Facebooks bakhållsondska fusk i smyg.

Men kanske värre är de många som sänker sig betydligt under sin intellektuella nivå, och kastar ur sig elaka och meningslösa dumheter.

Tyvärr kan man inte förvänta sig en förbättring, och alla eventuella kontrollelement gör ju bara saken värre.

Man kan bara konstatera att ju dummare folk uttrycker sig, desto mera dyker de neråt i hjärnsläppets dunkel på eget grepp.

Men ondska?

Det är ju egentligen bara dumhet och enfald, och därmed bäst att bara  ignorera.

Kanske man borde tillägga, att det förekommer rätt mycket rena provokationer också.

Jag tar mig en ny kopp kaffe, tänker på och tackar Eva I., som ringde mej o berättade om Bottis frånfälle.

De mortuis nil nisi bene fick man ju lära sig under latinstudentåren, men min relation till Botti byggdes upp i skuggan av min obegränsade kärlek till hans mellansyster den sommaren.

Jag ägde en scooter på den tiden, en Lambretta, som jag ibland skjutsade omkring den underbara femtonåriga varelsen på. Det var en annan tid, och jag upphör aldrig att med den största glädje minnas hur det var. Det var första sommaren på Vik, och jag fick uppleva skuggan av det gamla underbara svenska bondesamhället, det som starka krafter nu söker stampa ner de sista resterna av.

Vik första sommaren. Den här teckningen gjorde jag flera år senare, men jag är lyckligt tacksam mot mig själv, att jag tog bilderna just denna sommar 1957. Längst till vänster vårt hus som vi hyrde av änkan Julia, och längst till höger skymtar en liten bit av dasset. Alla övriga hus nu rivna.

Botti och jag är årsbröder, men han ansåg sig stå flera nivåer över mig, vilket han inte underlät att framhålla, han spelade liksom rollen av Mickans förmyndare. Han skulle bara veta, stackarn.

Vi spelade mycket tillsammans, särskilt en glad period med Torgnys, då vi alla verkligen njöt av livet och dess skönhet.

Här spelar vi på Stampens källare, som vi gjorde varje tistag hela äret 1992. Från vänster: Thom Bergh (tp), Sigge Dellert (dr), Rolf Olsson (b), Torgny (ss) och längst till höger vid pianot Botti - Bo Löfgren. Foto via Roffe Olsson. Det utvecklades en riktig fangrupp som troget satt vid ett bord lyssnade och applåderade varje vecka. Ibland hände det att någon okänd i publiken kom fram och frågade om det var tillåtet att dansa med orkestermedlemmarna.

Botti spelade piano och blev en suverän komppianist, vilket också var hans stora ambition. Han lärde mig en hel del element ur den lite modernare jazzmusiken än den rätt musealt återhållna tradjazzen, som var vår ungdoms musik de tidigaste åren.

Aldrig glömmer jag det gamla huset på Lyckovägen i Stocksund, jag tror jag ska göra en liten pilgrim vid tillfälle, och ta en bild med digitaltekniken. Hela environgen var en lyckoupplevelse, men jag har en viss bild av att så mycket är förändrat nu.

Nu är det bara Mickan och Nenni kvar av syskonskaran på Lyckovägen. I dag lär de vara på Bottis begravning i Göteborg.

Mickan den 16 juni 1957 på Stäket dit vi for med min Lambretta.  Det var sällan man lyckades ta någon bra bild eftersom hon av någon outgrundlig anledning alltid skulle gömma sig för kameran.

Glöm inte skönheten i livet! Passa på och njut av de stunder du har kvar, och framför allt: VAR SNÄLL!

Valet analyserat.

Alla som håller på Obama och Romney har fel.

Vem som än vinner styr världen mot den slutliga katastrofen.

Jag har ägnat några dagar åt att gå igenom samtliga omständigheter och argument för och emot. Det var ingen enkel match ska jag säga.

Pågående analyser skrapar bara på ytan, och sysslar mest med att begrunda vem som får flest röster eller elektorsröster.

Det saknar betydelse i det stora sammanhanget för jordens framtid vem som vinner.

USA har spelat ut sin roll.

Kina kommer raskt efter, men den mest överlägsna, djupaste och högsta kulturen kommer nog att bestå om än med någon skottskada.

Tack och lov.

Nu behöver man inte sitta uppe hela natten och kolla oväsentligheter.

Har hållit på sedan 09:00, nu snart tio.

I stort sett inte kommit en bit framåt.

Kollat mina gamla batfiler, vet inte ens om autoexec.bat är aktivt i Windows 7, men det spelar väl mindre roll.

Under alla omständigheter tror jag inte det är någon ide att ladda ner en lokal server för perltest, däremot kan jag knske ladda ner strawberry - perl för windows, samt en editor.

Har letat tangentkoppling för wordmakro, som jag inte hittar, har dom ryckt undan det också?

Det går ju att spara Worddokument med bara 0AH i stället för ODH OAH, det var väl det mitt gamla WUX gjorde. Kanske bäst leta upp och nyttja WUX där det ligger kvar på Western digitaldisken.

Eller ska jag stoppa in allt exekverbart i perlprojektet i en ny åtkomlig mapp verktyg7 med batfiler och små användbara exekverbara program?

Jag tog ut en frasfranska ur frysen och den vanliga leverpastejen, det tar minst en timme att tina. Att värma i ugn innebär visserligen fras på ytan, men ännu kallt längst in vilket sabbar den nödvändiga urgröpningen.

10:37 hittat något som verkar Windows 7:

Jag försöker...

Veckopeng.

I dag kommer pappa med min veckopeng!

Jag hade 4:50 i veckan. Vilken lycka det var. Fyra kronor och femtio öre!

Det var sällan man kunde spara något, när veckan var slut, var pengarna slut.

Jag har några kassaböcker kvar från för länge sedan, när man trodde sig kunna spara kanske tio öre i veckan, och drömde, drömde om att kunna köpa den där balsamodellen som kostade sex och femtio.

Att bygga modeller var drömmen. Wenzels kataloger var lyckans bibel. Enkla teckningar av flashiga modeller och ett litet pris nere i ena hörnet: 4:50. Så bläddrade man sida upp och sida ner, och drömde möjligheterna att en dag ha råd.

Men en gång av många blev jag sjuk, låg i svettandes feber och smärtor i halsen, blanka feberögon och värk i hela kroppen, knappt vid medvetande.

Då blev veckopengen liggande, kanske inte hos mej, men som innestående medel hos min älskade pappa.

Kom efter i skolan, att ligga hemma och läsa läxor var inte att tänka på, jag hade överhuvudtaget inte ens börjat fundera på den grundläggande nyttan av att läsa och förstå.

Nu ägde jag plötsligt nio kronor, när jag matt kunde klä mig och börja fila på min senaste modell av en J22:a. Lukten, doften av balsalimmet, aceton och cellofan, Varje gång jag byggde en modell, skulle den  bli den finaste nånsin. Inte flög man, bara ställde dem så snyggt i en  hylla, någon gång fiktiva flygfärder, promenader runt lägenheten, ensam hemma i drömmar och egna motorljud.

Alltid en pirrande lyckokänsla över nästa promenad ner till Wenzels på Apelbergsgatan och våga sig in. Det var vintertid, mörkertid, slasktid eller kyla. Barndomstid. Bigglesböcker och hemliga , döds- dödshemliga drömmar om flickor att krama, att smeka, nosa på. Att pussa.

Så ikväll ett helt liv senare. Uppe hos kompisen och hängde framför ett TV-program om pensioner och aktier. Så beklämmande. Staten har gått ifrån sitt ansvar. Staten, min staten, min trygghet. Tryggheten som jag gjorde min lyckliga värnplikt för. Och några givande repmånader dessutom. Tunga marscher med tjugo kilo radio på ryggen, men också spralliga signaltjänstplatser med extra proviant, trevliga kompisar, inkommande telegram och förbindelsen provas, klart slut.

Naturligtvis ett mode, ett tungt mode, ett sjukt behov av att inte vara lycklig, men tjäna pengar, pengar, pengar.

Men i det stora hela var det ett ovanligt lyckligt liv, med så många skiftningar. Så många fundamentala förändringar, nu senast IT-världen med en nästan total upplösning av allting gott, nyttigt och vettigt. En motbjudande risig dansk käring som fått kortslutning och lagar all tänkbar mat från hela värden ,bara inte från Danmark.

Kompisar bryter lårben för att de ätit för mycket grönsaker, bananer men ingen mjölk.

Så i förrgår, i onsdags, satt jag med en bit blodpudding, mjukost, sportbröd, men ve och fasa, ingen lingonsylt!

Hittade endast fyra enkronor i växelburken på hallbordet. Hur mycket på bankkontot? Ja, tillräckligt för en burk billig lingonsylt, tror jag. Jag behöver ju inte så mycket, får pengar om några dar igen.

Fådda ytterkläder på, trasiga skorna och vantarna, ut i det skyddande mörkret, ner till ICA. Där fanns en burk. Betala med Visakortet, det funkade, Bingo.

Kollade på bankkontot, drygt nio kronor kvar!

Men vad i all världen beror nu detta på? Tveklöst alla onödiga, tvungna extrakostnader som långsamt men säkert fördyrar existensen, mer och mer för varje år.

Dator med allt som hör till den, Visakort, Energi, gas, mobiltelefon, dyra halogenlampor,  Inga jätteposter, men sammantaget för mycket extra varje månad. Tvungna inköp av för stora mängder livsmedel, som jag inte kan ta hand om. Det lilla frysfacket proppfullt.

Långsamt men säkert utan någon som helst möjlighet att kontrollera eller påverka. Sedan länge slut med nikotin, slut med vin och öl. Slut med nya kläder, slut med resor, slut med alla nöjen, slut med föreningsavgifter, slut med godis..

Först och främst är det utlänningarna, nära två miljoner de senare tjugo åren.
 

Alla får fri mat och logi. Det är väl dock synd om dem när de ska åka hem en dag.

Så är det marknaden med privatiseringar. Läkemedelskostnaderna.

Läkarvård ändå inte på långa vägar upp till sin rätta kostnad, men på bara några år fördubblad.

Sedan är det mina stulna ATP-poäng.

Jag tillhör den minimala grupp som var höginkomsttagare under de bästa åren, innan utlokaliseringar och institutionsomflyttningar ryckte marken undan fötterna på mig. Alla skulle få det bättre löd kommentarerna.

Börja om från början. Ruta ett...

TV3-fråga angående TV-program.

Jag minns så många trevliga, dramatiska, fåniga, irriterande, engagerande TV-program i TV 3, och i samband med nyligen timade händelser fick jag anledning att söka mig till bolaget TV3 för att ställa en enkel fråga om ett TV-program

Jag minns att jag såg det i TV3, att det gick i mitten på 1990-talet, och att det hette Man O Man. I och för sig ganska förnedrandemed med en stor skrikande och stojande kvinnlig publik som genom stundens omrösning skulle knuffa förlorande grabbar i en bassäng med vatten.

Nu råkade jag känna en person som var med, och som dessutom vann en omgång, vilket ju var ganska anmärkningsvärt, och jag fick anledningar att försöka ta reda på när detta skedde.

 Alltså Googlar jag mig fram på nätet i vanlig, trist ordning, och kommer så småningom fram till en e-postadress som tydligen skulle duga. Utan att ha några större förväntningar om ett snabbt svar ställde jag  en vänlig fråga om när personen ifråga vann.Jag uppgav personens namn för att garantera att inga missförstånd skulle ske.

Jodå, efter några dagar kom ett svar, med ett oerhört magert innehåll. Det var så häpnadsväckande intetsägande, att jag återger det här i sin helhet:

Hej!

Det stämmer att det gick på 90-talet och det var svensken som vann.

Med vänliga hälsningar,

• CHARLOTTE FREDRIKSSON TITTAROMBUD

Jaha.

Min förfrågan om programmet Man O Man, som gick i mitten på 1990-talet stämde alltså. Naturligtvis, och jag är inte en mikrometer klokare för det.

Så hur gör man då?

Skriver till TV3 och frågar?

Vad tycker du?

Man sitter här på natten med en dov känsla av obehag, efter att ha hört om att Sverige fuskat sig till en poäng i något fotbollsspel.

Man kommer inte undan det, det är till en början inledningen till ett skräckscenario, utan hopp eller sans.

Partiledaren för Sveriges tredje största och enda dedikerat svenska parti, utestängs från den svenskaste av jubelfester på högst tveksamma grunder.

Kommunister och flummare däremot får tillträde, dömda av en enig valkommission. Var finns ärlighet, uppriktighet och mod?

Jag är vit svensk, och det kan jag inte rå för. Dock inte tillräckligt vit, jag är rasmedveten men inte rasren, det finns en mörk inblandning av tattare på spinnsidan, då min mormors mor lät sig lägras av en resande. Det är skamligt och obehagligt.

Men på fädernet är det till synes friskt, där finns belagda anor med enkelt folk från Södertörn ända från 1600-talet.

Min kära moster Elsa däremot ägnade mycken tid av sitt liv åt att försöka härleda ett illegitimt genetiskt släktskap med den adliga ätten von Hermansson.

Man tänkte sig att mormors mor blivit lägrad av en adelsman, precis som man enfaldigt mytiskt trodde att adelsmän förstås alltid gjorde på den tiden.

Men den von Hermansson som i så fall var den som spillde sin vildhavre ute bland folket, skulle vid tiden för konceptionen ha varit över femtio år, en tid då de allra flesta naturligtvis hade lugnat ner sig. Mormors mor å sin sida var en hederlig och gudfruktig piga på bara tjugo år, det skedde mitt i vintern, och man kan ju tänka sig omständigheterna.

Men spåren förskräcka, de efterkommande barnen, och de blev verkligen många med generationerna, visar alltför tydliga spår, inte av en arisk von Hermansson, utan av det svarta om än ljushyllta och blåögda inslaget.

Som liten var jag mörkhårig och blåögd, med klart germanska drag. Brunt hår, ljus hy, ögon blå noterades i pass och andra legitimationshandlingar, men var jag dock mörkast i klassen, i alla klasser. Det tog mig mycket lång tid att inse, hur mycket detta var en belastning i min barndom och ungdom.

Möjligen kan ur detta injicerade gift ha slunkit med en ådra av exceptionell musikalitet, ett element av zigenar- eller tattarmusik, med hög rytmisk perception.

Vid den tiden kunde kvinnan stolt vägra att uppge faderskap, vilket den fega kvinnan ifråga tog chansen och genomförde. En period senare var det inte längre möjligt, men kvar står i kyrkböckerna fader okänd. Sanningen lär vi väl aldrig få veta, om inte något topsande kunde visa på nya vägar, men faktum kvarstår med obestridbar tydlighet, att alla i mormors mors efterkommande generation hade mörkt, nästan svart hår, ljus hy och blå ögon.

Jag minns rätt obehagliga mobbningstendenser från vissa lärares sida i de tidigare gymnasieåren, utan att förstå vad det berodde på, och jag förstod aldrig själv, att jag var en aning annorlunda än praktiskt taget alla mina klasskamrater.

Man har lärt sig skämmas en smula, men tycker nog det är mera sorgligt än skamligt. Någon sympati kan man dock sannerligen aldrig känna för det som hände vid den aktuella tiden för hundrafemtio år sedan.

SKOLKORT FRÅN VÅRVINTERN 1944. KLASS 1 HEDVIG ELEONORA FOLKSKOLA.

Här klass 1 i Hedvig Eleonoras folkskola på ÖsTermalm i Stockholm. Jag nr 4 i översta raden. Den rara lärarinnan heter fröken Rylander (övre raden trea från vänster), den lite rundare killlen till höger om mig på bilden heter Kjell Lidin, och den söta flickan längst till höger med snickarbyxor heter Cecilia. Några fler namn kan jag tyvärr inte säkert erinra mej, någon hette Inger, någon hette Siv och någon Marie-Louise. Det var en lycklig tid, jag kunde läsa redan när jag började skolan. Året var 1944 och det var nästan ett och ett halvt år innan andra världskriget skulle ta slut.

Nej, jag tvivlar alltmer.

Var nere på ICA, laxbit, (alltför nära bäst-före), en citron och mjölk. 53:-.

Lilla indian ovanligt vacker, undras hur hon klarar sig i livet.

Jag måste ha Internet. Den dagen jag lägger av med det, är jag såld, känns det som. För jävligt.

Ändå är det onödigt. Ett stort dataspel med vilket folk dör stående på sina fötter i yttrandefrihetens namn.

Men det kostar mig drygt 275:- i månaden, vilket jag inte har råd med. Det är lägsta hastigheten, redan alldeles för mycket, eftersom det är helt andra saker som gör att det möjligen tar tid, nämligen väntan på andra, väntan i trängsel, väntan på servrar, som naturligtvis borde fått heta betjänter, eftersom det är precis så det heter på engelska.

Tillkommer dessutom hushållsgasen, som nu blivit dubbelt så dyr, flera tusen om året. Förr fanns poletter, man köpte det man behövde, inte mer.

Men ur matberedningsynpunkt är gasen en välsignelse, enkelt förstå varför professionella restaurangkök har det.

Den sista reminiscensen från den öppna lågan i samband med kokning och stekning.

Allt har blivit dyrare, det bara är så, men pensionen ökar inte ett smack.

Skalade potatis, kokade laxen i vatten, vitpeppar, salt och citron.

Gjorde hollandaise på ett ägg, vit vinäger, krossad vitpeppar och Bregott.

En portion, det  blev alldeles utmärkt läckert, men alldeles för mycket lax och för lite sås på en gula.

Ok, men mat för fyra personer och för lite hollandaisesås. Bara tanken på syntetisk hollandaise får mig att rysa.

En av de mest blommande myterna är varför såsen skär sig. Olika temperaturer, för varmt, för lite omrörning, för mycket surt.

Sanningen är dock ganska enkel, och sådan att man måste tänka sig noga för när man gör såsen. Det handlar om lecitinkoagulering. Lecitinet i gulan kan binda fett i två ändar, vilken väg som väljs beror på vad som ligger i överskott när man börjar.

En typformel för lecitin.

Om smöret hamnar i överskott skär sig processen garanterat. Äggulan måste vara i stort överskott, när processen börjar. Det är därför man droppar i det smälta smöret så långsamt man kan. När det hela har börjat "ta sig", kan man ösa på, bara man ser till att röra om hela tiden så att såsen rörs ihop.

Jag klarar inte balansen, jag är fumlig och måste springa som två köksor, förutom att jag själv måste servera, äta, duka och diska.

Jag vet inte riktigt hur länge jag ska orka. Det är helt enkelt väldigt sorgligt.

Vart har vi människor tagit vägen, när vi upprörs av att man slår ihjäl en sjuk tvättbjörn?

Att slå ihjäl med klubba är förmodligen det effektivaste och mest djurvänliga sättet som finns, bara man ser till att träffa rätt och att slå tillräckligt hårt rakt i huvudet. Ett enda slag bedövar på nolltid, så är saken klar.

Är inte bara konceptet med en profitgapande Djurpark så fel som det någonsin kan bli? Låt  djuren vara ifred, bråka inte med dem, förfölj dem inte, stäng dem inte inne, tjafsa inte med dem. Låt dem leva, låt dem vara, om det inte är sådana du vill äta förstås.

En arab bölar inför rätten när han ångrar sig så, och aldrig skulle ha rånat om han känt till övervakningskamerorna. Ändå får den jäveln sannolikt gratis mat, logi och fickpengar.

Jag har sett en utlänning, som glömde minneslappen,  kvittera ut 22.000:-, en månadsutbetalning på en bankomat, om det är något jag har anledning att ångra är det att jag inte sparade detta kvitto. Men jag blev nästan chockad, och det stod folk i kö.

Jag förstår precis, hade han känt till kamerorna tror han sig gå fri från oron över anklagelser att till råga på allt knuffat ner offret.

Men han klarar inte att tänka vidare på, att kamerorna visserligen inte sett honom knuffa, men däremot helt omdömeslöst betraktat rån och smitande.

Han har smitit hemifrån (kalla dem inte invandrare, kalla dem smitare!), troligen i hopp om att Sverige är ett bra land att leva i. Gränserna är osynliga, försvaret nerlagt, bidragsfusk som aldrg kommer att uppdagas. Kameror saknar omdöme. Om dessutom ingen ens orkar titta på dem kan vad som helst hända.

Det finns många tiotusentals arbetslösa, vad lever dom på? Förr dog man om man saknade inkomst, eftersom man dör när man inte kan skaffa mat. Man svälter ihjäl, det är helt normalt.

Jag väntar på nästa dröm.

Gode Gud, är du riktigt klok egentligen?

Va?

Mera städning.

Det gäller att sköta sig. Att klara sig.

Jag äger nu i dag tisdag 223 kronor på bankkontot plus 18 kronor i kontanter (tiokrona, femkrona och enkronor), det ska räcka till fredag, det är OK, men det är svårt att handla under hundra kronor per dag, konstigt nog. De är alltid någon basvara som har tagit slut.

Två liter mjölk per dygn går ju åt, och jag äger ett ägg som kan bli till pannkaka liksom igår.

Lite kaffepulver finns kvar och vardagsrumfönstren är tvättade, så nu ligger köksväggarna, ugnen och hålrummet nära till hands. Det finns flera tidigare webbsidor om hålrummet, det är verkligen ett återkommande problem.

Det är helt enkelt en förutsättning att hitta saker, för att kunna glida vidare i denna underbara tillvaro. Att hitta saker förutsätter samband, och samband kan bara ske med organisation, hur ångestframkallande den än är. Det är imponerande, men samtidigt rörande, med gamla tiders rader av växeltelefonflickor och deras korrekta röster, av vilka min mamma var en.

Jag skriver så mycket fel på tangenterna, måste titta på dem mest hela tiden. Båda lillfingrarna har krummat ihop sig i nittio graders vinkel, och nu verkar höger ringfinger komma också,dupitrens kontraktur, ärrbildning i fingrarnas senskidor.

Opererad sju gånger. Hemska operationer med de mest outhärdliga smärtor man inte trodde fanns. Senaste gången blev jag sövd, men sedan… När bedövningarna släpper växer värken långsamt men säkert, och man får räkna med åtminstone en vecka i de mest helvetiska plågor. Plågor i händerna. Det har hänt att jag måste stoppa i mej hur mycket smärtstillande Alvedon, distalgesic eller ibumetin som helst i ren förtvivlan. Så att man nästan upplever sig försvinna från hela skiten.

På den tiden jag opererades med lokalbedövning, lärde jag mig att det inträder ett fruktansvärt oförutsett moment av plågor när cirkulationen i de helt avsnörda armarna åter släpps på. Det är helt groteskt, smärtor man inte trodde fanns.

Nu ska man kunna injicera något som löser ärrbildningarna, men man fasar för tanken, det gör säkert mycket ont.

En utvecklad framtid, om den finns, kommer förundrat att visa upp dessa pionjärplågor, men hur man än gör så kommer ju döden ändå, och man blir lika ledsen varenda gång, när man tvingas se den på nära håll.

Trist med högra ringfingret, för det är mittenventilen på trumpeten, och jag försöker faktiskt hålla ambisen fortfarande. Jag visar inga bilder här, för det är faktiskt enormt motbjudande.

Det är mina plågor, och till dessa kommer en kronisk migrän som jag haft sedan jag var åtta år och låg på barnsjukhus i fjorton dagar för att dom skulle försöka hitta orsakerna till värken. Med kronisk avses här att anfallen obevekligen kommer en till fyra gånger i veckan.

Långt senare kom man på att det verkligen var migrän.

Många andra, inte minst bland mina närmaste medmänniskor har ju också sina plågor, och det är klart att man så gärna vill hysa medlidande med dem. Man frågar hur de har det, men kan knappast göra någonting. Dessutom vill många inte skylta med sitt elände. Man vill ju självklart vara frisk, stark och attraktiv. Sjuka individer är inte attraktiva, man vill hålla defekter så mycket som möjligt på avstånd.

Det är kanske mest tragiskt med så gravt handikappade att fortplantningsförmågan är störd. Deras vilsenhet måste ju vara fruktansvärd, den leder också till självmord, men varför ska de tjata om sin olycka?

Det har kommit på modet med TV-program som visar andras elände, kanske för att man ska tvingas tycka synd om dem. Handikappade, rullstolsbundna, trafikskadade, förståndshandikappade dårar. Det verkar som om reportrarna vill frossa i motbjudande närbilder på injektionssprutor. Det är sjukt och äckligt. De som  har läkar- respektive sköterskeutbildning har väl vant sig, men låt för sjutton vi andra vara ifred.

Man kan stänga av TV säger några. Vad är det då för mening med TV? Att ha den avstängd?

Själv äger jag ingen TV, skulle aldrig ha råd med licensen, jag går upp till kompisen en trappa upp, som har TV. Kanske i första hand för att slippa reklam, men numera är även de så kallade reklamfria kanalerna så nerlusade med reklam, att man undrar hur det är fatt.

Reklam för egna program! Ofta visas ovanligt sensationella, inbjudande eller spännande sekvenser, som gör att man stannar upp en stund, bara för att några ögonblick senare läsa på TV-skärmen att det gäller ett program som kommer an annan dag, en annan tid. Det är faktiskt bedrägeri.

Överhuvudtaget är rörlig bildreklam en omöjlighet, man har ju inga alternativ, utan måste stänga av eller koppla till annan kanal om man har någon.

Det mest tragiska är att det finns folk som kan tycka att reklam kan vara kul. De inser inte vad de gör, som Jesse sa.

Att säljare måste marknadsföra sig är klart. Men när man tänker på de otroliga summor pengar som slösas på investeringar av nya företag, blir man alldeles förtvivlad.

Nu vågar jag inte mera. Livet är underbart liksom hela jordens historia, fastän så smockfylld med lidande av de grymmaste slag.

En märklig sak i denna sjuka tid är det som kallas barnfonden. Varifrån kommer dessa oerhörda massor av pengar? Vilka sjuka krafter är det som ligger bakom dessa manifestaioner? Hur kan någon finna sympati i motbjudande svarta, krullhåriga löss, som förmodligen inte ens är sjuka, som lever i en annan totalt främmande världsdel, och som är en i allra högsta grad bidragande orsak till jordens största nuvarande problem: vi är 6,5 MILJARDER människor för många. Dessa 6,5 Miljarder måste ju bort, för att vi ska kunna återvända till normalpopulationen, vilket enligt alla naturens lagar kommer att ske inom några hundra år. Vi vet ju detta, varför blundar vi? Sedan måste man undra vad det har tagit åt dagens uppfattningar, som tydligen anser barn vara en annan slags varelser. Andras barn är ju faktiskt från början i princip outbildade nollor, ägg, kvalster, äckliga larver.

Man undrar om människor skulle finna sympati för lidande på andra planeter också, om sådant kunde påvisas?

Dessa lyckokänslor, varifrån kommer de?

Man måste akta sig, man måste klara sig, sköta sig!

För min del är det jordens, världens och livets skönhet som skänker kraften. Frihet från vidskepelse, upplyft av vackra minnen i storm och sol i Stockholms, med allt annat ojämförbara, skärgård och vetskapen och kunskapen om hela livets historia på jorden.

Odi profanum vulgus et arceo, var det inte så? Arceo!