Till dikten   

Man kommer pirr, pirr, pirrande, men utåt förhoppningsvis samlad, med noterna som man kämpat med i flera veckor, kanske månader.   
Man vet väl någorlunda att det kan bli vad man kallar bra här och var, men en diffus känsla av oavsiktlig misstro från orkestern kan inte förnekas.
Man ska nu börja repetera in det nya, och man måste ta det mycket försiktigt.

Det kommer att gnällas och klagas och kommenteras, inte av elakhet eller ondo, utan för att det helt enkelt finns massor av ställen där noterna kan tolkas på olika sätt, eller där man trots minutiösa genomgångar ändå har missat någon styrkebeteckning eller oktavplacering.

De moderna notskrivningsprogrammen kan göra mycket, men kan ibland tänka lite för mycket i den obevekligt matematiskt-logiska notsättningen.

Man drömmer om positiv respons och ibland kommer den, men det kan ta mycken tid.

Mitt första stora, fungerande arr (gissa vilket!) kom jag drattande med en vår, och redan från början kändes vissa positiva vibrationer och uttalanden som man aldrig någon sin glömmer. Det var i ett underbart avlägset Kårsdrag som liksom så många andra nu är försvunnet likt paleontologiska eror i jordens utvecklingshistoria.

Men sedan kom den tveeggade kalldushen, arret skulle inte få vara med på konserten, det skulle sparas till hösten, så att det kunde bli bättre inrepeterat.

Snyft.   

Senare fick arret vara med och detta i många lyckliga år.

Det var länge sedan, långt innan notprogrammen fanns, man skrev med blyerts på partiturpapper och sedan stämmorna med tusch, ibland snyggt och ibland förfärligt slarvigt.
Sådant går igen med åren. Nya musikanter som tycker sig ha varit med i större och bättre sammanhang vet minsann att besserwissra i all välmening.

Man måste faktiskt lära sig en del teori också. Ju fler instrument man har haft kontakt med, destu bättre är det.

Upplägget är ju superviktigt, formen alltså, kan man tänka sig en helhetsbild av det man presterat, som kommer att klinga inför publik bara i några minuter?

Instrumentblocken bygger verket: flöjt-klarinett, saxar, trumpeter, tromboner, eller egna hopmix av många slag...

Basstämman med ackord ska byggas rätt snart, även trummorna måste ha något, även om det mesta kanske blir rutinmässigt, förhoppningsvis svängigt komp.

Ändå finns det vissa instrument man gärna tar sist, och hur gör man, när det dyker upp viktiga instrument som man aldrig tidigare skrivit en ton för, basklarinett till exempel?

Och så är det citaten. Någon anförare i en annan studentorkester lärde mig ordet.
I en del arr lägger man in mer eller mindre ovidkommande inslag från helt andra kompositioner. Det får inte bli för mycket, men kan bli lustigt, särskilt när det gäller aktuella poplåtar, men kan också vara inslag från stora verk i den klassiska konstrepertoiren, för min del är det väl Sibelius som har fått den största äran.

Efter en föreläsning fick jag slutligen den lakoniska frågan:

- "Alltså, hur gör man?",

allmänt skratt...

Ja, det finns mycket att säga, men det tar vi en annan gång.

// Thom Bergh

Med anledning av rykten om att frekventera lokal dagen efter kårsdragskonsert.

En av de trevligare och mest resultatfyllda företeelserna i Kårsdragets tidigare historia var våra sillfrukostar.

Sillfrukosten ägde rum dagen efter stora konserter och fester och var en logisk nervarvning i verksamheten, sillfrukosten kunde också i vissa speciella fall vara inledningen på någon verksamhet såsom karnevaler eller studentorkesterfestivaler.

Sillfrukosten (sillisen) som institution är urgammal i den nordiska studentvärlden och har haft mycket stor betydelse för verksamheten.

En gång i tiden var det kanske verkligen en tidig frukost, men senare började den typ klockan 3 e.m och uppslutningen var mycket god.

Det var smör och ost och sill med allt vad det innebär (småvarmt, vegetariskt, OP, eller vad det duktiga QM kunde tänka ut) och stämningen var glad och kreativ, många idéer till framtida verksamhet vare sig det gällde show, arr, turnéer eller annan verksamhet kom att födas i dessa älskade tjohejiga tillställningar.   

Den som orkar bläddra i gamla kallelser finner massor av meddelanden om tidernas sillisar i Kårsdraget.

Dra igång sillfrukosteriet, hitta någon lättåtkomlig, lämplig och priseffektiv lokal och fundera på hur detta kan planeras in i verksamheten.

Välkommen med kommentarer!

// tycker Thom Bergh.