Har nyss läst Ingmar Bergmans kapitel om vänskap, det bästa jag läst. Alla borde läsa dessa drygt fem sidor.

Som vanligt i Laterna Magica måste man läsa minutiöst noga. Det är inte svårt att förstå, men är mycket lätt att fuska.

Geniet framträder tydligt, ingen tvekan om den saken.

Är det för svårt? Är det för jobbigt?

Han skriver ju så enkelt, så kristallklart, inga svåra ord.

Texten lämnar en varm övertygelse, en glimt av lyckokänslan.

Tack Ingemar! Tack för denna fläkt från tveklöst underkännande av svek, otrohet och likgiltighet.

Så valde jag att ta pendeltåget ner till Centralen.

En pilgrimsfärd.

Finns så många minnen. Tillfällen med möten, biljetter, anledningar att stanna upp. Minns när syrran glömde golfklubborna på tunnelbanan. Jag fick vänta med annat bagage en bra stund när hon for i väg för att återfinna dem.

Vi hamnade på Centralen. Missat tåg, vänta nära två timmar så vi satt oss på det där fiket och tog en öl.

Ganska trevligt ändå med tiden som plötsligt blev över och stod till förfogande.

Alla har så mycket att prata om när man väl får tid att prata.

Vi satt där med några resväskor och ett set golfklubbor.

Så många andra tillfällen med rusande upp och ner efter rätt spår och biljetthämtning. Telefonsamtal om ändrade omständigheter.

Många under åren.

Nu ner och satte mig en stund med anteckningsblock i knät och skrev lite tankar och intryck. Hamnade mitt emot samma fik som numera heter Ritazza, vilket visar sig vara en gigantisk världsomspännande kedja. Med nya priser. Varför ska priser alltid generellt stiga så snart man etablerar något nytt?

Människor av alla slag passerar, sitter, fikar, tittar, babblar, läser. Bredvid mej en ung, välsminkad sötis, mobiltelefon förstås. Många går omkring och pratar högt, en del utan minsta hämningar, dom verkar ha kopplat bort omgivningen totalt. I varje fall finns inte längre någon som försöker viska eller dölja sin kommunikation. Det är tidens melodi.

Men så finns det något annat också. Mullrandet.

Alla utan undantag drar sina rullväskor eller vad man ska kalla det. Alla. Väskor med hjul och draghandtag i alla former, färger och storlekar. De små hjulen mullrar när de rullar över stationens stengolv

Jag inser plötsligt att det dels är praktiskt och dels skulle väcka ett Stig-Helmerskt uppseende att använda sin gamla kånk.

Vid nästa resa ska jag ha skaffat en rullväska om jag kan få tag i en med tillräckligt lång skackel, så att man får slippa lyfta fanskapet. En liten glimt av framtidshopp och glädje!

Tack då för att jag råkade komma på idén att tramsa ner till Centralen! Jag tror jag åker ner idag också en stund. Alltid finns det en och annan bronstjej med konturer som är värda att se.