Vad finns det för samband med Vadmalsvägen i Bromma och den amerikanska sånggruppen Crystals?

Jag drömde jag var på ett gigantiskt bröllop. Var med i musiken på något sätt, minns inte vilken orkester eller var vi var,  utom att man fick åka en  bra bit, kanske utåt skärgården, en bra bit också med passbåt.

Den stor festen hade inte börjat ännu, det var endast förspel, men hundratals människor inblandade, stor glädje, glam och förtäring, vilka som gifte sig minns jag inte.

Jag satt vid ett långbord utan duk, nära bordsändan satt någon jag kände, det var fest, men för min del också uppbrottsstämning. Flickan jag kände till vid bordsändan, var glad och svarade vänligt på tilltal, vi kände till varandra på något sätt, men det var flera generationer mellan oss. Jag hade gitarren i närheten, var vältränad på ackorden och rytmslagningen, nämnde en sång som jag började gnola på "Da Doo Ron Ron". Jag kunde två verser, men hade för mig det fanns en till. Flickan vid bordsändan kunde. Allmän glädje i luften, men det var dags för mig att packa ihop, nya gäster och artister anlände i en jämn ström. Jag missade passbåten på hemresan, eftersom jag hade glömt bort att den fanns, såg båten fara iväg, men visste att det snart kom en ny.

I verkligheten var det sommaren 1963, och jag hade varit ute och seglat med Stig och Rolf, efter att ha arbetet som skollärare på centralskolan i Ekshärad i Värmland på vårterminen. Det var stora förändringar i mitt liv. Jag hade spelat trumpet sedan julen 1953, men under våren börjat intensivövat på en altsaxofon jag köpt för tre hundra kronor av Roffes brorsa Tommy. Jag hade stått i  någon skolsal på kvällarna i timmar och blåst. Jag visste vad jag ville, hade haft en egen orkester som spelade jammusik i tidens stil, så jag visste hur det gick till. Nu hade jag hört Charlie Parker i Cool Blues, och blivit hänförd över den överlägset otroliga rytmiska balansen. Det gav mig några djupa och starka känslor, som för min del manifesterades i att jag måste försöka något åt det hållet.

Min syster som arbetat några år i New York delade en lägenhet med en väninna på Vadmalsvägen 17 i Bromma, jag hade nyckel och tillstånd att vara där på dagarna och öva.

En dag råkade jag där i Bromma den sommaren lyssna på ett topplisteprogram i radion, och hörde då för första gången denna Da Doo Ron Ron, ett lättlyssnat stycke glad popmusik med tre ackord, som omedelbart fastnade. En enorm bakgrundsljudmatta med elgitarrer och diverse syntetljud och en enkel och svängig rytm, tog på intet sätt bort mina egna avsikter med saxofonen. Att jag råkade höra denna poplåt var en engångsupplevelse. Senare kom The Beatles med andra intryck, men det är en helt annan historia.

Da Doo Ron Ron är så speciell, att jag nog tror åtskilliga personer kan ha en bestämd uppfattning om när de hörde den för första gången. Till detta kommer den märkliga, ständigt pågående företeelsen att alla nya generationer av uppväxande människor i stort sett får höra alla dessa pop- och rocklåtar, som en gång har kommit in i den sortens musikvärld.

Själva kunde vi som spelade jazz, naturligtvis inte ta denna sortens musik på allvar. Det var ju enkla schlagerbetonade stycken att användas till dans eller bakgrundsmusik. Tack och lov för att jag vid denna tid hade börjat att på ett öppet, seriöst sätt konsumera århundradenas klassiska musik framförd av seriösa symfoniorkestrar. Jag hade några jämnåriga som då och då köpte biljetter och började gå på konserter och lyssna på Stockholmsfilharmonikerna.

Numera kan man konsumera vad som helst via sådana leverantörer som Spotify och Naxos på Statens musikbibliotek.

En lustig tanke om hur detta så småningom övergick till annat, är det faktum att den billiga saxen långsamt men säkert helt enkelt mekaniskt tog slut, och jag återgick till trumpeten igen. Tre ventiler är ju en teoretiskt betydligt enklare mekanisk konstruktion. Alla musikinstrument har sina egenskaper, som gör dem dyrbara och eftersökta. För trumpetens del är det ju anpassningen av de rörliga ventilerna i sitt hus. För att de inte ska slitas ner för fort, använder man en extremt hård legering, men en hård legering är ju lika extremt dyr att behandla, därav höga priser. För saxofonen är det ju alla många klaffar, fjädrar och hävstänger som ska fungera i en oklanderlig helhet.

Men långt borta över alltsammans svävar minnena av Da Doo Ron Ron, och lär så komma att göra i långa tider.