Ingen har någonsin lyckats forcera en oforcerbar väg.

För om de gjorde det, vore den inte oforcerbar, eller hur?

Eller hur är det med den saken egentligen?

Förtvivlat har man försökt gräva, spränga, borra, skjuta, schakta, skyffla sig väg genom uppkommande hinder.

Men i det stora hela har man tvingats acceptera de sekulära förändringarna.

Sekulära är sådana som i tiden varar över sekel, i praktiken miljontals år.

På många ställen talar de gamla om, hur de en gång kunde ro igenom det som idag knappt ens är ett dike.

Istiden. Vilken lycka att ha funnits i slutet på en istid, då landet sakta höjer sig efter den enorma isens bortsmältande. Det kan röra sig om istäcken av flera kilometers tjocklek.

Just här i Stockholm låg istäckets gräns här för åtta tusen år sedan. Det är inte så länge egentligen, om man jämför.

Långsamt förändras jorden.

Sedimentationen! Finns det något mer fantasieggande än den eviga sedimentationen?

På alla havsbottnar och sjöbottnar dalar det ner partiklar likt regn hela tiden. Små partiklar kan hålla sig svävande länge, innan de till sist hamnar nere på botten. Andra dalar ner rätt fort. De som svävar länge hamnar långt bort. I allmänhet blir det olika lager olika år. Lagren stelnar till berg, en del blir hårda andra mjukare. Människorna har lärt sig använda olika sorters berg till så mycket vackert. Andra har lärt sig mycket om de lika sorternas berg, skapat läran om bergarter, och kallar den petrologi.

När man senare kanske får möjlighet att titta närmare på dessa avlagringar, dessa sediment, kan man räkna dem, precis som årsringar.

På samma sätt som vi kan räkna årsringarna i nersågade träd, kan vi studera förändringarna i avlagringarnas storlek och utseende.

Istider kommer och går. Kontinenter rör sig, sprickor bildas bergmassa tränger upp och stelnar.

Jag stannade vid en skärning en dag, när jag promenerade runt kanalen, och tog en bild.

Gräs, kvistar, grus och berg. Mången ser ingen skillnad alls mellan olika sorters bergarter. Men medge att det hela är rätt vackert! Foto: Thom Bergh.

Man ser så tydligt ett stort antal årsavlagringar, en del är ljusa, andra mörka. Hur många kan det vara? Hundra år? Tusen år? Men dessa lager kan inte ligga som de låg, när de kom till, för då hamnade de platt, horisontellt på bottnen parallellt med vattenytan. Nu är de uppresta så där en nittio grader. De stelnade lagren har således vikts upp i långsamma, sekulära rörelser i jordskorpan. Lagren har stelnat till hårt berg för länge sedan, och vältrats upp. Berget har spruckit, och här och var har sprickorna fyllts av något flytande, som trängt upp från jordens innandöme.

En mycket tydlig fem centimeter tjock spricka fylld med någon ljust bergart, syns tydligt till höger i bilden. Sedimenten kan ha avlagrats för miljarder år sedan. Sprickorna kan ha bildats miljarder år senare. Allt har hänt för många miljoner år sedan, och rätt nyligen sprängde man bort en bit för att bygga vägen, där den här bilden togs.

Gnejslagren syns tydligast i "backen" på bildens högra sida, som genomskärs av den lilla pegmatitgången som går nästan lodrätt ner i bilden.  Foto: Thom Bergh.

De ursprungliga sedimentlagren har stelnat till gnejs, och sprickan har fyllts med den bergart bestående av mineralen kvarts och fältspat, som kallas pegmatit. Typiskt för pegmatiter är att de kan innehålla vackra kristaller av mer eller mindre märkvärdiga mineral.

Jag har en gång funnit små zirkonkristaller i en pegmatit, som kom fram vid en sprängning, som gjordes när Huvudstaleden byggdes. Det var så märkvärdigt att alla geologstudenter och lärare från geologiska institutionens i Stockholm avdelning för mineralogi med petrologi, kom ut, tittade och tog bilder. Det var en glad och trevlig dag, vi drack kaffe och njöt av det fina vädret.

En gång långt senare fann jag en annan pegmatit, som innehöll vackra mineral. Jag tog en bit, sågade av den och polerade en sida, så att man kunde titta närmare på den.

En pegmatitbit från en fyndighet i Västerbotten. Det gröna är flusspat, det bruna är zinkblände, det vita är kvarts och fältspat, och det korniga nere till höger är en bit av bergarten som mineralen har vuxit i. Foto: Thom Bergh

Jag fann en vanlig augustidag några högsta banala stenar på en parkeringsplats, och började granska dem. Såg olika sorters korn, och bestämde mig för att detta måste jag lära mig, samtidigt med att jag hade en läskig tanke om att detta måste vara något fruktansvärt svårt.

Jag skrev in mig på universitetet, och började läsa för två betyg i mineralogi. Jag fick samtidigt lära mig hela jordens historia, och det finns inget jag är mer tacksam för än att jag valde den vägen.

Men att påverka de sekulära rörelser kan vi inte. Inte ens med atombomber. Enda möjligheten är att anpassa sig.

Det svävar ett lätt skimmer av löje över de fåvitska försöken att slåss mot döden, som en del stadschefer ibland tycker sig tvingas till, för att få tillräckligt med röster.

//Thom Bergh, Stockholm