Den bästa tiden på året.

Vi har några månader kvar, då det bara blir bättre.

Svalt och skönt i luften, man får ha kläder på sig, och kan andas.

Naturen har mognat, naturen har uppnått sitt mål för året.

Vännerna på Facebook tävlar om vem som visar upp vackraste korgen med kantareller, trattkantareller och trumpetsvamp.

Främlingarna på hötorget skriker sina försäljningsramsor och försöker lura på medborgarna vattnad svamp, för att få  in några extra kronor. Om man klagar får man höra "jak harr extra torr svamp får dej, hur myket ska tu ha?" Några månglare försöker till och med börja ösa upp sina produkter för att därmed söka låsa ett köp.

Vad har dom här att göra?

En gång bodde det mest svenskar i Sverige, kanske blir det så igen, men för närvarande är antalet smitare rent groteskt.

Smitare som det blivit på modet att kalla flyktingar.

Det är så sorgligt.

Av allt djävulskap som vi människor har ställt till med på jorden är väl den medvetna rasblandningen det värsta. Fullt jämförbart med alla former av förintelse och missbruk. Skadorna är enorma, kostnaderna likaså.

Det pekunjära anslaget sjukt.

Troligtvis går det över så småningom, men det är så bedrövligt och  ledsamt.

Till och med i landslagen smugglar man in negrer och andra främlingar, det är så sorgligt, framför allt för att det är så totalt onödigt.

Vi är nu dubbelt så många människor på jorden som vi var före andra världskrigets utbrott.

Jämfört med normalpopulationen är vi sex miljarder för många.

Alltså inte sex miljoner, utan tusen gånger det. Sex miljarder.

De flesta värdelösa tärare på jordens resurser, med ett medvetande som till nittofem procent består av vidskepelse.

Jag såg ett obehagligt program från Afrika, där negrer för att imponera på kvinnor tvingade sig hoppa och lalla som dagisbarn, utkletade med olika färger i ansikte och klädesutstyrslar. All kultur totalt avskalad och eliminerad.

Det är så beklämmande.

  
Arkitekten har nu flyttat definitivt från sin lokal härintill (se bild ovan från ett av skyltfönstren. Man skönjer lite av rummet innanför speglandet i fönstret).

Det gick väldigt hastigt. En av de små vemodiga inslagen i livet. Jag hann inte fråga när han flyttade in, men minns att det förekom ett inflyttningsparty med drinkar och välkomstblomster i fönstren. Kanske skrev jag något i dagboken.

Inredningen var förfärlig, en typisk arkitektinredning, enkla bord och stolar och ett antal datorer, ingen utsmyckning på väggarna.

I genomsnitt satt där fem-sex personer hela dagarna och stirrade in i monitorerna. Det började för säkert tre år sedan och får nu stå som en symbol för den föränderliga tidens flykt i livet.

Något år satt där en glad ung man som alltid liksom nickade och hälsade glatt genom skyltfönstret. 'De senare åren satt där en mycket vacker flicka med tilltalande utseende och stirrade in i sin bildskärm. Varje dag i flera år.

till skillnad från den unge mannen såg hon alltid otroligt sur ut, med en elak blick som klippt ur Moment 22: "Du ska inte tro att du får ligga med mig".

Nä, nä. Vem skulle kommit på tanken.. fast av utseendet att döma, vore det inte svårt att förstå om det hade hänt...

För det mesta hade hon håret enkelt upptrissat i en Lillamyliknande tofs, men det hände att hon låtit håret falla ut i en tjock lugg som var helt oemotståndlig. Dbpg dessutom, utan tvekan. Men alltid samma ilskna blick om man råkade möta hennes en åttondels sekund.

Så var det Chefen, som emellanåt verkade hjälpa sina medarbetare. I varje fall upplevde jag honom som chefen, han hade det där utseendet som människor med självsäker pondus har. Ibland stod HON bredvid honom, tittade i monitoren och lyssnade på instruktioner, ibland stod han bredvid HENNE och gjorde några kommentarer.

En gång, en enda gång, råkade HAN titta upp och såg Wilhelm och mig passera. Då log han ett kort leende.

Om jag hade hunnit stöta på honom någon av de sista dagarna, hade jag nog vågat fråga lite nyfiket om verksamheten. Nu är chansen missad, som så många andra chanser.

Men många chanser lyckades jag gripa tag i i sista sekunden, och det gav faktiskt en del kontakter i förlängningen. Som Bies frimärken och de fransiga jeansshortsen i tvättstugan. Också ett år av vemodig undran som fick sin vänliga upplösning.

Nu kommer väl något nytt, alltid spännande, man kan ju hoppas på det bästa.