Jag glömmer aldrig den där känslan.

Det var liksom mörkt hela tiden, och man var ofta så sjuk. Jag låg i dvala och svettades och drömde obeskrivliga surrealistiska mardrömmar.

Vaknade av att mamma kom med en halv albyl krossad i sylt så att den lättare skulle gå att äta. Allt var i som en halvt omedveten dröm, och det gjorde ont att svälja. Men man försökte så gott det gick att få i sig det beska tablettkrosset. Det ledde oftast till att man föll i sömn och vaknade kanske något bättre dan därpå.

En liten lekkamrat blev förkyld och vi hörde att han hade dött i feber och halsont, jag har ett minne av att jag såg hans pappas allvarliga och sorgsna ansikte efteråt, och tyckte det var något ohyggligt hemskt och allvarligt, som vi inte ville ha något med att göra.

Ständiga infektioner följde på varandra, det var inte många dagar man kunde vara ute och leka.

Doktor Warfwinge kom hem på sjukbesök, en vänlig och mild äldre herre som luktade medicin , stack in en träspatel i halsen, kände på mandlarna, tittade på oss, och meddelade mamma några lämpliga, snälla ord. Jag minns hur han en gång började lossa min varma halsduk, och menade att det var mycket viktigare att vara varm om fötterna än om halsen.

En gång när jag låg i min säng och led, hörde jag mamma prata i telefon med en av sina äldre syskon som hette moster Mattis, jag hörde att dom bestämde något, och efter en stund kom mamma in med ett glas konjak som Mattis hade tyckt var en lämplig medicin. Jag skulle svälja hela glaset helt på en gång, vilket jag gjorde i förtröstan och hopp om bättring.

Det smakade fruktansvärt starkt, och min reaktion kom snabbt. Jag låg och sjöng i min säng och kvittrade som en fågel och mådde egentligen inte alls så illa. Sedan somnade jag djupt, och vaknade i stort sett frisk efter en lång natts djup sömn.

 Vi hörde ljudet av cirkelsågarnas kapklingor som stod uppställda på gatan, thiiioooongngngng, så kastades nya vedpinnar in genom källargluggens öppningar där värmepannan fanns. Detta hemliga rum som vi aldrig hade varit inne i, men väl tittat ner mot nedför den branta, smala trappan med tegelväggar från gården, där vi oftast lekte.

Där, på nedre botten, bodde den gamla, gamla fina damen, som oftast ville att vi skulle vara tysta, men någon gång öppnade fönstret och visade upp stora, fina dockor med porslinshuvuden och vackra gyllene frisyrer, som hon hade lekt med när hon var liten.

Vi tyckte väl att det var lite läskigt, samtidigt som vi kände de egendomliga gammaldags lukterna som kom ur hennes våning, när fönstret var öppet. Hon talade vänligt med oss och hade mycket kläder med spetsar och krusiduller ända upp i halsen och alldeles vitt hår.

På gatan, i backen utanför, med nästan ingen trafik alls, bodde Cecilia på andra sidan. Cecilia var det utan jämförelse vackraste namnet som fanns, och jag älskade henne något obeskrivligt. Hon hade tjocka, runda kinder och var rätt söt, och vi lekte tillsammans i snön på trottoaren. Hon ägnade mig knappast det minsta intresse, men hon fanns i mina tankar under hela tiden. Han var barn till portvakten mitt emot på andra sidan gatan en trappa upp.

En gång fick jag nästa komma upp och hälsa på, fick tittade in i hennes trånga lägenhet, där det luktade matos.

Vi hade ingen annan kontakt, inga kramar, inga pussar, fast det var sånt jag ville högst av allt i hela världen.

När jag ställde mig framför spegeln hemma i badrummet och blåste upp kinderna en aning kände jag mig precis som Cecilia såg ut, och det pirrade i hela kroppen av en oförklarlig längtan.

Allt de vuxna gjorde var mystiskt och svårt att riktigt begripa. De var ju snälla, men pratade ständigt om saker man inte begrep. Det var alltid kärvt med maten, men mamma gjorde vad hon kunde för att det skulle räcka åt oss. Hon bakade när det fanns vetemjöl att köpa, och såg alltid till att det fanns mjölk hemma. Hon hittade på att göra semmelmjölk och bulle, vilket var en gammal skiva vetebröd i varm mjölk med en sockerbit mitt i och en aning kanel. Någon enstaka gång på vintrarna fick vi riktiga semlor med en liten, liten klump mandelmassa i, och semlorna åt man alltid med varm mjölk och kanel.

Det var jag och min lillasyster och vår kusin Anita som ibland fick mellanmål tillsammans. Vi fick då göra rör, som var en angenäm och lyxig sysselsättning, vilken gick ut på att vi noga rörde ihop kakao, strösocker och kaffegrädde. När vi var klara med röret fick vi varmt vatten i, så att det blev vattenchoklad och doppade sedan skorpor eller gamla skivor med vetebröd. Vi älskade det obeskrivligt.

De vuxna lyssnade alltid på TT-nyheterna, vilket var mycket spännande, utan att vi begrep ett dyft utom att det ju var krig. Jag minns ingenting av att någon höll på den ena eller andra sidan, inga onda kommentarer eller spydiga ord om någon av de krigförande. Vi såg karikatyrer av Hitler och upplevde en figur som alltid tycktes vara alldeles rasande.

Jag minns faktiskt två alldeles speciella tillfällen med radiolyssnandet, som jag garanterat vet, och jag har långt senare kunnat ta reda på när det var.

Det ena var när Gunder Hägg slog sitt första världsrekord den tionde augusti 1941, och det andra var den hemska olyckan med ubåten Ulven som minsprängdes den sextonde april 1943, men vid det laget hade jag börjat skolan.

Sommaren med Gunder Hägg var varm och skön och vi bodde på en bondgård några mil utanför stan. De vuxna hade ställt en radio i fönstret på nedre botten till ett hus, så att alla på gräsmattan utanför i äppelträdgården skulle kunna höra. Spänningen var olidlig, utan att jag riktigt begrep meningen med det hela, men de vuxna var fullkomligt förhäxade och grät stora  jubel- och glädjetårar, när det hade blivit klart att Hägg sprungit snabbast av alla i hela världen.

Min moster Elsa gjorde en fin akvarell sommaren 1940 av just det huset där radioapparaten stod i fönstret nedanför skorstenen.

På bilden ser man en lagård i bakgrunden, och under lagårdsbron till höger på lagårdsbacken fick jag helt aningslöst mina absolut första lärdomar om hur barn blev till. Det var en animerad stämning, bonden och gårdsfolket hade samlats med en ko och den stora, brölande tjuren. Vi barn tittade nyfiket som alltid, när det hände något dramatiskt på gården, och drängarna tog stora spända kliv i sidled för att hålla i den mycket upphetsade tjuren, vars starka drift att hoppa upp på kon kappast gick att hindra. Alldeles innan han skulle till, gick jag fram ett steg och pekade på hans röda, styva morot och gjorde något slags roat tjut, vilket fick samtliga närvarande att råflabba, så att jag omedelbart insåg att det här var något jag inte riktigt var mogen att begripa.

När olyckan med Ulven hände, var allting fasansfullt hemskt och ödesmättat, när vi försökte föreställa oss hur det var där nere i ubåten långt nere på havsbotten. Dag efter dag väntade man på nya rapporter, en tid ryktades att man hade hört knackningar inifrån ubåten. Allt var så spöklikt, bara ordet ubåt var något läskigt hemskt, och själva namnet Ulven lät olycksbådande bara det med sitt dova U-ljud. Men det visade sig långt senare att alla trettiotre ombordvarande dött en fasansfull drunkningsdöd. Skräckminnena från ubåten Ulven satt kvar ännu många, många år senare när tekniken tillät att ubåten äntligen bärgades

Jag minns ett tidigt säkert daterad ögonblick, som nog var den tidigaste identifierade stunden i mitt liv. Visst hade man spridda minnesbilder från de tidigare åren, men här kom nu en dag som jag helt säkert minns än i denna dag och kan placera i tiden. Jag kom gående bakom min mamma en dag snett igenom vardagsrummet, och jag sade till henne att, ”tänk, i morgon fyller jag sex år”. Som alltid med födelsedagar var det något pirrande och spännande i hela företeelsen.

Vi hade det väldigt fattigt och fick vända på slantarna både en och två gånger. Vi barn, i varje fall jag, var medvetna om det, men utan att oroa oss så speciellt för den saken. Det var uppenbart att pengarna ibland tog helt slut, och att familjen på något sätt tvingades låna någon mindre summa från släktingar.

Vi hade våra leksaker och serveringsgången i lägenheten blev alltid totalt belamrad, som det tydligen blir när barn leker, då man ju ständigt växlar om uppmärksamheten från det ena till det andra. Min käraste leksak var ett Meccano, ett slags engelskt system med byggelement av färgad plåt, som man kunde skruva ihop med skruv och bult, och som hade en mängd tillbehör i form av hjul, kuggar och axlar i  olika storlek och form.

Här några meccanodelar jag har kvar, men märkligt nog bara en enda skruv och en enda mutter med den där karaktäristiska kvadratiska formen.

Meccano existerar än i dag med nya tillverkare i Kana och Taiwan.  

Många år senare uppfanns plastikleksakerna och då fick legobitarna ersätta meccanobitarna. Men legobitarna hade sin stora begränsning, genom att man liksom klämde ihop dem, meccanodelarna däremot fick man foga samman med skruv och mutter.

En av mina värsta definierade mardrömmar jag hade under kriget var, om jag  inte skulle hinna få med mig mitt meccano ner till skyddsrummet när flyglarmet gick och kriget hade börjat.

 Många fler minnen ligger väl och skramlar, men vad jag nu har att göra är väl att samla ihop det viktigaste ifall något av mina barn skulle ha något intresse.

 

Jenny

27 september 2012 17:58

Hej där Thom.

Jag brukar lite skämtsamt säga att migränmedicinen är en gudagåva. Det finns en del riktigt bra preparat på marknaden idag, receptbelagda, och tar man dem i god tid brukar man åtminstone få lite lindring. Att bara ta en Alvedon är liksom slöseri med tid och pengar.
Kikade lite på det du skrivit om Vik Vetterhaga, intressant. Jag har själv koppling till Gregersboda, vilket inte alls är långt från Vettershaga, som du säkert vet.

http://tokigterrier.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...