Slut på TV.

Slut på salt.

Slut på mjöl.

Slut på smör.

Slut på kaffe.

Slut på mjölk.

Slut på grädde.

Slut på nummer.

Slut på Whisky.

Slut på nässlor.

Slut på vitpeppar.

Slut på Alvedon.

Slut på exempel.

Slut på socker.

Slut på bläck.

Slut på tejp.

Slut på papper.

Slut på risgryn.

Slut på potatis.

Slut på malkulor.

Slut på cigaretter.

Slut på Magnecyl.

Slut på mannagryn.

Slut på Majzenamjöl.

Slut på gaständaren.

Slut på vaniljsocker.

Slut på medvurst.

Slut på Ibumetin.

Slut på margarin.

Slut på batterier.

Slut på ståltråd.

Slut på oliver.

Slut på nollor.

Slut på lök.

Hur fungerar dessa sjuka människor, vars kättja dödar alla deras naturliga spärrar?

I sin lyckliga situation står de och väntar på sitt offer, och hetsar upp sig.

Jag har hört det berättas från flera kvinnliga bekanta, som tydligen då och då i sitt liv råkar ut för sådana händelser. I en förtjusande barnbok från en mindre fördomsfylld tid, menade huvudpersonen helt stillsamt att "dom kan inte rå för det".

Så hoppar de fram från någon vrå, och visar sitt fantastiska erigerade organ, världens åttonde underverk, men har väl förmodligen inga illusioner om något positivt utfall.

De drabbade damerna, eller barnen, reagerar vanligtvis med löje, och blottaren kanske skäms, men ingen skada skedd. Kanske hos blottaren senare en känsla av ånger och pinsamhet.

Precis på samma vis borde alla datorleverantörer reagera som börjar med ett vackert erbjudande, vars naturliga fortsättning avbryts av att användaren tvingas antingen köpa något dyrbart program, eller ägna en massa tid, som inte står tillbuds, för att lista ut hur man ska hantera situationen.

Däremot skapar det hos användaren frustration och ilska, och en känsla av vanmakt och otillräcklighet, en sådan som får människor överväga att slänga hela fanskapet ut genom fönstret, efter att ha dunkat knytnäven i tangentbordet ett lämpligt antal gånger.

Men datorleverantörerna har vältrat problemet vidare, och skuddat stoftet från sin aktivitet.

De borde skämmas, vilket sannolikt till och med blottaren gör, när hans känslor falnar som all mättad hunger.

Användaren, offret, däremot blir närmast galen, och kan mycket väl tvingas in på närmaste akutklinik på grund av slaganfall, orsakat av detta oväntade påhopp, som leverantören i sin torftiga aningslöshet har åstadkommit.

Damerna eller barnen som får se en manslem, tar ingen skada, det är ju bara en naturligt process i livet, som för eller senare kommer att genomlevas.

Men de som tillhandahåller data…

Detta hände mig nu för en kort stund sedan, när jag önskade titta på en bit av lantmäteriets topografiska karta över Sverige, mitt hemland på jorden.

Efter att ha tillbringat en rimlig tid med att ange önskad geografisk position, kom jag allt närmare lösningen, tills jag plötsligt ställdes inför en mer eller mindre svart skärm med information om att ”insticksmodul saknas”. Efter att ha ägnat tjugo minuter av lånad tid, måste jag avbryta i ett läge av ilska och vanmakt.

Jag bryter och lagar i stället en äppelpaj, som jag ska ha till middag med vaniljsås. Lugnt och tryggt utan insticksmoduler.

Det var en mycket märklig upplevelse, kanske inte själva vaket, som hela apparaten omkring det hela.

Man hade hyrt en mannekäng det året, som ikläddes en av de spektakulära folkdräkterna. Någon i personalen kommenterade det lite syrligt med att "det är ingen av oss härifrån i alla fall". Jag såg henne en gång en kort tid senare på tunnelbanan, hon var omöjlig att inte känna igen. Vad kan det ha blivit av denna personlighet?

Ja, det var så imponerande. Men man blir sömnig och utmattad bara vid tanken på det enorma i hela saken. Sådär typiskt trött av brist på sömn, en trötthet som brukar falna med dagen, men i sitt slag är omisskännlig.

Året var 2001, jag måste säga det högt - tolv år sedan. Det är en avsevärd bit av en människas liv.

Framsidan av originalbroschyren om Nattvaket, Det förekom endast ett fåtal år, det blev kanske för mycket för personalen.

Den 21 juni är årets ljusaste tid, sommarsolståndet, och Skansen ordnade något de kallade Nattvaket. Museet höll öppet hela natten, och de anställda var med, vare sig de vill eller inte.

Men vad gör man då på ett nattvak på ett utomhusmuseum? Vissa aktiviteter ordnades ända till morgonen, blomstervandringar, fågelsånglyssning, soluppgångsmusik vid Vastveitloftet, nattboule, frukost klockan sex på Gubbhyllan, nattvandringar runt eventuellt vakna djur, logdans midnatt till soluppgång, fladdermusnatt, det hela avslutat med morgongymnastig från Friskis och svettis och godmorgon till djuren bakom kulisserna med djurvårdarna.

Vi var där med öl, vin och ljummet brännvin, men inte orkade vi väl bevista evenemanget särskilt sent, kanske framåt midnatt. Man märkte dock att aktiviteter förekom vid ovanliga tider. Vid några bodar skymtade vi skogsrå och andra figurer i skymningsljuset.

Hägg, Prunus Padus, med otrolig doft. Foto Thom Bergh.

Syren, Syringa Vulgaris. Foto: Thom Bergh.

Folk är numera som galna i denna sommartid. Visst är det ljuvligt med dofter av hägg och syren under en kort tid, men den fina tiden är ändå, när det skymmer på framåt kvällarna i augusti, så åtminstone jag för min del längtar alltid till framåt den sköna tiden, när tillvaron och livet är mer mättat, och man förnimmer pirrande längtan till vintersolstånd, snö och jul, som är den verkligt stora tiden i Sveriges land. Den tid i vilken vi lärt oss överleva i kunskap och styrka.

Men vad är Skansen mot verkligheten? Ett syntetiskt gytter av hoprakad kultur för turister av alla slag. Dock mellan  husen växter, örter, gräs och stenar lika plättar av skönhet och liv som i alla tider.

Jag tänker på det blomstrande livet ute på Vik, Wettershaga och Place de la Concorde, där duktiga människor är mitt i uppbyggnaden av en ståtlig, beundransvärd tillvaro, som säkert kommer att ge eko i århundraden.

Jag förnimmer det vanliga vemodet vid tanken. Vik var en av mitt livs fundamentala tryggheter i femtio år. En dag för många år sedan gjorde jag en promenad runt krokarna av Getramsskogen med bandspelare. Den finns väl kvar på kassett, men kassettbanden blev liggande när tekniken gick om. Några spelade jag över till minidisk, men det mesta löpte länge sin risk att försvinna för evigt. Sorgligt, för det är dock levande, riktiga, äkta ljud med tal som beskriver upplevelsen i sin tids nu.

Nu har man emellertid introducerat en ny kassettbandspelare på marknaden, som kan överföra kassettens analoga ljud till digital mp3.

Men den kostar. Denna går på USB, men det finns också billigare på batterier.

Kanske om man delar på inköpet, några som är intresserade?

Ja-ja, vi får se.

Dr Thom Bergh som vanligt…

Ser du skruven?

Nej, du ser inte skruven. Man kan inte se skruven.

Skruven är för liten, och det är för mycket mönster i den äkta persiska mattan.

    
Mönstrad persisk matta med liten gängad järnskruv.

Jag hade plockat sönder förstärkarenheten, och skulle lägga den i sin projektlåda.

Av någon anledning tänkte jag på den enda tegelstenen som fanns kvar efter det gamla huset. Ägaren pekade ut den, där den var inmurad i sockeln till den vackra öppna spisen. Det nya huset var magnifikt med flera olika plan, som bildade ett charmerande kluster av trevliga rum. Enda defekten var ett trasigt räcke uppe i en takterass,  utsikten över hav och ängar var magnifik.

Jag hade placerat de små skruvarna för sig, så att de låg helt öppet, och syntes tydligt mot den vita bordskivan. Avsikten var förstås att de inte skulle komma bort. Blev avbruten av viktigare ärenden, och lät allting vila.

Så gick det några dagar, och jag återkom emellanåt till den isärtagna enheten, för att noga inspektera den efter någon felaktig lödning, som jag var övertygad skulle finnas någonstans i närheten av teleproppen.

Ibland var ljudet utmärkt, ibland försvann det helt eller delvis, mycket irriterande. Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Mer och mer lutade utvecklingen åt att felet borde ligga i en defekt lödning.

Så hamnade jag vid arbetsbordet igen med både förstoringsglas och kraftig lampa.

Plötsligt ser jag att de två skruvarna blivit bara en.

Jag insåg snart att en av skruvarna måste ha rullat ner på mattan under arbetsbordet. Hämtade ficklampa och lyste, bit för bit, utan resultat. En stor irritation uppstod, att få tag i en ny skruv skulle medföra problem. Dimensionerna var sällsynta och troligen skulle man behöva köpa ett stort antal, om de överhuvudtaget gick att få tag i. Sådana komponenter hittar man inte annat än hos firmor med speciella resurser.

Jag lyste och lyste, och kände mig som ett flygplan i kustbevakningen som sökte av stora områden efter någon försvunnen flygare som tvingats hoppa fallskärm ner i vattnet.

Skruven var endast fem millimeter lång och en millimeter i diameter.

Inget resultat. Nu måste jag ändra taktik. Magneter skulle kunna fungera, då skruven varkade vara av järn, men innan jag började med den metoden, beslöt jag mig för att testa en annan variant.

Jag tog den enda återstående skruven och placerade den försiktigt på mattan, någonstans där den måste ha ramlat ner. Lyste och lyste igen, men insåg att jag inte kunna finna skruven på det sättet. Mattans mönstring och färger skapade en kamouflerad situation. Nu visste jag ju exakt var skruven låg, så jag kände med handen utefter mattans ragg, och fann den strax, så att jag kunde plocka upp den igen.

Nu började en ny slags sökning efter den skeppsbrutna skruven, jag drog långsamt med fingrarna utefter mattan, och det tog inte lång stund, innan jag kände något som skulle kunna vara en skruv. Jo, det var den, stor glädje, ett onödigt irritationsmoment hade jämnats ut, jag placerade skruven bredvid den andra i projektlådan,  och satte på locket.

Nu gällde det fortsättningen med den defekta lödningen, men det jag en annan dag.