Jag fullkomligen älskade denna farkost, den blev en viktig del i våra liv i flera år.

Den låg förtöjd nere vid Färjestadens på Svartsjölandet gamla ångbåtsbrygga, varje sommar vi hyrde det lilla gula huset norr om bryggan.  

Färjestaden ligger på Svartsjölandet, och mitt emot Lövstafjärden såg vi Riddersvik med sin karaktäristiska, fantasieggande fönsterrad, och Lövsta sopstation med sin höga fabriksskorsten.

Här en karta med de viktigaste namnen: 

Namnen skiftar. Numera börjar alltmer Svartsjölandet heta Färingsö, men ännu förekommer båda namnen med en disjunktiv konjunktion emellan. Den lilla ön utanför Hässelby villastad heter numera Lambarö, men en gång hette den Kalvuddsön (Kalfuddsön), eftersom den låg utanför det en gång rätt centrala samhället Kalvudden. På andra kartor har den fått namnet Fäholmen. Man kommer osökt att tänka på detta ständiga problem med vissa ortsnamn. Kartritaren måste ju ha ett namn och frågar ortsbefolkningen, som ju bör veta. Men så kom datorerna, och man hittade gamla skrifter, kartor och beskrivningar. Aha! Är det så det hette! Alltså döper vi den nya platsen till detta gamla namn. Om sedan namnet för länge sedan har utgått, eller kanske ens någonsin använts, spelar ingen roll. Men vad är rätt? Det gamla eller det sedan länga etablerade?

Man ser på gamla kartor att ångbåtsbryggan har hetat Hästbryggan, och Färjestaden har skiftat mellan Färjstaden och Färjestaden. Trafikskyltarna har Färjestaden, men nyare kartor har Färjstaden. Vad tror du? Idag har Hästbryggan fått en ny, hemsk aktualitet, eftersom man planerar en färjeförbindelse mellan fastlandet och Färingsö, ett av de två påtänkta alternativen är Färjestaden (det andra är Lybäck), vilket, om det realiserades, skulle  innebära en enorm nyprojektering i det gamla samhället.

Detta är min vision av Jar. Båten hade sin hemmabrygga vid Färjestaden, och fungerade som passbåt över till Hässelby, Ricksätra och troligen åtskilliga andra bryggor på nordöstra delen av Svartsjölandet. Ibland såg man den avlägsna silhuetten av Jar ute på fjärden, när den passerade mellan Hässelby och Ricksätra.

Motorbåten hade motorn i en plywoodinbyggnad i mitten, och snett bakåt åt styrbordsidan satt föraren, herr Karlsson. Herr Karlsson, som för oss var farbror Karlsson, startade båten med ett kraftigt tag i en vev, jag minns inget annat än att den alltid startade vid första försöket. Det fanns en spak som var växel för fram respektive back

Farbror Karlsson bodde uppe vid det gula huset en bit uppåt skogsbrynet. Jag minns inget om att vi någonsin pratade med honom. Han hade alltid en lätt sotig och oljig framtoning, och en sliten skärmmössa i samma färg.

Vi kom att hyra det lilla huset neråt den vassbevuxna stranden, där vi hade en grusgång ner till en egen brygga. Vid den bryggan låg det en roddbåt, som hyresvärden Nils Wibäck hade annekterat en vårdag när den kommit drivande från någon fjärran strand. Vi hyrde de sju åren 1947 – 1953, sedan blev det några somrar i Nykvarn, innan vi slutligen hamnade i Roslagen på Vik.

Den enda ursprungliga bilden från Färjestaden 1947, det måste finnas många fler. Här syn Gustaf, Mattis, Essan, Olle, Tom-Gunnar, Margit och värdparets elaka schäferhund Lorry. Lorry var nog en snäll hund, men vi hanterade henne med respekt, sedan vid ett tillfälle kusin Lottie blivit lätt biten.

Här dricker man kaffe framför vårt gula hus. Grusgången ut mot vår brygga sträcker sig ut åt höger. Jag står och hanterar något som kan vara en kamera.

Passbåten Jar ligger vid ångbåtsbryggan bakåt åt höger.

Så här ser "vårt hus" ut idag år 2013, med nummer 93, vad nu vägen kan heta:

Det karaktäristiska portalliknande sidopartiet har börjat få färgen avflagad, så det är väl en tidsfråga innan det skiftar utseende. Huset till vänster är det hus som ägdes av den barnlösa familjen Wibäck. Blommor i fönstret och spaljéer med vildvin var sånt som Margit skulle ha uppskattat.  

Mitt här på den nu överasfalterade gårdsplanen skapade grannen ingenjör Åke Norén ett fäste för den årligen uppställda majstången. Han hade noga antecknade koordinater, så att han varje år kunde hitta och gräva fram fästet. Om ingenjör Norén minns jag att han fick en hjärntumör, och med fasa hörde vi hans alltid verbala redogörelser för kontakter med vården. Tydligen genomgick han en lyckad operation, för han fanns i sammanhanget många är ännu.

I ett gammalt gulnat tidningsurklipp kan man läsa att Essan (hette egentligen Ester Elisabeth) ett år belönats av Carnegiestiftelsen:

 
   
Av tidningsurklippet framgår endast att det var Svenska Dagbladet nr 178 Stockholmsupplagan, men vilket år finns ingen uppgift om.

En sommar for vi med Jar varje vardagsmorgon till Hässelby för att plugga extra under sommaren. Jag minns att detta extraplugg gav en del utdelning, mot slutet av sommaren var man rätt duktig i de ämnen man måste ”plugga upp”.

Vackra sommardagar köpte vi då mjölk och färska wienerbröd i Hässelby, och åt till lunch. Då var livet särdeles behagligt. De stora, frasiga, gula wienerbröden kostade fjorton öre, en siffra som fastnade i minnet som referens till den senare prisutvecklingen. Mjölken köpte man i tetrapak, en ny sorts förpackning, som nu har försvunnit.

Essan och Nisse besökte några gånger mamma och pappa på Styrmansgatan i Stockholm, men efter att vi flyttat till Nykvarn och sedermera Vik, falnade kontakten.

Essan var från Skåne och hade några somrar ett syskonbarn på besök. Hon sjöng på sin breda Hälsingborgsdialekt ”Gå upp och pröva dina vingar”, vilket gjorde ett stort och oförglömligt intryck på mig.

Några år senare hörde vi att Nils så sorgligt slutat sin bana genom att  ramla ut genom ett fönster i augusti 1965, och så blev Essan blev änka till år 1982.

Det kommer mer här, framför allt om Färjestaden och Hästbryggan.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig gnälla på något som inte var nödvändigt att gnälla på.

Det var ett lyckligt val.

Jag lärde mig sålla bort allt som kunde betraktas som kverulans, jämmer och litanior.

Sedan jag slutade gnälla på onödiga företeelser, och slutat oja mig över sådant jag ändå inte kunde göra något åt, har livet utan tvekan blivit mycket  lättare, och jag har fått mängder av trevliga, nya vänner.

En sådan nödvändighet är arbetslösheten.

I mitt område bor det hundratals utlänningar, som inte har här att göra. Det går inte att gömma sig bakom pseudoargumentet att denne utlännings varor minsann är lika bra som varorna, vilka erbjuds från en svensk.

Det påstås att vi har över fem procents arbetslöshet i det här landet. Lika fullt ser man utländsk personal med mörk hudfärg, bruna ögon, svart hår och allmänt otrevligt utseende, men det mest beklämmande är alla de kunder, som sväljer förödmjukelsen, blundar, och därigenom stödjer fienden.

Det är beklämmande, och bygger upp en stor sorg hos de rättfärdiga.

Man får inte av lättja, slapphet och bekvämlighet, vända bort sitt ansikte från sådana ledsamheter.

Inse att livet är underbart!

Tack för alla positiva kommantarer och allt vänligt gillande!

I går måndag mitt på dagen råkade jag uppe hos kompisen hamna mitt i en finsk stumfilm från 1923, Forsfararens brud. Den var oerhört dramatisk, och emellanåt visades texter med allegoriskt innehåll, men även dialoger. Texten var på finska och svenska, så det var ingen svårighet att få full behållning av filmen.

Vad som slog mig så påtagligt var människornas övertydliga rörelser, varje händelse skildrades med gester och koreografiska utbrott. Man hoppade, böjde sig framåt, bakåt, slog ut med armarna, böjde huvudet, det var helt fascinerande.

Men dessa rörelser är inte försvunna, man kan se dem idag hos varenda kör, där man gungar, viftar med armar och huvud. Det hela ser väldigt löjeväckande och fånigt ut. Man undrar om sångarna har något problem. Förmodligen är de instruerade av någon körledare, men som musikalisk ledare borde man väl koncentrera sig på det tonala framförandet. Någon gång kan det väl inträffa att någon rör sig helt spontant som en naturlig yttring i själva framförandet, det är något som förekommer hos alla duktiga musiker, men det där stumfilmsdramatiska ormandet hör definitivt inte hit. Om man av någon anledning inte kan höra tonerna, blir det knappast avhjälpt av att man ser artisternas agerande som i någon gammaldags sprattlande leksak.

Dagens anfall kom exakt 12:09, och alla storstilade planer gick i stöpet, nu en och en halv  timme senare måste jag ta min första tablett, som jag vet inte kommer att ha särskilt stor inverkan. Flimmer, synbortfall och ett dånande sus. Gick ner med soporna, och hade förberett dagens disk, som nu blir uppskjuten en stund. Jag tvingade mej in i duschen innan, och till och med åt en skiva alltför välkokt rostbiff med syltgurka och ett glas mjölk, rostbiff ska vara röd inuti och inte grå och dödkokt. Orkar inte annat än att bara ligga med punktvis klåda här och där. Vem bryr sig? Det enda jag vet är, att jag uppenbarligen lever, och att det är ett svalt och skönt väder med alltför mycket irriterande solljus. Orkar inte tänka, men begrundar ändå de fyra dygderna besinning, tapperhet, rättfärdighet och vishet, man önskar att fler omfattade dessa egenskaper. Nej tamefan, jag måste ta en tablett till, jag står inte ut. Helvete.

Det blev en mazarin över.

Nä, den ska då inte ligga framme och torka, jag lägger in den i en plastpåse.

Hade några tunna kvar och slet av en från rullen.

Det gick inte att öppna  påsen.

Eller vad man gör, kommer helt enkelt inte in i den ovanligt tunna och lätta partikeln. Men det ska väl inte vara något problem. Jag börjar med att leta upp påsens botten, som väl måste finnas nånstans.

Efter en stund finner jag den, en omisskännlig extraskarv i den ena kortsidan, det måste väl vara påsbotten.

Så gäller det att gnida upp, så att man kommer in i själva påsen i andra ändan.

Gnida, gnida, fukta fingrarna lite lagom för att öka friktionen mellan plast och plast.

Men inte då.

Trycker ihop för att skrynkla; gnider och föser.

Inte tillstymmelse till öppning.

En minut, två minuter, flera minuter, detta är då för löjligt.

Eftersom det inte syns den minsta lilla springa mellan de två sidorna, sidor som väl rimligtvis måste innebära en öppning.

Är det verkligen en påse?

Tittar i bottensidan igen, jo där syns ju faktiskt en tydlig svetsning, alltså måste öppningen finnas i andra ändan.

Gnider, föser, skrynklar drar. Ser till att fingrarna har den bästa fuktigheten för att ge så stor friktion som möjligt.

Nu har jag hållit på i över tio minuter, ska man behöva ge upp? Ska man anse att påsen inte går att använda som  påse? Men det är ju löjligt.

Vad finns för alternativ? Ta en ny påse kan jag inte, för detta var den sista, och mazarinen kommer att torka, om jag inte kan lägga den i något.

Jag ilsknar till, ska jag ge upp eller angripa problemet på något mera rationellt sätt? Hur då? Det ska väl för fan inte vara något som helst problem att öppna en vanlig enliters plastikpåse?

Nej jag tänker inte ge upp. TV-programmet som jag hade tänkt se uppe hos kompisen måste ha börjat för flera minuter sen, nej jag ger inte upp, påsen ska upp, mazarinen ska sparas, sparas i plastikpåse.

Jag går in i sovrummet, lägger mig på rygg,  håller påsen mot ljuset för att lokalisera öppningen, som garanterat måste finnas. Alla påsar har en öppning, det ligger i själva definitionen av påse. Detta är dock ett nytt problem. Påsen är gjord av en sällsynt tunn och klar plast, så tunn att öppningen inte syns ens om man tittar mycket nära, nej det enda sättet måste ju vara att gnida mellan fingrarna så att man föser sidorna utifrån åt motsatt håll.

Vad skulle man kunna använda för verktyg? Ja, så länge man inte kan skönja någon springa där öppningen borde finnas, kan jag inte komma på något. Sax, nål, rakblad? Ja, men jag ser ju ingen angreppspunkt.

Jag knycklar ihop plasten i ena ändan, knycklar, föser, släpar och drar. Detta är den nya teknologins förträfflighet. Förmodligen är det en rent molekylär adhesion som omöjliggör ett fruktbart resultat. Så obeskrivligt dumt. Men jag vägrar att ge upp.

Hur skulle du göra? Hur många minuter ska man hålla på med en sådan här löjlig operation?

Visst vet jag att naturen kan uppvisa nyckfulla egendomligheter, som man inte  kan förutse.

Jag brukar anföra exemplet med den varma vedspisen.

Om man stänker några droppar vatten på en varm vedspis, eller förresten vilken värmeplatta som helst, dunstar dropparna snabbt. Ju varmare desto snabbare.

Det är en tämligen linjär funktion. Till slut går det på ett ögonblick, med ett fräsande försvinner vattendropparna, tills en inte så lätt förutsättningsbar effekt plötsligt inträder.

Vattenavdunstningen sker så snabbt att dropparna på undersidan får en hinna av het ånga som håller dropparna svävande över den varma metallytan. Dropparna rullar omkring, ljudet tystnar, dropparna bär sig åt som små svävarfarkoster över den heta ytan.

Men nu är det en kall, tunn plastpåse, som jag inte får upp. Jag har drabbats av problemet tidigare, till slut har jag lyckats, men det finns rimligtvis en gräns för hur mycket energi man ska lägga ner.

Fel sorts påse, kan man väl säga. Det finns rejäla fryspåsar, som det inte finns några problem med att öppna.

Men detta var den sista.

Klart jag ska köpa nya påsar vid tillfälle.

Jag kan ju lägga in mazarinen i aluminiumfolie om jag har.

Men det finns ju här en känsla av irritation över att tekniken skapat sig ett problem genom sin egen förträfflighet.

En konflikt att hänföra till utvecklingen, liksom många moderna miljöproblem.

Något fungerar för bra, något som är mycket effektivt bryts inte ner utan ackumuleras i naturen. Som DDT när det kom, världens mest effektiva insektsdödarmedel. Men det blev kvar och alltför många insekter dog. Fåglarna fick ingen mat så att även de dog och tystnade. Djurarter angreps av gifter så att de blev infertila. Fåglarnas tystande ledde till begreppet tyst vår. Det tog många år innan man faktiskt lyckades få eländet att gå tillbaka. Resistenta bakterier, sjukdomar kommer tillbaka. Råttor, löss och giftiga hemskheter.

Till slut lyckades jag se en öppning i påsändan! Jag blåste, petade och särade. Mazarinen in i påsen, påsen in i kylskåpet.

Men det finns mycket värre problem än så. Det tar vi en annan gång.

Huvudvärken susar. Näsduk, pengar, nycklar. Långsamt ner till apoteket. Ett av många nya, nej, dom hade inte medicinen, ut, tryckte på dörröppnaren, fullkomligt i onödan, men mycket roligare.

ICA, det hatade ICA, största matkassen jag minns, nära hundrasjuttio kronor, har inte råd. Fickan sa nåt, jag hörde inte, låtsas som ingenting, hon log ändå rart.

Inser det går mot slutet, dra in svångremmen tio millimeter varje vecka, annars skulle allt ramla ner. På löpsedlarna glädje över kommande värme. Döden.

Förmyndardoktorn har skrivit ut något nytt som han tycker jag ska ta. Men i mitt inre är det bara ett sus och brus, som vanligt efter en migränkramp. Ofta sista tiden, men nåja, det har ju alltid gått i perioder.

Hittar inte saker, orkar inte reda ut. Jag minns hur man i forna tider lyckades dra igenom det mesta på bara någon dag.

Kanske, kanske det hjälper med en tablett till, kanske, kanske inte. Jag blir bedövad.

Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, har i alla tider skapat gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper, kan allt, vet allt, glömmer allt.

Men gudarna är skapade av varelserna själva, och det finns som bekant något som är högre än alla gudar, det är Mellanmassan eller Matrix, förr kallad Maskineriet.

Matrix (alltså Mellanmassan) har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Mellanmassan är allt vi inte vet. Det är inte enkelt, men tydligt.

Matrix har inga andra egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Min framåtskridande sinnesjukdom är ett tveeggat svärd, en ohygglig, vänlig realitet.

De aningslösa skördar allt större bitar av det vi övriga inte ens anar, mitt omdöme flödar bort, min fumlighet förhindrar alla raka åtgärder, och själv sjunker jag in i salig lycka över Mellanmassans skönhet. Men det är en skönhet som inte saknar en stor sorg. Virgilia pretum libertatis.

Jag minns Nils-Georg Hornhammar, en medioker person som tog sitt liv, när han insåg hur ljuset trängade in genom mörkläggningsgardinerna. Modigt, men onödigt.

Han visste det, men vågade inte utstå den sagolika spänning, som hela tiden riskerade att spränga sönder hela den spröda helhetskonstruktionen.

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

 
Det började med en slump. Nu finns det kanske inte något sådant som äkta slump, men på något sätt hamnade vi där ändå. På morgonen hade jag endast druckit en kopp kaffe med mycket socker och grädde, men nu fem timmar senare var det verkligen dags.

Vi tittade in på det lilla stället, och fann ett litet rum med tämligen alldagliga kafémöbler. Vid ett bord satt tvenne tyska pensionärer och åt varsin räksmörgås. Jomen, det såg ju gott ut, visst, men räkor hör väl knappast hemma i vår kultursfär, så för min del valde jag en smörgås med köttbullar och rödbetssallad. Den var färdiggjord och låg där helt ensam på sin hylla bland diverse bakverk.
 

Bara för några veckor sedan hade jag begärt en sådan på något annat ställe, men alltefter förtäringens fortskridande funnit produkten mer och mer vämjelig, torr, hård och på alla sätt motbjudande. Den utländska servitrisen hävdade den var tillverkad för tio minuter sedan, en så flagrant lögn att man häpnade, och efter en konfrontation med en chefsperson fick vi pengarna tillbaka, vilket naturligtvis på intet sätt ursäktade det inledande attentatet. Adjöss med det etablissemanget. Jag har glömt var det var, och lika bra är väl det.

Nu var det annorlunda. Jag kastade mig in på smörgåsen med kniv och gaffel och svalde några tuggor. Efter ytterligare några tag började jag skönja hela situationens vidd. Det blev bättre och bättre. Var är vi? Någon nämnde etablissemangets namn Blå Katten. Vi var i Mariefred och tidpunkten var mitt på dagen, sommardagen, men ingen överdriven värme, bara en behaglig svalka.

Jag gillar sannerligen inte katter, det är otrevliga djur, som man helst vill undvika, helt autistiska och utan tecken till begåvning, men artnamnet på djuret ifråga har ju snitslat sig in i många möjliga sammanhang, så varför då inte här? Väggarna hade en vacker blå tapet i sjuttonhundratalsnitt, och framme på disken tronade en blåmålad plywoodkatt.
 
Den vackra tapeten.

Jag tog en bild där jag satt, och studerade matsedeln. Lite irriterad av det inledande ”ostfralla”, en fånigt övervintrat subjekt i slangidiom.
 
Smörgåslistan.

Men resten verkade helt godkänt. Dessutom vanligt riktigt, underbart gammaldags bryggkaffe och inte någon av de miljoner idiotversioner med fjärran anknytning till Italien, detta högst överreklamerade matland utan märkvärdigheter eller kulinariska höjdpunkter. Makaroner kan väl vara gott ibland med lämpligt garnityr, men längre kommer man ej.

Jag åt mer och mer. Häpnadsväckande! Smörgåsen var helt enkelt perfekt. Färskt bröd, färskt pålägg, köttbullarna med helt godkänd konsistens till skillnad från de stenhårda, torra kolbitar man understundom kan drabbas av. Här var det rödbetssallat, helt nygjord av färsk majonnäs och lagom nyuppskurna rödbetstärningar i helt korrekt storlek. Möjligen en aning väl sparsamt med smör, ett kardinalfel som man tyvärr ofta får dras med nuförtiden. Dessutom föredrar jag alltid pinfärskt vitt franskbröd utan cancerframkallande fibrer eller konstiga tillsatser. Bröd ska vara mjöl, jäst, smör, salt, vatten och inget annat, något som just nu är en bit utanför trendsvängen. Men i det här fallet var brödet i varje fall helt nybakat, färskare kunde det inte vara.

Mina tankar tog form, detta skulle jag faktiskt gå fram till servitrisen och meddela, det var hon sannerligen värd, sånt här ska uppmuntras! Det fanns ingen tvekan om saken, det här var den utan jämförelse godaste köttbullsmörgås jag ätit i hela mitt sextioåriga liv. Hur många dylika smörgåsar kan det ha varit? Kanske tio-tjugo, på så många olika ställen lite här och där i Sveriges land.

Min kommentar uppskattades till min stora glädje.

Så här kommer man till denna delikata smörgås:

Blå Katten

Munkhagsgatan 10

647 30 Mariefred tel +46 159 125 86

Från Stockholm C till Mariefreds busstation mindre än en timme.

Tur-retur 286:- 2 klass, 346:- 1 klass (finns klass 1 på bussar?)

Om man far fem i elva (10:55), har man en timme och 15 minuter på sig i Mariefred, vilket räcker för att äta en smörgås i lugn och ro. Kanske bäst ringa i förväg...

Så här går man 800 meter från Mariefreds busstation till Blå Katten: