Bästa att inte säga för mycket. Helst inget alls.

Men ska man verkligen tiga om allt sjukt som sipprar in när tillvaron börjar sjunka?

Just nu idag en stilla kommentar om epostens falnande.

Bloggar och facebook tar över och sållar agnarna från rågen. Språket från de nya är katastrofalt, har lärarna tappat taget totalt?

Ännu skriver jag epostbrev och framför allt svarar jag på alla personliga brev.

Men nu börjar det ta slut med det omvända, folk läser bara rubrikerna men inte det viktiga innehållet.

Gång på gång inträffar det att jag skickar viktig information som skramlar ohört i fiberkablarna.

Man måste acceptera det.

Jag kör ännu med Facebook som redan i sin grundform är enfaldigt kryptisk till sin karaktär. Många korta tramskommentarer där man inte vet vad elden betyder som genererar röken.

Nu är det stort pådrag, nu ska kronprinsessan gifta sig, hon som jag en gång så makabert såg på en dödslista på insidan av en skafferidörr när hon var ett år gammal.

Folk e inte kloka.

En brevvän i Avesta blev kallad till sjukhuset.

Infann sig i god tid, ensam patient i väntrummet.

Efter en timmes väntan undran efter att ha letat upp en sköterska.

- Ja, men den sköterskan är på semester, och vikarien är sjuk.

- Kunde man då inte meddelat mej?

- Jo, men sådant handläggs av en helt annan avdelning i en annan stad.

- Jaha, vad händer nu?

- Du får en ny kallelse.

SUCK.