Datorn stänger spontant av sig själv utan att jag ens klickar någon tangent. Så jag sparar och redigerar och kompilerar ett bloggmeddelande som ingen någonsin läser.

Kylskåpet är tomt, och jag har endast några enkronor kontant men över 600:- på bankkontot, som ska räcka till den nittonde (nu söndag den 14:e september 2014 ). Mången har det värre, situationen är oförskylld, det har blivit en mardröm och jag är hungrig med kronisk flimmermigrän.

Så här har det gått till:

Jag betalade med mitt visakort på ICA, en helt vanlig, vardaglig livsmedelstransaktion. Jag förvarar kort och leg i en metallfolder, och har gjort så i många år. Nu hände det sig så, att den sura expediten började vifta med det nya kvittot framför mig, så jag kände mig i ögonblicket tvungen att avbryta hanterandet med kortboxen, ta emot kvittot, och lägga det till höger bland de nyss inköpta varorna. Nu måste kortet ha åkt ner i tygkassen jag alltid använder vid mina inköp, och några dagar senare när jag skulle göra en ny transaktion kunde jag konstatera att visakortet saknades i metallboxen. Jag hade då någon hundralapp i fickan och betalade med den.

Jag ringde omedelbart och beställde ett nytt Visa bankkort, samtidigt som jag anmälde att kortet var försvunnet. Detta medförde förstås att det gamla kortet spärrades, och jag måste nu vänta på nytt kort. Dagarna gick, kortet kom i brevlådan, samtidigt med informationen att den livsviktika KODEN kommer separat om några dagar.

På den vägen är det.

Inget att äta, inget bankkort, det är otroligt så beroende man blir.

Jag inser att vi befinner oss i en övergångsperiod i mänsklighetens historia. Kontanthanteringen kommer väl att reduceras ytterligarre, och en dag kommer alla tusentals växlingsmaskiner att skrotas.