Google terror, den lilla människans hopplösa kamp…

Hjälp!

För några år sedan skrev jag ett program för Windows, som hanterade mitt system av skalor.

Jag döpte det till SCALAMUSICA för att slippa använda det engelska SCALES som ju betyder stegar tillika.

Skalor inom musiken heter music scales på engelska.

Nu har det inträffat, att om någon Googleanvändare vill ladda ner programmet på den här sidan

http://www.birkastaff.eu/default.asp

(Klicka på ”DOWNLOAD SOFTWARE FREE” eller klicka direkt på länken http://www.birkastaff.eu/Music_Scales/f_download.htm )

får man det felaktiga, oförskämda och kränkande meddelandet att programvaran kan vara skadlig.

vad skulle du själv tycka om något du skapat eller tycker om, plötsligt utan anledning anklagas för att vara skadligt?

Programmet är ett musikteoretiskt arbete som jag började med redan på min tid på musikhögskolan i Stockholm, och har under åren fått många användare över hela jorden.

Man kan slå upp och spela alla existerande skalor, antingen från toner (c d g a h c), trivialnamn (dorisk, harmonisk moll, hindu) eller intervallrader.

Här ett exempel på hur programmet ser ut, när man kör en demonstration:

Naturligtvis har jag skrivit till Google, men som ni förstår är det en i princip hopplös åtgärd.

Du gör mig en stor tjänst om du laddar ner programmet! Det kostar ingenting och det är fullständigt, totalt ofarligt.

Du behöver inte göra något annat, men om du vill, kan du förstås installera och starta programmet. Detta gäller endast användare av Windows.

Det är garanterat ofarligt, jag skulle aldrig drömma om att försöka sabotera eller skada något, inte heller är jag ute after information av något slag som Google så sjukt hävdar.

Naturligtvis ska jag arbeta vidare på det här, men under tiden nyttjar jag härmed Facebook och ber alla mina vänner och alla andra också om denna lilla hjälp.

Kanske kan jag därmed bli tillräckligt känd hos Google, för att uppnå någon form av dialog eller stöd.

Med vänligaste hälsningar

//Thom Bergh

Bilden tagen av Calle för några år sedan på Solliden, när vi var och lyssnade på Kårsdraget en Valborg.

Några övriga uppsatser och bloggsidor av Thom Bergh

Affishsida med äldre länkar

Geografi, Vik, en vacker plats i Roslagen

Matlagning, Recept och mat

Kristallkrona, renovering

Medicin, iglar, igeldammar och Igeldammsgatan

Musik, patos i 1900-talet

Musik, skalor och systematik av musikskalor

Personer, Jenny Lind

Segling, sjöscout med Niagara

Teknik, Att gjuta stearinljus

Projektet *******

När jag kommer in i hallen i mörka vintern är det dystert. Jag börjar med att tända en lampa, kan man göra detta automatiskt?

Jag fann något i en katalog som hette rörelsevakt, med tillhörande mottagare, en sådan åstundar jag!

For jag så ner till Clas i Sjön ("Clas Olsson i Insjön" löd det ursprungliga och välbekanta firmanamnet) och inhandlade önskad objekt, det var inte gratis, men inte heller så vansinnigt lyxans dyrt.

Hem o mönstrade bruksanvisning, ovanligt virrigt. En bruksanvisning SKA inledas av en figur, med alla delarna tydligt namngivna, kom ihåg det till en annan gång! Här infördes begreppen ramenhet, sökare, basenhet, huvuddel, huvudenhet, brytare, deaktivering, kod, DEL, SET, programmering, programmeringsknapp, programmeringsbrytare, kod, sökavstånd i en svåröverblickbar röra. Jag kanske skapar en privat bruksanvisning, vem vet vad man behöver om några år, när man ska modifiera installationen?

Prylen heter Rörelsevakt (IR-detektor), på engelska PIR Sensor (movement detector), trådlös sändare för inomhusbruk. Den arbetar med frekvensen 433,92 MHz och  tillverkas av det svenska företaget Nexa på http://www.nexa.se/

Monterade färska AAA batterier, tog fram lampa, mottagaren in i ett vägguttag, en grön lysdiod tändes OK, men sedan?

Skulle man så trycka på av/på knappen, men nej, någon sådan fanns inte varken på någon bild eller på ifrågavarande objekt.

Jag testade lysdioden, kunde den vara en knapp tillika?

Nej, inte vad jag kunde utröna, varför jag begav mig ner till Clas i Sjön på lördagsmorgonen, trött, matt, håglös. Undrar hur alla mina nära och kära har det, känner mig ensam.

Fann att jag glömt bruksanvisningen, när jag redan satt på tunnelbanan, ännu med föga resenärer. Steg av vid Rådmansgatan, tog vändande tåg, med jämnmod, bara att acceptera, detta blev en lång vänderesa, ingen bra inledning. Vänderesor ett dåligt omen redan på de gamla segelfartygens tid, samtidigt som man ju vet att omstarten onekligen kan medföra vissa fördelar, när man kompletterar med något man glömt.

Så småningom nere hos Claes, där intelligent tjej tog emot min förfrågan, jag var troligen den första klagaren för dagen.

Vi testade, hon erinrade sig att lysdioden faktiskt var en av/påknapp, jag satte i batterierna och kopplade från DEL till PROG, och lysdioden började blinka som tecken på att mottagaren var aktiverad.

När man trycker på lysdiodknappen på mottagaren, börjar den att blinka, för att indikera att den väntar på en signal, när man sedan kopplar om från DEL till SET på sändaren, slutar blinkandet, och eventuellt inkopplad lampa blinkar dessutom tydligt två gångar för att indikera att det hela är aktiverat och igång.

Hurra.

Firade med fika o wienerbröd på det ännu nästan helt tomma Sergelkaféet.

Men wienerbrödet var stenhårt, jag kunde inte äta det, tog mod, och gick rätt på till kassan före all pågående verksamhet, räckte fram fatet med wienerbröd med några vänliga men beklagande ord till den söta, blonda lilla flickan, som faktiskt omedelbart hämtade ett nytt. All inneboende aversion rann av, och jag började om, wienerbrödet var väl inte världens läckraste men dög som tröst.

Hem igen. Sexton grader kallt, Stockholm har fått vinter, men ingen ny snö på ett tag. Gatorna är acceptabelt rensade, så jag använde vanliga skor. I går när jag var nere och inhandlade vakten, hade jag vinterskor med halkskydd, så jag kunde bokstavligen åka kana nerför de idiotiskt sluttande blankpolerade stenplattorna ner till Sergelplattan. Jag kunde dock hålla mig stående, men det var nätt och jämnt.

Jag tog en bild på de enda två återstående husen, sedan dom demolerade det gamla Stockholm, vilket jag aldrig kan förlåta.

Allt annat runtom dessa enda kvarblivna hus är demolerat och uppbyggt med den mest avskyvärda och skamligt oestetiska arkitektur.

Jag verkligen hatar de som gjorde det, mitt tips och min önskan är att man river ner hela city igen och bygger upp det, som det en gång var, liksom man gjorde med Hamburg, Dresden och andra orättfärdigt krigsdemolerade städer i Tyskland. Återigen, undrar man vad i helvete amerikanarna gjorde i Tyskland under andra världskriget, den fruktansvärda raseringen var helt och hållet krigsgalningen Winston Churchills fel, det var han som lockade/lurade in USA i kriget, men Hitler gjorde en enorm blunder, när han förklarade USA krig emedelbart efter Pearl Harbour. Men så sakta kommer väl detta med tiden att omvärderas, omtolkas, och redas ut som allt annat i världshistorien. De mortuis nil nisi bene… Ja, Stockholm var en så vacker och minnesrik stad, några hus var från 1600-talet eller äldre, med allt vad det innebar av vänlighet och mänsklighet. Före motorer, bensin, elektricitet och hysteriskt buller. Ljud av hästars gnägg, och hovars klapprande är älskliga ljud. Några rivningar beslöts med bara någon enstaka rösts majoritet i det "demokratiska" sosseväldet på den tiden.

Apropå gamla tider. Jag såg en helknäpp föredragare som  tramsade om evolution, och gjorde en högst stupid liknelse med fotografier av barn, far, farfar, farfars far och så vidare. Han lade ihop 185.000, eller kanske var det 185.000.000 kort (medgav det godtyckliga), och konstaterade en väldig hög. Så otroligt dumt. Vad menade han? Framför allt glömde han bort alla tusentals delningar, att vi alla som lever idag har en gemensam urpartikel innebär på intet sätt att vi har med varandra att göra, utom som fiender i kampen för tillvaron.

Testade så utrustningen. Jodå, det fungerade, vilken grej! Kanon! Nu sitter vakten uppe på en hylla i hallen fäst med en bit dubbelhäftande tejp, också det en uppfinning man tackar för.

Fungerar! *******

Minsta rörelse tänder lampa vid hallbordet, och lyser i fem sekunder, jag kan ändra det till en, två eller tio minuter om jag vill. En minut verkar lagom.

Intressant uppfinning! Man kan nu grunna på om det finns några fler applikationer utan att gå till överdrift. Fast jag blir ännu efter tjugo år sur på de nya grannarna på Vik, som förstörde sommarnatten med sina rörelsevakter och dess onödiga belysning som dessutom LÄT när det blinkade. Klumpigt och obehagligt, i flera år gick man i onda tankar på att förstöra apparaturen ifråga. En period hade dessutom fastighetsskötare här i stan en idé om att lampan på gården skulle starta med ett hysteriskt blinkande, så snart någon kom i närheten, men det togs tack och lov bort efter klagomål.

I kväll Midsumer Murder i TV 8, liksom även i morgon, märkligt nog, det blir en trevlig och befriad stund uppe hos kompisen, Weeee!

Att analysera en människas inre är både omöjligt och barnsligt enkelt.

Det gäller bara ett få dem att yttra sig på ett sätt som gör att situationen flyter fram.

Ordet knep kommer in i bilden från ena hållet, samtidigt som man inte ska vara omedveten om att knep, förutom att vara ett praktiskt substantiv, också är imperfektum av verbet knipa i dess två betydelser.

- Vilka två betydelser?

- Knipa i betydelsen gripa tag i något, eller i betydelsen krysta.

- Jag är inte säker där, riktigt...

Så när man Googlar på knep, kan man finna både det ena som det andra. Både något om ett trick, men även något om det faktum att någon snodde något mitt framför näsan på en.

- Du som är samtalsterapeut, och tar betalt för det, vilka knep använder du för att  få tiden att gå  ända  tills klockan talar om att tiden är ute?

- Nja, jag använder inga speciella knep, jag bara nyttjar det jag kan, och låter det gå i par med min erkänt omtyckta, snabba associationsteknik.

- Du har alltså en speciell begåvning, som gör dej till en duktig samtalspartner?

- Det har jag inte sagt, jag är bara ute efter att tjäna pengar, vi terapeuter är ju mycket duktiga på att ta bra betalt, som bekant.

- Hur kom du in på det? Jag, för min del vet inte alls hur man ska tjäna pengar, trots att jag använder all min vakna tid åt att jobba hårt på det. Förresten resten av tiden också, drömtiden alltså.

- Tiden är slut. Det var inte du som skulle ställa frågor, du försöker lura mej och det tål jag bara inte det är ohederligt och drumligt.

- Drumligt? Jag försökte bara vara snäll som vanligt…

- Ja, ja, det får vara…

Nu gällde det ju egentligen det här med salige Olle Adolphsson, han var jäkligt duktig, och jag har alltid undrat var han lärde sig om all musik, han gick ju aldrig någon speciell utbildning så vitt jag vet. Om man inte räknar musikteorin på Stockholms universitet.

Jag ville veta om den vackra ”Nu har jag fått den jag vill ha” som glider över i en sorglig begrundan över att allt tar slut och den vänliga slutklämmen ”Hon är det vackraste jag vet”.

Den kom på LP-skivan ”Vad tänker jag på” år 1967, när han var 35 år.

Tackar.

Begrundan och oro när man inte kan sova.

Jag vill att alla ska vara snälla, eftersom jag själv är snäll, och tror alla om gott.

I dag gick jag runt kanalen igen, det är  kanske fyra-fem kilometer, men jag vet inte säkert, för min fina Silva stegräknare föll i golvet och dog för någon månad sedan. Det är en av de saker jag måste prioritera, fast tyvärr är det mycket jag måste prioritera, hur gör man? Den kostar när tvåhundra kronor så den kommer långt ner på listan, i första hand gäller kläder, kamera, men tack och lov är datorsystemet OK, efter senaste uppgraderingen.

Häromdagen upphörde inloggningen till banken att fungera, så jag kunde inte kolla det lilla återstående saldot. Jag fick ringa supporten, och upplevde en rätt irriterande konferens som tog nära trettio minuter i dyra mobiltelefonen.

Det ordnade sig efter ett bra tag först när jag installerat ett nytt operativsystem, med allt vad det innebär.

Det roliga som har hänt är ju annars att kardinalfiskarna har oräkneliga små yngel som simmar i sina stim och lever sina nya liv. Man undrar vad dom lever av? Dom är ju så väldigt små, en del bara som små blålysande prickar. Det enda jag kan göra är att tilldela de vanliga fiskflingorna, så finpulvriserat som möjligt. Förra gången gick det ju liksom av sig själv. Jag har faktiskt inte sett att någon av de stora fiskarna äter av ynglen, men man kan väl inte vara för säker. Ja, den gången för så länge sedan tog det fem dygn mellan lek och kläckning. Ska man nu ha dessa fina akvariefiskar, är det väl trevligt att ha många, dom är ju stimfiskar och gör sig så vackert, när de är många. Att gå ut på nätet och fråga ger bara en otrolig massa besserwissersnack, det ena bättre än det andra, om man skulle tro allt man får reda på, vore det lika bra att lägga av med det mesta.

Och högst imponerande och roligt är förstås att Elli fick B i senaste tentan på KTH. B är alltså näst högsta betyget i en skala på sju. Hon är helt otrolig.

Nyss gick jag upp och diskade, det var inte så himla mycket, men kanske uppåt trettio objekt var det nog med porslin och bestick. Rent och fint i diskhon när man vaknar på morgonen är belöningen.

Jag ska fortsätta att promenera fem kilometer varje dag, det är en pärs, men kanske kan hjälpa mig att hjälpa mina medmänniskor, i synnerhet förstås mina älskade barn, även om dom inte har så mycket tid, det är så det går med livet. Mest konstigt är det väl att ingen brytt sig ett dyft om alla nya små kardinalfiskar, men det är väl en totalt ointressant företeelse för genom hela nätterna datalekande barn, en rätt pervers tid egentligen om man jämför.

För att hjälpa sina medmänniskor måste man ju vara någorlunda frisk, och kanske håller man sig någorlunda, om man har en hyfsad kondis. Men jag minns syrrans tränare Ellemar, som menade på att man väl inte behövde någon särskild extra träning, om man i övrigt var tillfreds med livet. Förnuftig karl. Det var en upplevelse att hänga med ut och se henne springa iväg sina ambitiösa träningsmil, och hon lyckades ju i tonåren faktiskt komma en bit i något mästerskap, har jag för mig.

Att vara snäll, det låter så mesigt och fånigt, det straffar sig när man blir oskyldigt anklagad för dumma saker. Det enda rätta är väl att hålla sig för sig själv och inte tränga sig på. Det kanske är mitt livs största fel, att jag inte kan ta för mig, av hänsyn till andra människor.

Nu är det dags att lägga sig och läsa en stund med en liten macka och ett glas mjölk. Vad ska det bli idag? Kanske en liten hårt bröd med smör och Kalles kaviar, jag tror det finns lite kvar, det är ju faktiskt riktigt godis.

Vad säger man när en jude, i svensk rikstelevision, helt öppet, och utan att ens blinka, meddelar, att han inte skulle ha funnits här, om inte Raul Wallenberg hade funnits...

Till lilla Kajsa som ligger med bruten fot.

Hon var ute så glad med sin lilla Iris, hej o hå, tills dom kom till ett parti av isen som var väldigt knaggligt, skridskorna högg i, med platt fall och foten under.

Bruten fot till sjukhuset, blev gipsad. Aj, aj, aj.

Nu ligger Kajsa har ont och tråkigt och väntar på den så långsamma läkningsprocessen.

Skulle ha börjat nytt jobb samma dag dessutom, det är ju inte roligt att börja med att sjukskriva sig, även om det är vinter.

Men jag, som märkligt nog inte har helvetets migränen i dag liksom senast igår, beslöt promenera runt kanalen, många kilometer, för att inte säcka ihop. Ringde Kajsa, tänkte inte på det elaka i att överlägset malla sig över bättre läge, som rika personer tanklöst brer ut sig med sina resurser, utan en tanke på att möjligen dela med sig.

Det var likadant med tvättkorgen. Minns du tvättkorgen? För tio år sedan köpte jag på Kajsas initiativ en alldeles egen tvättkorg, så praktiskt att slänga paltorna i, men detta söndagsexemplar hade uselt lock som lossnade nära nog bara för att man lyfte på det. Kajsa meddelade då att hennes tvättkorg, av samma märke, minsann hade en helt fungerande konstruktion, ja, man kunde till och med lyfta hela fanskapet bara i locket. Sedan dess tänker jag på Kajsa varje gång jag använder min tvättkorg, det är varenda dag, det. Så livet kan vara.

Jag gick hemifrån klockan 10:28, hamnade vid kanalen 10:43, där jag tog denna vackra bild i den stilla vintern.

Jag går ganska långsamt, märker jag. Hela tiden omgådd av hurtiga vandrare. Dom kanske går fort med avsikt i tron att bli friskare och leva längre, det unnar jag dem så gärna. Här ser man en bit av ena flygeln på slottet också. Ibland ser man den tretungade örlogsflaggan också, så vackert och stolt vajande över vaktportalen.

Klockan 10:51 var jag framme vid bron, och kunde inte låta bli ta en bild till som minne.

Ja, det är föralldel inte första gången det blir bild av denna vackra vy. Bortom kröken ligger det vackra Karlbergs slott, vilket förstås här är skymt av vegetationen.

Sedan den jobbiga biten tillbaka på andra sidan till Sankt Görans sjukhus, och slank in i värmen till det svenska standardfiket, de smärta vitklädda undersköterskorna, och den enahanda repertoaren.

Men OK, för mig duger det med kaffe, socker, mjölk och en kallskänkeprodukt i form av smörgås med köttbullar med rödbetssallad. Ska man klaga så är det för lite smör på smörgåsen, knappast något alls, köttbullarna små och ganska torra av standardtyp. Vad som döljer sig i rödbetssalladen kan man ju  undra, själv brukar jag göra den av hackade inlagda rödbetor och en god majonnäs.

Leve Sveriges förtjusande kallskänkor med sina gulliga produkter av gurka, tomat, sallad som garnityr på vad egentligen handlar om!

Så den sista biten fram till nästa bro, där jag inte heller kunde låta bli att ta en bild av kanalen med slottet och de infrusna fritidsbåtplatserna.

Där var jag klockan 12:03, och sedan hemma klockan elva minuter över tolv, vilket klockslag jag konfirmerade med en ny skylt utanför porten, som elakt upplyste att ”Cyklar och mopeder får ej parkeras här”.

Jag minns att fastighetsskötaren kommenterade den en gång, när den var på planeringsstadiet, vi måste ha skylten, för annars kan vi inte frakta bort de fordon som ändå hamnar där. Ska bli spännande att se hur det går. Till saken hör att man faktiskt har anlagt en cykelparkering vid huset, men de kanske tio platserna är ju alldeles för få, och sommartid kan det finnas minst tjugofem cyklar fastkedjade vid staketet, både på utsidan och på insidan. Undras om de nu verkligen kommer att fraktas bort…

Krya på dej, Kajsa och dröm om kommande promenader och utflykter med friska gångpartiklar!

Retar mig på onda förändringar, är det någon som känner igen sig? Plötsligt en dag kommer man inte in på det ena eller det andra. För några dagar sedan var det banken, nyss var det en del funktioner i detta trogna bloggprogram som helt plötsligt, utan varning eller anledning, påstods saknas. Saknas flashplayer, saknas bank ID. Helt plötsligt bara mitt i det dagliga arbetet händer det. Programmen tränger sig på. Varför får man inte bestämma själv hur man vill ha det?

Slå upp alla skalor i det tempererade systemet, och lyssna hur de  låter.

http://www.birkastaff.eu/default.asp

Du kan slu upp från intervaller, från toner, från trivialnamn.

Exempel på några få skalor. Klicka på den lilla högtalaren för att lyssna.

Det kommer mer här om detta program!

Om något högst irriterande med Facebook.

Programkodarna har ansträngt sig väldeliga för att söka spara utrymme på diskarna och tilldelat mellanlgringsystemen (cache) en massa kapacitet, som jag anser mycket irriterande och onödig.

Saken förhåller sig så här.

När man laddar upp en länk till en bloggsida med bilder, ska man tänka sig mycket noga för.

Det händer ju inte så sällan att man vill göra ändringar i källkoden, och oftast går det saklöst utan problem.

Men ibland kärvar det.

Nämligen när man har laddat in länken, men vill ha andra bilder, annan rubrik eller annan viktig modifiering.

Facebooks cache håller sig, så länge man är i huvudprogrammet, till och med när man så att säga raderar sidan. Jag menar alltså, att det som hamnade i mellanlagringsutrymmet stannar där in i det sista. För att verkligen ändra på saken, är det lika bra att skapa en helt ny websida.

Det är svårt, och det bästa verkar vara att radera sidan permanent i Facebook, ändra på grundtext och bilder, samt sedan vänta avsevärd tid, kanske mer än innevarande  uppkopplingsperiod, innan man vågar ladda upp sidan igen. Då kanske det slutligen ”tar skruv”.

Programmering är kul, datorteknik kan vara kul, men teknikens framsteg bli så småningom mer och mer oöverblickbara. Man upplever det som rena förmyndarskapet, i varje fall hos högre programvara, dvs sådan programvara som de flesta spel såsom Facebook är uppbyggda av.

Vart ska det sluta?

Ingen som vet.

Om inte strömmen i vägguttagen helt tar slut en vacker dag. Som det är nu känns det som att leva i en högriskmiljö, dock en sådan som Miljöpartiet inte ens anar.

Hotbilden mot vårt land är idag större än den någonsin har varit, men vårt försvar är minskat till cirka en tiondel av vad det var bara för tio år sedan.