Jaha, så var jag då hos husläkaren.

Det blev en kraftig Susanne med något utländskt namn, hyfsat duktig, man hann ju inte observera särskilt mycket.

Jag kom i tid och hamnade tydligen bland de första i den öppna mottagningen.

Så jag gick iväg att promenera. Grubbensringen? I varje fall fann jag en brant och spetsig klippa som visade sig ha inget särskilt namn enligt en vänlig hundman, som var där med sin unga boxer till hundrastgården på toppen. Jag hälsade vänligt på boxern, när den ställde sig på bakbenen och granskade mej. Rastgården fanns med på kartan, sa mannen, men själva klipptoppen har tydligen inget namn.

Tog några bilder däruppe i olika riktningar. När jag tänker efter, minns jag mig faktiskt ha varit däruppe någon gång för många år sedan, jag har till och med ett daterat minne, för jag fick ett SMS med det lakoniska "Jag är med i kammarkören", vilket förstås gladde mig så mycket.

Det måste således ha varit hösten 2004, och, visar det sig, den 8 september. Åtta år sedan. Det är en avsevärd tid, för en fjortonåring en evighet, då man var liten, bara sex år, en liten gullig plutta, nu är man fjorton och börjar komma så det sprudlar om det, allt i ett enda glädjetöcken, så länge det bara inte går för fort så att man kör av vägen som Klara Lundgren, jag blir så ledsen när jag tänker på henne.

Jag hann tillbaka till mottagningen som nu var smockfull med people, jag hittade en plats vid korridoren och beredde mig på långvarig väntan, men det tog inte mer än fem minuter så kom denna doktor utan rock, utan stetoskop, utan namnskylt och mumlade mitt efternamn.

Det var en allvarligt förmanande plätta. Rabblade allt jag redan visste, läste, och läste, och läste, och läste, och läste på bildskärmen, men frågade ändå vad jag hade det och det och det och det och det till. Började med att hävda att det inte gick att få tag i mej, vilket reddes ut, anklagelsens udd bräcktes, men ändå känns det nästan lite irriterande med all denna tjatinformation.

Jag tror det fixade sig så småningom. Ska jag, ska jag nu ha denna varelse till min husläkare? Kanske lika bra. Om henne vet jag platt ingenting. Utom det i och för sig viktiga att jag nu i varje fall har träffat den unga, något överviktiga, damen.

Utfallet kommer väl när jag ska till apoteket nästa gång.

Det var skönt väder ute. Svalt och riktigt vindstilla, det såg man nere på Karlbergskanalen där endast små, små mikrovågor lätt krusade vattenspegeln på några ställen.

Passerade chinabutiken och slank in för att fråga efter sötsur sås. Gick runt ett långsamt varv först, men frågade sedan den lilla orientalskan med sitt enorma hopskrynklade flin. Jodå, det skulle finnas, hon gick med ut i butiken och visade en enorm flaska som kostade 30 kronor, och tydligen var den sorten som inte innehåller dessa läbbiga partiklar, som jag inte vill ha.

Hon flinade brett och kisade med ögonen och sa att hon förstod precis vad jag menade. I samband med att jag granskade den erbjudna flaskan tappade jag en av handskarna som hon omedelbart tog upp och gav mig med fantastiskt kisande och leende. Snäll flicka. Jag kanske måste slå till och inhandla den sortens sötsura sås, om en vecka kanske den kostar det dubbla. Men det var en rätt stor flaska… Fast bara trettio spänn... Men tänk om jag inte gillar den, å andra sidan... om den är god kan man ju köpa billigare nuggets och ha såsen till, men trettio tronor är ju en förmögenhet, men... hm, inte lätt det här. Kanske. Det var ju skönt väder ute, så om man gick över bron igen... och kanske till apoteket därborta vid Fridhemsplan... men trettio kronor...

Köpte en frasfranska, medvurst, chicken nuggets och mjölk på det trånga, men strategiskt placerade ICA Sankt Eriksplan. Det var den sista frallan av den sorten. Själv skulle jag aldrig drömma om att använda det larvigt banala ordet fralla för småfranska. Man har väl stil!

Hur reagerar man inför bilder med fel texter?

Den ena Filinken ser rätt glad ut och viftar glatt med den ena gula vanten. Den andra ser väl rätt sur ut och håller händerna bakom ryggen.

Båda dessa ser rätt griniga ut, har händerna i byxfickorna och står stadigt i sina gula gymnastikskor. Enligt deras uttalande är de båda riktigt glada.

Ja, vad tror man?

Ny månad. Oktober året 2012, morgon.

Nys.

För inget särskilt. Kanske damm i luften. Varför damm i luften?

Det verkar ju regna ute.

Är på väg att gå till husläkare, men jag vet inte vem han är.

Den gamla har slutat, man undrar vart och varför.

När jag var på Apoteket i fredags hade dom förstås inte min medicin, som redan skulle varit levererad enligt "Mina Vårdkontakter". Vanmakt.

Tusentals recept effektueras varje dygn. Men vad hjälper det, om bara ett blir fel?

Det utsålda SL levererar fantastiska men inte helt lättsmälta reseplanerare.

Jag gick på en, när jag skulle till Skansen, men en av länkarna i kedjan sprack, så jag fick se ett tåg försvinna borta i tunneln. Hela restiden tänjdes ut till något orimligt.

Tänker på Esping som har problem med tänder, hoppas allt blir bra, inte gör ont,  och inte blir för dyrt.

Inser att samhället går mot någon förändring, som inte verkar alltför trevlig.

Inte vågar man säga det man tycker. Man har själv ingen lösning utom de självklart uppenbara, som man alltså inte får yttra.

Ett dilemma med tiden. Nu före nio är den värsta morgonruschen. Jag tror det är bäst att vänta till lite över nio. Stackars arma dom som anser sig måste köra bil, jag minns hur det var, bilköer är hemskt.

Alla bussar och tunnelbanan packade med folk. Jobbigt.

Om det inte blåser kan man ju promenera. Annars kan paraplyet bära sig åt.

Tre minuters motion per dag ska ju anses lagom, det sa ju redan Ellemar på sin tid, han som från cykeln vände sig om ock vrålskällde på spåvagnen som kom bakifrån.

- Hur i helvete kör ni egentligen, skrämma slag på hederligt folk?!

Ska man skälla så är det säkert bäst att vara först. Att ta initiativet. Då kommer dom av sig, även dom som har rätt. Kling klong.

Sus, sus och migrän.

Högst av allt är kärleken, ja, ja, det gäller att ta vara på den.

En sällan så intensiv o levande dröm genererad under någon sekunds ringning på telefonen, som låg alldeles intill örat sedan jag somnat om i flera timmar, efter att ha varit vaken sedan tio i sex och mått pyton, efter att ha ätit en alltför stor portion bruna bönor med fläsk i går kväll.

Jag var på turné och hemväg i en mycket stor och rätt skräpig buss, alldeles ensam utan att egentligen känna någon. Jag ville försöka uttrycka mej med musik, som jag alltid kunde göra förr i världen, men dessa människor, som verkade snälla och trevliga, var inte särskilt musikaliska, det märktes tydligt på dem, och jag kände en viss vemodig sorgsenhet över detta.

De var dock alla medlemmar i en ensemble med både musikanter och dansare, vilket förvånade mej, då man väl kunde förvänta ett större intresse och mera entusiasm i samband med musik i en sån grupp. Det verkade som om hela verkligheten hade degenererat ner från en fordom helt säkert betydligt högre nivå av både gehör, intonation och dansförmåga.

Där i ena endan av perrongen stod den populära Lyinn, med sitt kraftigt sminkade blonda anlete, en ung, modern tjej som varit med om det mesta och kontrade kamraternas ständiga repliker med sitt stilla, pregnanta leende.

På en bänk låg en dagstidning med stora rubriker om att någon nyligen och helt överraskande förlorat flera miljarder kronor i samband med snedgångna optionsaffärer, och jag förnam en vemodig känsla av sorg och dämpad stämning i hela bussen i medvetenheten om detta.

Bussen skramlade på genom landskapet och jag tog fram kornetten för att i varje fall spela några mjuka, vemodiga toner, som verkade uppskattas utan att man särskilt förstod vad det handlade om.

Så småningom gled jag in på Vindern Ra i klingande c dur, och det blev märkbart en aning tystare i bussen.

Jag såg på Lyinn att hon verkade uppskatta tonerna, som var något alldeles främmande för henne, hon hade rött smink på kinderna och på öronen och blonda, korta hårtussar ner i pannan och på sidorna.

Någon försökte hänga med i melodin på ett annat blåsinstrument, men det stämde rätt dåligt, jag tyckte det var rätt obehagligt, jag såg på trumpetaren att hans enda försök att hänga med gick ut på, att han tittade på mina grepp och gjorde likadant, spelade så att säga på död räkning.

Jag föreslog att jag i stället skulle lägga på en andrastämma i terser, men det klarade han inte alls, så musiken tystnade, och jag såg Lyinn rikta blicken ut genom bussdörrarna med ett svårförklarligt leende.

När vi var framme och folk steg ur, var jag tvungen att leta efter salivklaffens fjäder som  hade lossnat och ramlat ner någonstans mellan bänkarna på det rätt blöta och skräpiga golvet, där jag fick krypa omkring en lång stund innan jag hittade den lilla spiralformade metalltrådsbiten till Lyinns dämpade men uppenbara glädje.

Några ämnade vidare uppåt gränden vid slutstationen för att gå på den där krogen, och det var ett gäng som skulle hänga med, däribland Lyinn, fastän det var mycket sent på natten.

Vilken underbar dag idag!

Vädret perfekt, bara en liten aning regn, Fanny sur som en inlagd gurka, fanns ingen medicin på apoteket, som för övrigt inte fanns, för det ligger att annat där på Karlbergsvägen, olika företag. Man får mjäll...

Ja, man har verkligen anledning att vara glad. Och kallt var det också att gå utan mössa, jag frös på hemvägen och mådde pyton, hurra! Har inte riktigt hunnit med det där med att höst kommer...

Tänk så mycket fint man har gjort. Som det här med skalsystematiken till exempel. Å inte har det kommit in några pengar på det heller. Men tid har det verkligen gått åt. Riktigt stimulerande måste man väl säga. Tänk när jag jobbade som konsult och kunde ta ut flera timmar i veckan och arbetade säkert 70 timmar i veckan, det var hårda bud, men visst var det härligt.

Jag tog mig verkligen tid till att gå igenom multiplicerandet för hand. Det var tur, kanske någon hade glömt bort det annars!

Och glöm inte den här fina släktforskningssidan om min farfars far Carl Johan Bergh, han är verkligen värd att aldrig glömmas i första taget. Jag tror inte många haft sån lycka med släktforskandet, vi kom ju ända ner till början av sjuttonhundratalet, och fann så fantastiskt mycket däremellan!

Så den här fina webbsidan om Jenny Lind! Sveriges största person näst efter Ingmar Bergman, får man väl säga. Synd att ingen inspelningsapparat hann uppfinnas innan den epoken tog slut. Vi får väl tro allt det som skrevs i memoarer brev, recensioner och konsertprogram.

Marholmen var verkligen ett ställe som är värt att minnas för dom som var med. Det kan man med glädje återkomma till, och dessutom minnas hur mycket man lärde sig de somrarna.

Och Filinken (uttalas ’Filinken) ska vi bara inte tala om. Han kommer säkert vart det lider, älskade Filink, på sin avlägsna planet och sin gula mössa.

Inte är det väl någon som längre undrar varför han alltid har sin gula dubbeltoppmössa eller sina  kära gula vantar?

Jag gläder mig verkligen åt att mina recept (och mjölken) om och om igen får en sådan fantastisk uppskattning.

Jag kom att tänka på  den där besvärjelsen där man så intensivt fokuserar på ett lyckligt minne och med all kraft uttalar orden expecto patronum. Det är grejer det! Var det inte PATRONUSBESVÄRJELSEN, den starkaste av dem alla? Jojomen!

Ett ställe som betydde så fantastiskt mycket var ju vårt älskade Vik! Det finns mycket att läsa om Vik i Wettershaga på de här webbsidorna.

Den där otroliga sommarseglingen med Niagara glömmer man aldrig. Tänk om man bara kunde återfinna loggaboken, som väl någon avdankad scoutledare lagt vantarna på eller som någon efterlevande i sin ofattbara brist på insikt kanske helt enkelt gjort sig av med i brist på utrymme eller något annat oväsentligt.

Under tiden tar jag mig en titt på några andra gamla medlemmar från den gråna planeten,  och lyssnar till den vackra ”Åh, så vackert”, som man väl aldrig kan höra tillräckligt mycket eller för ofta.

Så länge datorn fungerar vill säga…

Varför så misslyckad, då?

Jag kommer ihåg att jag gjorde en sida om hur man räknar för hand.

Den finns här, men är inte riktigt färdiggenomarbetad.

En inledning finns dock.

Men kom ihåg att man måste först kunna multiplikationstabellen!

Vissa kurser i t.ex navigering tillåter inte att man använder miniräknare, och en dag kan de kanske behövas, när batterierna tar slut, när det enda man har är penna och papper, eller i varje fall penna och en brädlapp...

Kan man verkligen må så här pyton?

Jag vankar, nej vinglar, lunkar omkring och plockar utan att något egentligen blir gjort.

Långsamt flyttas skräpliknande partiklar till mestadels andra, men understundom även adekvata, platser, som till exempel i soppåsen, om det nu är meningen att det är där dom ska hamna.

Fy fan.

Det är synd om mej, men den enda med någon empatisk manifestation är jag själv. Alla andra bara tänker på sig, precis som det ska vara, och precis som det väl alltid har varit.

Jag hittar inte saker.

Bläddrar omkring och lyfter på saker, hur i fridens namn ska man sammanfatta så att man får överblick, kontroll?

Men så hittar jag bilderna från det där jättetrevliga caféet i Arboga! Visserligen inte det jag letade efter, men kanske ett incitament till lite livsmission.

Fast jag kom inte ihåg att det var Arboga. Men när jag nu såg namnet på skyltfönstret på en bild, kunde jag leta, och hittade det enda caféet i Sverige som har detta namn. Konditori Saga i Arboga. Vilken lycklig stund i det lilla formatet. Det var en alltför varm sommar 2008.

Klicka kamerasymbollänken – klicka KAMERA – klicka Från_ola_disk_partitonen – klicka KAMERA – klicka ThomEXX200 – klicka bilden (med ett namn som numera Saga ingår i).

Men hur i jösse namn ska man göra? Hur ska man få en överblick, hur ska man snabbt kunna hitta det man vet finns där nånstans?

Det flimrar för ögonen, det snurrar, är det så här det känns att dö? Förmodligen märker man väl ingenting när den stunden kommer.

Äsch.

Jag måste väl ha ett slags index som är enkelt att hitta i, helst ett som man kan använda dator till.

Men dator kan man knappast lita till. Dock kan man väl skriva ut ett index och därmed hyfsat effektivt finna en lämplig plats där bilden finns.

Det är en övergång det här i
mänskligheten, det kommer att gå över.

Det här med reklamen, nej så kan det inte vara i längden. Länge kanske men inte i längden.

Det klassiska att störta mot undergångens djup i ett hysteriskt testande. Mobiler,  Ipoder, eldrift, moskéer, Tin-Tin.

Senast kom för övrigt veckans andra reklampost från Ellos. Jag har gett upp. Undrar om dom inte skäms, inte minst borde de väl begripa vilket rudimentärt intresse man hyser för alla dessa hundratals tjejsaker, som man inte har det minsta intresse av. Det är straffet för att jag en gång för länge sedan köpte någon liten produkt från dem. Men å andra sidan fick jag en maffig, personlig värdecheck till min födelsedag. Allt jag behövde var att beställa för tvåtusen kronor varor, så skulle checken gälla.

Kanske det mest sorgliga ändå är modet att sälja ut, när vi självklart borde göra tvärtom, samla oss, bygga upp, hjälpa, stå enade.

Bara en enda liten, men oerhört tragisk detalj.

Café Jollen.

Café Jollen var ett väl fungerande café i det lilla formatet. Stället var knutet till vården av saktmodiga, och betjänades av vänliga halvidioter, som dock klarade att ta betalt för varorna i det lilla begränsade men trevliga sortimentet.

Stället var så trevligt. Förståndshandikappade existenser som fick en mening med sin tillvaro, samtidigt som cafégästerna upplevde trygghet med de låga priserna och den profitbefriande miljön. Det var trevnad och värme. Jag slank in så snart jag hade chansen och vägarna förbi, under många år.

Det enda lustiga i prislistan är väl stavningen på det som Moa Martinsson också hade ett eget bestämt förslag till. Jag tog ofta kaffe och en köttbulls, läckert och prisvärt.

Men så såldes det ut och försvann. Dårarna själva fattade väl ingenting, men själva saken var ett brott mot mänskligheten, om man nu överhuvudtaget kan tala om sådana brott. Cafe Jollen var en oas av värme och trygghet, som man väl aldrig någonsin trodde skulle krackelera. Men det sprack upp och gick under. Vem vet vad som står i tur? Man kan knappast lita på någonting. Så här såg det lilla Caféet ut en förmiddag hösten 2008:

Det påminner om ett uttalande av en annan dåre, som senast i går yttrade, att han inte såg till kostnaden, utan till möjligheten att kunna hjälpa människor i nöd undan förföljelse och dödsstraff.

Jag såg det själv uppe i kompisens TV.

Tamefan om det kanske inte stämmer! Jag tog en allergitablett, och har sedan känt föga eller intet av klådan. Märkligt, underbart.

Jag glömmer aldrig den där känslan.

Det var liksom mörkt hela tiden, och man var ofta så sjuk. Jag låg i dvala och svettades och drömde obeskrivliga surrealistiska mardrömmar.

Vaknade av att mamma kom med en halv albyl krossad i sylt så att den lättare skulle gå att äta. Allt var i som en halvt omedveten dröm, och det gjorde ont att svälja. Men man försökte så gott det gick att få i sig det beska tablettkrosset. Det ledde oftast till att man föll i sömn och vaknade kanske något bättre dan därpå.

En liten lekkamrat blev förkyld och vi hörde att han hade dött i feber och halsont, jag har ett minne av att jag såg hans pappas allvarliga och sorgsna ansikte efteråt, och tyckte det var något ohyggligt hemskt och allvarligt, som vi inte ville ha något med att göra.

Ständiga infektioner följde på varandra, det var inte många dagar man kunde vara ute och leka.

Doktor Warfwinge kom hem på sjukbesök, en vänlig och mild äldre herre som luktade medicin , stack in en träspatel i halsen, kände på mandlarna, tittade på oss, och meddelade mamma några lämpliga, snälla ord. Jag minns hur han en gång började lossa min varma halsduk, och menade att det var mycket viktigare att vara varm om fötterna än om halsen.

En gång när jag låg i min säng och led, hörde jag mamma prata i telefon med en av sina äldre syskon som hette moster Mattis, jag hörde att dom bestämde något, och efter en stund kom mamma in med ett glas konjak som Mattis hade tyckt var en lämplig medicin. Jag skulle svälja hela glaset helt på en gång, vilket jag gjorde i förtröstan och hopp om bättring.

Det smakade fruktansvärt starkt, och min reaktion kom snabbt. Jag låg och sjöng i min säng och kvittrade som en fågel och mådde egentligen inte alls så illa. Sedan somnade jag djupt, och vaknade i stort sett frisk efter en lång natts djup sömn.

 Vi hörde ljudet av cirkelsågarnas kapklingor som stod uppställda på gatan, thiiioooongngngng, så kastades nya vedpinnar in genom källargluggens öppningar där värmepannan fanns. Detta hemliga rum som vi aldrig hade varit inne i, men väl tittat ner mot nedför den branta, smala trappan med tegelväggar från gården, där vi oftast lekte.

Där, på nedre botten, bodde den gamla, gamla fina damen, som oftast ville att vi skulle vara tysta, men någon gång öppnade fönstret och visade upp stora, fina dockor med porslinshuvuden och vackra gyllene frisyrer, som hon hade lekt med när hon var liten.

Vi tyckte väl att det var lite läskigt, samtidigt som vi kände de egendomliga gammaldags lukterna som kom ur hennes våning, när fönstret var öppet. Hon talade vänligt med oss och hade mycket kläder med spetsar och krusiduller ända upp i halsen och alldeles vitt hår.

På gatan, i backen utanför, med nästan ingen trafik alls, bodde Cecilia på andra sidan. Cecilia var det utan jämförelse vackraste namnet som fanns, och jag älskade henne något obeskrivligt. Hon hade tjocka, runda kinder och var rätt söt, och vi lekte tillsammans i snön på trottoaren. Hon ägnade mig knappast det minsta intresse, men hon fanns i mina tankar under hela tiden. Han var barn till portvakten mitt emot på andra sidan gatan en trappa upp.

En gång fick jag nästa komma upp och hälsa på, fick tittade in i hennes trånga lägenhet, där det luktade matos.

Vi hade ingen annan kontakt, inga kramar, inga pussar, fast det var sånt jag ville högst av allt i hela världen.

När jag ställde mig framför spegeln hemma i badrummet och blåste upp kinderna en aning kände jag mig precis som Cecilia såg ut, och det pirrade i hela kroppen av en oförklarlig längtan.

Allt de vuxna gjorde var mystiskt och svårt att riktigt begripa. De var ju snälla, men pratade ständigt om saker man inte begrep. Det var alltid kärvt med maten, men mamma gjorde vad hon kunde för att det skulle räcka åt oss. Hon bakade när det fanns vetemjöl att köpa, och såg alltid till att det fanns mjölk hemma. Hon hittade på att göra semmelmjölk och bulle, vilket var en gammal skiva vetebröd i varm mjölk med en sockerbit mitt i och en aning kanel. Någon enstaka gång på vintrarna fick vi riktiga semlor med en liten, liten klump mandelmassa i, och semlorna åt man alltid med varm mjölk och kanel.

Det var jag och min lillasyster och vår kusin Anita som ibland fick mellanmål tillsammans. Vi fick då göra rör, som var en angenäm och lyxig sysselsättning, vilken gick ut på att vi noga rörde ihop kakao, strösocker och kaffegrädde. När vi var klara med röret fick vi varmt vatten i, så att det blev vattenchoklad och doppade sedan skorpor eller gamla skivor med vetebröd. Vi älskade det obeskrivligt.

De vuxna lyssnade alltid på TT-nyheterna, vilket var mycket spännande, utan att vi begrep ett dyft utom att det ju var krig. Jag minns ingenting av att någon höll på den ena eller andra sidan, inga onda kommentarer eller spydiga ord om någon av de krigförande. Vi såg karikatyrer av Hitler och upplevde en figur som alltid tycktes vara alldeles rasande.

Jag minns faktiskt två alldeles speciella tillfällen med radiolyssnandet, som jag garanterat vet, och jag har långt senare kunnat ta reda på när det var.

Det ena var när Gunder Hägg slog sitt första världsrekord den tionde augusti 1941, och det andra var den hemska olyckan med ubåten Ulven som minsprängdes den sextonde april 1943, men vid det laget hade jag börjat skolan.

Sommaren med Gunder Hägg var varm och skön och vi bodde på en bondgård några mil utanför stan. De vuxna hade ställt en radio i fönstret på nedre botten till ett hus, så att alla på gräsmattan utanför i äppelträdgården skulle kunna höra. Spänningen var olidlig, utan att jag riktigt begrep meningen med det hela, men de vuxna var fullkomligt förhäxade och grät stora  jubel- och glädjetårar, när det hade blivit klart att Hägg sprungit snabbast av alla i hela världen.

Min moster Elsa gjorde en fin akvarell sommaren 1940 av just det huset där radioapparaten stod i fönstret nedanför skorstenen.

På bilden ser man en lagård i bakgrunden, och under lagårdsbron till höger på lagårdsbacken fick jag helt aningslöst mina absolut första lärdomar om hur barn blev till. Det var en animerad stämning, bonden och gårdsfolket hade samlats med en ko och den stora, brölande tjuren. Vi barn tittade nyfiket som alltid, när det hände något dramatiskt på gården, och drängarna tog stora spända kliv i sidled för att hålla i den mycket upphetsade tjuren, vars starka drift att hoppa upp på kon kappast gick att hindra. Alldeles innan han skulle till, gick jag fram ett steg och pekade på hans röda, styva morot och gjorde något slags roat tjut, vilket fick samtliga närvarande att råflabba, så att jag omedelbart insåg att det här var något jag inte riktigt var mogen att begripa.

När olyckan med Ulven hände, var allting fasansfullt hemskt och ödesmättat, när vi försökte föreställa oss hur det var där nere i ubåten långt nere på havsbotten. Dag efter dag väntade man på nya rapporter, en tid ryktades att man hade hört knackningar inifrån ubåten. Allt var så spöklikt, bara ordet ubåt var något läskigt hemskt, och själva namnet Ulven lät olycksbådande bara det med sitt dova U-ljud. Men det visade sig långt senare att alla trettiotre ombordvarande dött en fasansfull drunkningsdöd. Skräckminnena från ubåten Ulven satt kvar ännu många, många år senare när tekniken tillät att ubåten äntligen bärgades

Jag minns ett tidigt säkert daterad ögonblick, som nog var den tidigaste identifierade stunden i mitt liv. Visst hade man spridda minnesbilder från de tidigare åren, men här kom nu en dag som jag helt säkert minns än i denna dag och kan placera i tiden. Jag kom gående bakom min mamma en dag snett igenom vardagsrummet, och jag sade till henne att, ”tänk, i morgon fyller jag sex år”. Som alltid med födelsedagar var det något pirrande och spännande i hela företeelsen.

Vi hade det väldigt fattigt och fick vända på slantarna både en och två gånger. Vi barn, i varje fall jag, var medvetna om det, men utan att oroa oss så speciellt för den saken. Det var uppenbart att pengarna ibland tog helt slut, och att familjen på något sätt tvingades låna någon mindre summa från släktingar.

Vi hade våra leksaker och serveringsgången i lägenheten blev alltid totalt belamrad, som det tydligen blir när barn leker, då man ju ständigt växlar om uppmärksamheten från det ena till det andra. Min käraste leksak var ett Meccano, ett slags engelskt system med byggelement av färgad plåt, som man kunde skruva ihop med skruv och bult, och som hade en mängd tillbehör i form av hjul, kuggar och axlar i  olika storlek och form.

Här några meccanodelar jag har kvar, men märkligt nog bara en enda skruv och en enda mutter med den där karaktäristiska kvadratiska formen.

Meccano existerar än i dag med nya tillverkare i Kana och Taiwan.  

Många år senare uppfanns plastikleksakerna och då fick legobitarna ersätta meccanobitarna. Men legobitarna hade sin stora begränsning, genom att man liksom klämde ihop dem, meccanodelarna däremot fick man foga samman med skruv och mutter.

En av mina värsta definierade mardrömmar jag hade under kriget var, om jag  inte skulle hinna få med mig mitt meccano ner till skyddsrummet när flyglarmet gick och kriget hade börjat.

 Många fler minnen ligger väl och skramlar, men vad jag nu har att göra är väl att samla ihop det viktigaste ifall något av mina barn skulle ha något intresse.

Det är så fantastiskt många som har frågat, så nu måste jag för sjutton äntligen berätta om Filinken!

Filinken uttalas med betoning på första stavelsen, ungefär som man skulle göra när man uttalar namnet på engelska: [’Filinkn]. Men det är för allt i världen INTE engelska, det är inte sånt Filinken gillar.

Filinken bor på en fantastisk tilltalande planet långt borta i universum, en vacker, skön och grön planet. Den första kända teckningen av Filinken är från början av 1950-talet, och gjordes en gång när han landade på någon planet långt, långt borta.

Vid något tillfälle ska jag visa dej den gamla teckningen. Jag vet att den under många år satt inramad uppe i ett tjänsterum hos kronofogden i Stockholm av alla ställen, men var den är nu har jag ingen aning om, kanske Filinken vet.

Såvitt jag vet är Filinken den enda kända livsformen utom människan i hela universum, liksom i alla andra universa man hittills har kunnat tänka sig. I varje fall när man tittar på högre livsformer.

Filinken har en otrolig massa intressen och egenskaper, ja, strängt taget alla egenskaper och intressen som finns, vilket är praktiskt ur många synpunkter.

Filinken har ett sätt att klä sig som han älskar över allt annat, och som inte är så vanligt när man jämför med alla konstiga utstyrslar som människor kan spöka ut sig i.

Han kan i och för sig ha det mesta i klädesväg, men underlåter aldrig någonsin att visa sig utan tre väldigt viktiga och praktiska klädesplagg, nämligen

- den gula dubbeltoppmössan,

- de gula vantarna och

- de gula gymnastikskorna.

Filinken själv säger oftast gyla och inte gula, men det har väl mindre betydelse. Han blir aldrig arg om man säger fel, men jag kan försäkra att han kan bli fruktansvärt arg, om det så skulle behövas.

Att berätta om Filinkens alla många egenskaper går bara inte, därför att de är närmast oändligt många, och det mesta han sysslar med är för övrigt varken känt för utomstående, eller har människor något med att göra.

Jag tror inte att Filinken någonsin har besökt jorden, ja,  jag tror faktiskt att det är en av de få saker han inte riktigt klarar av, men på något sätt har han alla möjliga kunskaper ändå om livet på människornas planet jorden. Det finns rykten om att han skulle ha kunnat förflytta sig ända till jorden, men det finns inga tydliga bevis för den saken.

Några tror, några tror inte.

Filinken själv är inte sådan att han tror saker, han vet, och det är inte lite han vet, det kan jag faktiskt intyga.

Däremot har Filinken många bestämda uppfattningar och intelligenta analyser angående människor och människornas beteenden. Det finns ett rykte om att Filinken sysslat med universell djuppsykologi redan under långa tider. Filinken själv har aldrig kallat det psykoanalys, eftersom han är helt vetenskapligt befriad från all vidskepelse och all ryktesspridning.

Filinken äter aldrig med pinnar, eftersom han tycker det är så otroligt opraktiskt, oestetiskt och dumt, men han kan mycket väl göra det, sedan han en gång besökte en märklig planet, där man inte kunde erbjuda något annat än pinnätning.

Är det något du vill veta om Filinken, så är det bara att fråga, så ska jag försöka svara. Jag gör ett försök att lägga ut Filinken i en blogg, och om det finns någon frågeruta där, så kanske den går bra att använda, liksom att möjligen leverera något svar.

Men tycker gör Filinken, var så säker!