En färgstark och skrupelfri personlighet var han utan tvekan. Han levererade några av de mera dynamiska känslokommentarerna i mitt liv.

Jag träffade honom genom andra personer, vi kände till varandra och mer var det inte. Han hade på en fest hört mig spela blues på gitarr och var högst imponerad, men det fick jag inte veta förrän långt senare.

Jag tror jag stötte ihop med honom på gatan i närheten av där jag då bodde i Sankt Eriksgatsbacken. Vi kom att umgås någon dag, mest för att man inte hade så mycket annat för sig, vi tog en fika tillsammans och Bjarne pratade på som alltid med iver och styrka.

Han kallades av någon i bekantskapskreten fängelse-Bjarne och anledning var väl att han påstods ha suttit inne någon kortare period. Han levde väl i gränslandet mellan ärlighet och brottslighet. Man hade stor respekt för honom, storväxt och vältränad, där kom man inte undan så lätt om det var vad man ville.

Bjarne berättade att han hade privatelever i gitarrspelning. Jag förundrades i tysthet, hade ingen aning om att han spelade något alls och innerst inne tvivlade jag verkligen.

Nu skulle han ha en elev klockan tre på eftermiddagen och föreslog att jag skulle hänga med och visa några ackord. Helt befängt och rätt obehagligt, men jag bara kunde inte neka, OK då. Jag följde med till bostaden i närheten och efter en stund ringde eleven på dörren.

Jag presenterades som gitarrexpert, i synnerhet på blues.

Jag ombads demonstrera något och kunde väl inte annat än att dra en lektion och skumma igenom lite om ackord och vad som nu kom för mig.

Det var jättejobbigt, jag var låst, men gjorde föralldel bra i från mig.

Lektionen tog slut, eleven betalade, sa hej då och Bjarne föreslog nu att vi skulle gå ner till Salzers vid Norrmälarstrand och käka middag.

Salzers på den tiden var en god österrikisk krog med medeldyra men vällagade rätter av typen fläskkotletter och wienerschnizel. Vi fick ett bord, beställde vin och mat och åt med god aptit.

När vi var klara och hade suttit en stund och rökt som alla gjorde på den tiden kom ett häpnadsväckande förslag från Bjarne.

- Fan va gott det var, va säger du om att vi beställer in en omgång till, orkar du?

Jag kände mej helt proppmätt och mumlade något inte helt positivt, men Bjarne kallade på hovmästaren som till sin illa dolda förvåning tog emot en ny beställning med stor varmrätt och en flaska rödvin till.

Det var groteskt, som i en grå mardröm. Men vi åt och drack, och jag kände att det var verkligen för mycket, jag fick tvinga i mej tuggorna, men klarade saken till slut, det hade blivit en ren prestigesak.

Sedan var allt mest som i en dimma.

Bjarne bestämde att vi skulle ner till någon klubb vid Slussen och ragga upp brudar  och dricka öl.

Ja, vi kom in utan problem, och i den rökiga och bullriga röran lyckades jag rätt snart glida iväg och tog en taxi hem.

Jag stöp i säng och sov nästan ett helt dygn i ett sträck.

Sedan har jag inte träffat fängelse-Bjarne något mer.

En gång såg jag honom emellertid när vi hade en kommersiell spelning med Kårsdraget på Biblioteksgatan en eftermiddag.

När vi höll på att plocka upp ser jag två män skyndsamt komma nerför tvärgatan i snygga överrockar ideligen vridande på huvudet som om de vore förföljda, vilket jag förmodade att de också var.

En av dem var fängelse-Bjarne, jag sökte gömma mig bland övriga kårsdragare, om han hade känt igen mig hade han väl åberopat vår vänskap för att be om beskydd, men tack och lov skyndade de halvspringande vidare bortåt tvärgatan.

Man fick en liten skrämselpuff, det var klart.

Många år senare fick jag höra att det gått bra för honom, han hade visst ärvt någon position i sin fars företag.