någon i släkten varmt rekommenderade.

Jag kunde inte behålla någon föda, det var rena dysenterin, hemska upplevelser av förtvinande.

Doktorn gjorde diagnosen amöbadysenteri, och jag ordinerades hård diet och medicin, bland annat fick jag opiumdroppar. Genom att de uppenbarligen fungerade som stoppande medel, tog jag snällt de beska, mörkbruna dropp-pippetterade dropparna.

Jag fick en lång, lång, ganska finstilt, utförlig tryckt lista på födoämnen som jag skulle stoppa i mig. Man läste den ivrigt, eftersom man var så hungrig hela tiden, utan att kunna äta något, en paradoxal situation.

Det första på listan var risvatten, dvs avkok på ris.

Jag önskar verkligen att jag hade denna dietlista kvar, den var säkerligen helt vetenskapligt riktig, men omfattade vartefter som man läste neråt i den finstilta texten, allt mer smakliga maträtter.

Man skulle testa sig fram, om man fick behålla en rätt utan att få symptom, skulle man pröva nästa.

Samtidigt under den rätt långa sjukdomsperioden höll jag mig hemma och vrålpluggade filosofin i avsikt att muntligen tenta av studentbetyget i filosofi på latinlinjen.

Det är alltid angenämt att förkovra sig, jag lånade allt mer komplicerade böcker i ämnet och tyckte mig så småningom fatta mer och mer.

Det var den där svenska filosofen på Hägg-, han med begreppsanalysen. Till en början hade jag väl inga begrepp om vad det innebar. Hägerström var det, uppsalafilosofen. Man kände djup respekt och lycka över att ha börjat få i sig ett och annat korn av vetande.

Så kom tentamen. Dysenterin hade för övrigt nästan helt försvunnit, och jag kände  både en glädje och ett märkligt slags ljus i livet.

Jag tenterade som privatist, och jag tror att skollokalen i det här fallet var Bromma läroverk. Det var en seriös tillställning, vi var ett par tentander i taget, en lärare och några censorer.

Efteråt fick jag betyg muntligen av tentator, men stannade kvar i korridoren och väntade på nästa lilla tentamensgrupp, för jag hade gett mig fan på att jag ville ta chansen att försöka gå in för ett högre betyg.

Jag klämde fram med mitt önskemål, att jag vågade, läraren menade att jag då borde ha läst något mer än den obligatoriska skolläroboken, vilket jag hävdade mig ha gjort, jag hade läst i Ahlbergs stora.

OK, jag fick komma in igen, fick några ytterligare frågor och det hela resulterade i att jag fick som jag önskade. Vilken triumf!

Hela perioden finns kvar som en ljus period, kärleken var borta, men nya skulle komma, och så småningom jämnade det hela ut  sig i en viss tillförsikt och stolthet.

Jag känner något av samma, en liten lycklig gnista av glädje, när jag ser den här bilden på mina förfäders utbredning i Europa för flera tusen år sedan. De romerska erövrarna stod och stampade upp mot det germanska Europa, som de aldrig lyckades erövra.

Det är upplevelsen av landskapen, med sina skogar, sjöar, älvar och marker. Bebyggarna kämpade på liv och död och höll ihop sina regioner i den djupaste hederlighet. Kusterna var ju som då, även om landet hade en bit kvar att stiga upp ur havet sedan den senaste istiden, insjöarna liksom, åar, älvar och andra vattendrag. Men skogar täckte det mesta som ännu inte hade odlats upp av våra idoga förfäder. Sjönöten fanns ännu vild i södra Sverige

Det bara skymtar förbi, det är vårt, det är mitt, det är glädje och djup, skratt och jubel, men framför allt befriat från trams, dans och flum.

Jag anar en sammanfattning i dagens stenhårda obeveklighet. En sorglig period av vidskepelse nalkas slutet. Jag är glad att ana något att tro på, och tacksam för att vara den jag är, kanske en av de lyckligaste människor som har funnits.

Om några dagar går jorden under, så obeskrivligt dumt. Jag vet inte ens om jag kan greppa någon tillräcklig respekt för de mayaindianernas kalkyler, som har beräknat dessa naturens givna cykler. Dom är inte släkt med mej eller mina barn, och jag är glad åt att slippa dem. Jag har varit några år i Peru och sett eländet. Stackars arma dessa Gutmenshen som så  hamnat på villovägar i sina förvinklade levnadsomständigheter.

Men jag inser att dom menar bara väl i sin fåvitska hjälplöshet.