Sakta men säkert drar sig de relativa rörelserna fram.

Vi människor har ett ord för de relativa rörelserna.

Vi använder begreppet i fundamentala formler för beräkningar av allt där de relativa rörelserna ingår.

Min pappa lärde mig om och om igen denna enkla men så viktiga formel. Jag tackar honom för det, liksom för så mycket annat han lärde mig i livet.

I dag har jag äntligen gjort rent kökslådorna.

Märkligt med detta med lådor och saker, särskilt elektriska, elektroniska och mekaniska saker.

Dom måste göras rena, dom måste lagas eller ersättas. Däri ligger hela mekanismen med den relativa rörelsen.

Vägen är lika med hastigheten gånger tiden, sa pappa, så många gånger att jag till slut lärde mig det, och kunde räkna med det, även om det var en bit till både integralkalkyl och differentialer.

Nu ligger ett antal bestick och annat på tork i disken, den relativa rörelsen arbetar, vattenmolekylerna surrar runt och vattnet avgår i förångad form ut i luften där vi inte ser det, men måste ha det för att kunna leva överhuvudtaget.

Microsoft equation, hur infogar jag en ekvation, kan jag installera det här? Verkar alltför krångligt tyvärr.

Men det är ju enklare än så:

S = v * t

Där S är sträckan, vägen, v står för hastigheten och t är den relativa rörelsen, dvs tiden.

Därmed räknar man enkelt fram hur lång tid något tar, eller stor hastighet något har, eller hur lång väg som föreligger, men det gäller att hålla reda på enheterna. Som tur är har vi människor ett rimligt begränsat förråd av enheter.

Jag har lovat skriva en del noter, men väntar på ett fungerande notskrivningsprogram, det gamla, alldeles utmärkta, har upphört att fungera eftersom det är för gammalt. För gammalt? Ganska groteskt egentligen, då koden inte på något vis är ändrad. Däremot omständigheterna. Det är ju rent otroligt vilken massa omständigheter som måste fungera för att miljön ska vara acceptabel.

Man blir trött bara att tänka på det.

Så är det med livet. Man  blir trött, hastigheten avstannar och man dör.

Vackert, sorgligt, stort och meningslöst.

Vi har våra omständigheter här så ensamma i alla universa (plural av universum, kära korrekturmaskin). Ändå är det så många som intresserar sig för livsformer på andra platser. Varför är det så spännande? Det är inte lätt att förstå, våra egna omständigheter är ju fullt tillräckliga, men alltför många är fixerade vid resurser, pengar, förtjänster, semesterresor, märkliga operationer och pengar åter igen. Var får dom sina pengar ifrån?

Så var det nog inte meningen att det skulle vara. Men det finns ju ingen mening heller, så låt oss hänga med, och njuta av allt underbart, som vi kan iaktta omkring oss.

Den kommande våren till exempel.

Gud hör bön.

Ett listigt sammanträffande.

Klockan elva började det småsnöa, små, små vita korn.

Jag sa då, gud, om du låter det fortsätta så att det blir vitt på marken, lovar jag att göra något stort!

- Vad ska du göra då, frågade gud?

- Jag, ska laga wåfflor, tänkte jag. För gud och jag är ju en och samma person, så jag behöver inte prata högt för mig själv som en annan sengångargubbe.

- OK, mumlade gud, jag ska försöka.

Efter en timme var det vitt på marken och vitt på alla bilar denna lördag dagen före Vasalopet 2013.

Så jag satte igång.

Plockade fram wåffeljärnet. Det stod långt in i wåffeljärnskåpet, där också elvispen befann sig. Även den kom fram.

Ut i kokvrån och grabbade den gråa Ellibunken. Tog fram en näve vetemjöl, spillde i lite kallt vatten, och rörde i med lilla spiralvispen.

Lite mer vatten så att det blev en helt jämn, blank smet utan minsta klimpar.

Tre små Kajsaskedar salt. Något av barnen gjorde denna fina lilla sked i metallslöjden något skolår. tyvärr vet jag inte vem eller när, men jag använder den lilla hamrade skeden varje dag, den motsvarar väl vad man skulle kalla en nypa salt.

Hallå, barnen! Är det någon av er som minns när ni gjorde denna fina, lilla hamrade sked?

En deciliter 40% vispgrädde i gräddbunken och vispade på.

När vispgrädden är så styv att den står för sig själv, rör jag försiktigt ner den i mjölröran, men spar lite vispgrädde ifall man vill ha till någon färdig wåffla senare.

Ut och kolla om det ännu är vitt på marken. Jodå, gud höll sitt åtagande!

Elkontakten i till wåffeljärnet. När det började bli varmt smorde jag med smör båda sidorna. Det brukar man sedan inte behöva till annat än den första laggen.

Lagom med wåffelsmet i järnet och lade ihop det.

Det är ett ganska blygsamt wåffeljärn jag har, det kanske inte kan göras effektivare, det tar helt enkelt sin lilla tid att grädda en riktigt frasig wåffla.

Första wåfflan klar! Lägg på en tallrik och strö på rikligt med strösocker.

Ett glas mjölk till, det enda som passar till wåfflor, ja, mjölk passar ju till allt, så där har man inga problem.

Det blev tre frasiga laggar. Gott som det brukar, av tre laggar blir man helt mätt, det duger som en riktigt rejäl lunch.

Men nu har det slutat snöa, man lovar inte för mycket.

Det är väl lika bra, och nu kommer det rätt avsevärda arbetet med att ställa tillbaka och diska, det ingick i mitt löfte. Tack, snälle, gode gud! Fantastiskt vad mätt man blir av tre laggar wåfflor, nu dröjer det väl ett tag igen innan man drar igång vispandet nästa gång.

Hej hopp, alla snälla!

Har du sett en fiskdisk någon gång? Klart du har, det finns faktiskt i alla livsmedelsaffärer, som har en avdelning för färsk fisk. Till och med ICA, Sankt Eriksplan har en, men aldrig har de ofiléade strömmingar, ifall man skulle vilja göra äkta lökströmming. Men strömmingsfiléerna ligger där och väntar på att paneras och stekas.

När vi var små, fick vi ofta gå till källaren på sommaren och hämta mat. Det var inte långt, men ett irritationsmoment - så larvigt egentligen. Källaren hade en ytterdörr stängd med en enkel träsprint, sedan en smal gång, och längst in en utgrävd källare där maten stod på det svala golvet eller på någon trähylla. Där fanns potatis, rotfrukter, smör, mjölk och en del sylt- och saftinläggningar. I en jordkällare höll sig maten vid 4 grader året om, eftersom jorden en bit ner håller denna temperatur. Det fungerade, smör och annat hade en perfekt temperatur, men i moderna kylskåp blir det för kallt, man måste ta fram det minst en halvtimme innan man ska använda det. En dag skrämde jag vettet ur tanterna genom att påstå att jag sett en liten ”mussepiggmus” som tittade på mig i källaren. Jag var då kanske fem år, men ner till källaren fick man gå ibland.

Fiskdiskarna har ett tjockt lager färsk, kall is, på vilken man har placerat den färska fisken. Isen är lägre än noll grader, och därför är det tillräckligt kallt, men ändå kan man visa fram fiskarna, så att kunderna kan se dem. Det ser klart förtroendegivande ut.

Nu är det så, att färsk fisk har man konsumerat i långeliga tider, men innan kylmaskinerna kom riktigt i bruk så där efter 1945, fick man nyttja något annat. Vaddå?, jo, is! Hur då?

Jo, man tog upp isen när det var riktigt kallt mitt i vintern.

Den svenske uppfinnaren Balzar von Platen (1898-1984) manifesterade köldprinciperna i användbara kylskåp på 1920-talet, det är inte samma Balzar von Platen (1766-1829) som gjorde Göta kanal..

Isen blir så kall som luften är, dvs riktigt kalla vinterperioder kunde isen så sakta bli flera grader under noll. När man förvarar isen i ett isolerat rum blir hela rummet kallt. Vattnet under isen blir däremot aldrig kallare än 4 grader

Alla fiskaffärer, bryggerier, hotell, pensionat, restauranger, mejerier, lantbruk, måste ha kall is för att kunna hålla maten, mjölken, grädden och råvarorna kalla. Det var en hel industri.

Man sågade upp isen med stora, speciella sågar till kuber med storleken 50-60 cm.

Dessa iskuber kunde bäras av en stark karl, som använde en speciell istång. Isbilarna åkte omkring i staden och levererade isen. Man såg ofta dessa iskarlar som levererade de stora isblocken sommartid.

Man förvarade iskuberna tätt i isdösar packade med 25 cm tjocka lager värmeisolerande sågspån över, under och på sidorna. En god isdös kunde hålla ett lager av is som räckte i två år!

På Rävsnäs, där moster Märta och John hade sitt fina ställe ute på Rådmansö, fanns en isdös nära garaget, längst inne i Finnviken. Där kunde man således knacka loss isbitar till hushållet åtminstone ända fram till midsommar, troligen hela sommaren. Sedermera fanns bara sågspånen kvar. Sådana gamla märkliga lämningar med sågspån på golvet finns nog lite här och var, utan att man inser innebörden.

De beställde väl is vid våren, men jag har ingen aning om vad den kostade. Det var väl en marknadsanpassad prissättning, kallare vintrar gav billigare is.

Man kunde till exempel tillverka glass i en glassmaskin, som bestod av en omrörare med en behållare i mitten som man placerade is och salt i. En sådan s.k köldblandning kunde bli gott och väl under minus 20 grader, och omrörningen, som man måste veva uppåt en halv timme, fördelade temperaturen så att den omgivande glassmassan frös som den skulle. Det var ett jäkla jobb, men det fungerade. Jag fick använda den som fanns på Rävsnäs, det var mycket spännande, och tanken på glass drog.

Glassmassan (typ mjölk, grädde, ägg, socker + smakämne) får ju ganska hög viskositet när den fryser, så det var ett tungt jobb, även om veven hade ett långt handtag för utväxlingens skull. Numera finns ett otal smarta elektriska glassmaskiner på marknaden.

Mycket is användes till isskåp. Rejäla saker på fyra ben, invändigt klädda med zink av någon anledning, och med isolerande material i väggarna. På undersidan en avtappningskran för den smälta isen.

Dessa gamla issskåp har numera fått en ny användning, människor använder dem, utan is, som trevliga skåp att förvara drycker och annat i. Här en entusiastisk användare som kommit över ett par gamla isskåp, och lite om vad han tänkte använda dem till.

Ett av skåpen hade   bruksanvisningen kvar på insidan av locket.

Is har man tagit upp i många hundra år, här en gammal målning från 1863 när man tog upp isblock vid Djurgården i Stockholm.

Det går att uppleva isupptagning än i dag, då Malmköpings hembygdsförening anordnar denna gamla tradition än i dag.

Yes!

Defateister och onda människor, är våra fiender.

Men vet aldrig säkert var de kan dyka upp, men människor är de.

Att tända ljus för en död, vad tjänar det till?

Finns här ett inslag av vidskepelse, eller är det den dolda ondskan?

Det finns två poler i livet, för eller emot.

För har ambiton, klokhet och vilja.

Emot raserar och njuter ner sig.

Det finns män som har insett faran, men de flesta känner ingenting.

Ska man skratta eller gråta?

Något program hävdar att jag saknar bank-ID.

Jag har laddat ner det flera gånger, liksom  också mitt personliga certifikat från banken.

Jag säger NEJ, jag saknar det inte.

Datorn säger JO, det verkar som om du inte har det.

Jag säger, men jag har det, jag har använt det i över ett år, i flera år

- Jamen det finns inte, om du inte kör Google Chrome förstås.

- Men jag vill inte köra Google Chrome, jag vill inte ha med det att gära.

- Men det är ju jättebra, ju, vill du verkligen inte ha världens snabbaste webläsare, snabbare än ljuset?

- Nä.

- Jomen...

- NÄ!

- Jamen...

- Du kommer ingen vart, du gömmer dig i min dator, och vill inte tala om var.

Jag har sänkt mig till att ringa support, och det slutade efter en dyrbar telefonhalvtimme med att dom minsann inte hade tid att sitt och vänta på att jag ska starta om min dator tio gånger.

- ´Amen..

- Du bara låtsas, erkänn. Jag vet att du inte vet ett enda jäkla dugg, och jag tycker du borde skämmas

Mina fingrar orkar inte.

I dag var jag till apoteket. Dom hade inte. Då gick jag till ett annat apotek. Dom hade inte heller. Då gick jag till ett tredje apotek, och det tog inte lång stund för dem att inse att dom inte heller hade min nödvändiga medicin. Då gick jag till ett fjärde apotek. Dom hade inte min medicin. Då tog jag spårvagnen och reste till ett femte apotek borta vid ett annat ställe. Dom hade min medicin, och jag gav dom mitt vackra leende som tack och for hem.

Men förr eller senare ska jag lura dej.

Jag vet det, jag vet, jag.

Ska man skratta eller gråta?

Jag har börjat läsa ett skönlitterärt verk.

Det är nog första gången på minst tio år.

Jag har svårt för det.

Bara tanken att ligga och läsa något påhittat, stör mig.

Jag råkade välja Paul Austers New Yorktrilogi med de tre delarna ”Stad av glas”, ”Vålnader” och ”Det låsta rummet”.

Jag har redan tvingat mig igenom 47 sidor, och jag tvivlar starkt på att jag orkar komma så mycket längre. Det finns ingenting som lockar mig att fortsätta, ingenting som aktiverar min nyfikenhet. Hur kan man vara nyfiken på något påhittat, något som inte har skett i verkligheten?

Själva texten är OK. Det är lättläst och redan  på sidan 37 har han fått in ordet knulla fyra gånger. Jag undrar om det är så det ska vara helt enkelt, och om det är avsiktligt spektakulärt?

Vid läsningen funderar jag osökt på hur de människor är beskaffade som roas av sådan här läsning. Det är ju bevisligen så att människor betalar pengar för att köpa deckare och annat konstruerat.

Jag förstår det inte alls.

Vi har ju verkligheten, det vill säga beskrivningar av sådant som sker eller har skett, och för all del sådant som kommer att ske. Är inte det nog?

Vad får människor i dagens verklighet att slösa bort bitar av det dyrbara livet genom att luras igenom hundratals sidor av påhittad fantasi?

Om jag kunde, skulle jag försöka skriva själv, men det vet jag att jag inte kan. Jag har haft perioder i mitt liv när jag har försökt. Minst två romaner som jag själv har hittat på finns någonstans på någon CD eller något USB.

Jag har blivit smickrande förledd av mina psykologer, att jag är en sådan som nog skulle kunna skriva, dom vet minsann hur dom ska ställa sig in. Det kanske är det vanligaste psykoterapiknepet, att man ska komma till att lyfta patienten till ett stadium av självförtroende och kreativitet.

För det första kan jag inte och för det andra har jag ingen trängtan.

Jag är inte det minsta intresserad.

Och nu när jag har tvingat mig in i Paul Austers bok, känner jag det ännu mindre. Men jag gillar karlen. Det jag hört honom säga är trevligt och tilltalande, och dessutom har han en framtoning rent visuellt, som påminner om min ungdomsvän Roffe.

Vad är verkligheten?

"Vad vore livet utan sagor", sa någon nu död sedan många år.

Tja, vad?

Men hur ska man göra då?

Jag söker husläkare.

Man ska få välja själv, men så slutar de, och  man tilldelas en ny som har hand om NN:s gamla patienter.

Man undrar hur läkarna själva tänker i saken?

De flesta har väl en ärlig ambition att göra sitt bästa, andra är tämligen likgiltiga i kraft av tanken att jobb finns ju alltid.

Det hjälper inte att jag ber mina pigor och andra anställda, dom orkar inte.

Jag känner personligen ett antal läkare, men ingen som jag är patient till. Jag minns speciellt en färgstark person, nu borta sedan många år. Hans enda ambition var att tjäna pengar, och att ha mycket snygga syrror i mottagningen. Han jobbade på en husläkarmottagning någonstans, om vilken jag en gång fick höra den raljanta kommentaren, att de två läkarna på samma mottagning hade helt olika framtoningar. Den enes väntrum var alltid fullt med förhoppningsfulla patienter, men NN:s väntrum var nästan alltid tomt.

Det är alltså när de slutar som problemen uppstår. Någon tanklös webbkontakt kommenterade att man ju har rätt att välja läkare själv. Jamen vem ska man välja? Hur ska man veta vilka som finns att välja mellan, och framförallt, har man tid och ork att lägga ned mycken tid på det? Man är ju sjuk. Det är hela grejen. Man är sjuk och orkar inte, i varje fall inte hela tiden.

Det känns ganska så jobbigt. Jag har pratat med flera vårdtagare som säger samma sak. När man får en ny ska man gå igenom samma långa procedur om igen. Man ska förklara sin situation, kanske be dem ladda ner journaler som med tiden kan bli tämligen omfattande. De sitter och stirrar ambitiöst in i bildskärmen och levererar kommentarer och frågor, som om allting var fullkomligt nytt. Det är tröttsamt, irriterande och jobbigt, och det finns inget utrymme för några som helst privata utvecklingar av situationen, man förblir ett anonymt objekt, tills man möjligen med möda kan bygga upp något mer värdefullt.

Nyss har jag tvingat mig äta en liten frukost. Med viss möda har jag plockat fram ägg, salt, sked, äggkopp, äggsked, kniv, bröd, smör, brödrost, äggkokare, kaffe, socker, kopp och vatten. Denna sorts klassiska frukost, som i det här fallet blev en lunch, skapar alltid dåliga omständigheter i magregionerna, som förr eller senare kräver en Novalucol.

Jamen ät då inte en sådan frukost säger någon. Nej, det gör jag för det mesta inte heller. Men någon enstaka gång är det den enda kombinationen som står till buds, och när det fungerar med tajming och ingredienser kan det vara hyfsat angenämt.

Det är en balansgång, och man orkar mindre och mindre för varenda dag. Turligt nog har man ett gott humör och en allmänt positiv attityd, som man kan leva länge på. Tack för det.

Andra webbor av Thom.

Vackraste vinterbilden:

Upprop! Efterlysning!

Det har kommit in en förfrågan om Elsa Åkerbloms tavlor, och jag vidarebefordrar härmed denna glädjande händelse, då jag antar att åtskilliga kusiner och kusinbarn har någon av hennes fina målningar, i första hand akvarellerna.

Elsa tog ju med sina färger och penslar till olika ställen hon besökte under sin aktiva period, och det har ju ett stort intresse att för framtiden registrera vad hon presterade

Det är en konstnär med tidiga förbindelse med Bulls presstjänst, som har föreslagit till att börja med anordnandet av en nätutställning av Elsas tavlor.

Det som behövs är:

-Vem som äger verket. Namn och adress.

-En bild på tavlan i färg, skannad eller fotografi.

-Namn (motivet)

-Årtal

-Storlek i cm.

Det har även erbjudits uppsökande aktivitet, om du har svårigheter att få fram en bild, dvs någon kommer och fotograferar bilden där den finns.

Det viktigaste i första hand är att registrera vilka tavlor som finns.

Om du har en tavla av Elsa Åkerblom meddela mig gärna i så fall via Facebook, e-post, eller på annat sätt!

Meddela mig när du får nys på en Elsatavla!

//Thom

Memento mori. Jag och min personal. Kan någon ge mig ett råd?

Jag har mina duktiga tjänare, som jag kan tacka för allt!

Jag skänker er härmed, som alltid, mitt stora och varmaste tack för era insatser, och är evigt glad för så länge ni vill stanna hos mig, fast jag måste skära ner på er lön för varje månad..

Min butler, Jimmy, som håller reda på mina kläder, gör inköpen och sköter en del av städningen i min stora, vackra lägenhet.

Min kock, Peter, min chef de la cuisine, som ordnar matsedel och lagar min mat. Någon semla blev det inte idag denna fettisdag, jag skällde ut honom för det efter noter.

Mina pigor Eva och Mari, som sköter allt annat, städar, diskar, tvättar, och allt annat som kan komma upp. Det är Eva som går upp på morgonen, matar fiskarna och gör en kopp kaffe åt mig. Ibland ger hon mig en skorpa också, om det finns hemma. Utan henne skulle livet vara svårt.

Alla är till synes nöjda med sina uppdrag, men är tyvärr ofta sjuka, varför det hela haltar ganska betänkligt, utan att jag kan göra något åt det.

Jag har en god inkomst, men det är oftast för lite varje månad, för att jag ska ha råd med allt jag skulle önska.

Svårast är det nog med maten. När butlern Jimmy är sjuk får jag klara mig själv. Jag har som målsättning att äta ett lagat mål mat varje dag, men det är tyvärr sällan pengarna eller tiden räcker till.

Utgifterna är i första hand hyran, som har stigit med många hundra procent sedan jag började hyra här, då 800 kronor, nu 7000 i månaden. Jag tycker att det är märkligt, jag känner det som orättfärdigt, och undrar vad för slags samhälle vi lever i.

Pigorna Eva och Mari, som sköter dammsugningen är tyvärr ofta sjuka båda två, liksom Jimmy, och även Peter är sjuka rätt ofta, och jag tycker det vore fel att be dem sköta arbeten, som egentligen borde tillkomma den övrig personalen.

Jag har en datamaskin, genom vilken jag tvingas sköta nästan all kontakt med yttervärlden. Där är jag helt beroende av mina Internetleverantörer, som höjer priserna för varje år. Då och då tvingas jag anlita en expert, Harry, för att laga, korrigera, modifiera, eller modernisera hela systemet så att det fungerar, vilket det för det mesta gör.

Jag har maximala utlägg för sjukvård varje år. Energi och datorkostnad som alla andra. Det där är en sak jag undrar över. Hur ska man klara dessa extrautgifter, som dock är tvingande nödvändiga, telefonen har jag stängt av, och har nu bara min mobil, som också genererar sina fakturor varje månad.

Resorna inskränker sig till att jag fyller på mitt Acceskort några gånger i månaden för 200 kronor.

Jag brukar promenera runt kanalen, och det här ar den absolut vackraste bilden:

Den är från den 21 december 2012:

Jag är medlem i två föreningar, vilka ska ha sin medlemsavgift i början av varje år, Albert Engströmsällskapet (250:-) och Sjöfartsmuseerna(200:-). Frågan är om jag inte måste sluta med de utgifterna.

När man nu lägger till och drar ifrån finner jag att jag kan disponera 3400 kronor varje månad till alla utgifter, varav maten och kläderna utan tvekan är de största posterna.

Jag äger två påslakan, varför jag tvättar och byter två gånger i veckan, resten av dagarna ligger jag direkt under täcket. Rena sängkläder är ett måste för mig, om personaen inte klarar det, blir jag rasande på dem.

Jag köpte en ny vinterjacka år 2000, den är lite fransig, men så länge den rejäla dragkedjan fungerar duger den.

Den senaste utlandsresan jag gjorde var 1967, då jag med familj besökte svärföräldrar i Peru. Den resan gav inte särskilt mycket, men på dit- och hemvägen kunde vi vistas en dag i New York, då man fick en god bild av det livet. Det gav knappast någon mersmak.

Jag har varit i Åbo flera gånger och även en gång i Helsingfors. Har aldrig sett medelhavet, och det är heller inget jag längtar till. Det är samma uppfattning som vi alla har, Harry, Mari, Eva, Jimmy och jag, men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi alla är en och samma person.

Jag saknar möjligheten att bjuda någon på middag som jag dock kunde göra bara för några år sedan.

Jag använder Facebook varje dag, men det är numera ganska så magert med kontakterna där också, liksom även e-posten och SMS, men vafan...

Det duger att leva på vackra minnen

Vid genomgång av mina hushållskvitton häromdagen fann jag, att min senaste utgift på systembolaget var den andra mars 2012, vilket är snart ett år sedan, då jag köpte en flaska vitt vin.

Sakta men säkert falnar vi bort till ett försvinnande intet, det är så det är med livet. Memento te mortalem esse, säger jag med Tertullianus, jag har det bra, och just därför ska man väl akta sig för att göra sig alltför märkvärdig.

Memento mori.

Rekommenderas: Leif Störmer, Jordens og livets historie

Elsas upprop

Mera Thomsidor