Folk e inte kloka.

Jag kom förbi i turnébussen, och möttes av flera undrande kommentarer om jag kunde spela Triumfmarschen. Inga problem, svarade jag, stämningen var glad och animerad, det verkade som om mitt uttalande genererade en viss förtröstan.

Någon sa åt mej att kolla in i nästa buss, det var där inspelningen skulle ske. Jag steg in i den, där var lika mycket folk, flera jag kände väl, jag hade trumpeten med, och gick redan och gnolade på stycket.

Noterna, var har ni noterna? Jag mindes tydligt att jag sett noterna på morgonen, kanske klarade jag den utan noter, men det viktigaste var ju slagverkstämman, och den hade dom inte hittat.

-         Märkligt, jag är säker på att jag såg den helt nyligen.

-         Nej, vi hittar den inte, och förresten har vi ingen slagverksektion alls i den här bussen.

-         Men,det måste ni väl ha, det är ju en triumfmarsch, eller hur, va?

-         Jamen, vi har ingen som kan spela pukor heller, så det går inte.

-         Det var det dummaste jag har hört, vi spelade den ju härom dan?

Något mystiskt i det hela var, att jag inte kom ihåg vad låten hette. Jag kunde melodin utantill, men kom för mitt liv inte på vad den hette, det var ju ändå en högst välbekant låt.

Var det paradmarsch av Voss? Vi spelade den en gång i Blå hallen, med kungen och drottning Silvia närvarande.

Jag steg ur bussen något irriterad, och började gå utmed Strandvägen. Det kändes så helt tokigt och fel. Ganska vackert väder, som man säger, svalt och skönt, såg de gamla vedettbåtarna uppställde utmed stranden på andra sidan ut med Djurgårdsviken. Dessa små båtar som alltid väckt mitt intresse med sina smäckra långsmala skrov. Jag hade hört att de haft en otrolig tendens till att rulla i sjön. I år efter år hade de legat där i väntan på bättre tider, antingen att skrotas, eller kanske rustas upp igen. Undrade om det någonstans finns någon värnpliktig sjöman, som tjänstgjort på dem någon gång för länge sedan. Sovit ombord, skjutit med kanonerna, svept minor, deltagit i de dagliga skaffningarna.

Så kom jag fram till Styrmansgatan, där jag haft mitt föräldrahem i så många år, började vandra uppför backen, och mindes att jag någonstans på Stadsmuseum läst, att denna gata haft trappor ner till sjön ända fram till tjugotalet, då man jämnade ut den och gjorde den farbar ner till Strandvägen.

Kom fram till porten och fick infallet att hälsa på Mamma och Misa, när jag nu ändå var här.

Steg in i porten och gick uppför trapporna i portalen. Här och var fanns stora, ljusa  masonitflak som täckte nya byggnationer i fastigheten. Allting var ju så vant och välkänt, men en hel del verkade vara under ombyggnad. Mot södra väggen hade man monterat en modern skylt, som upplyste lite av vad som pågick. Jag läste bland annat en text som besvarade frågan om vad som hänt med en del gamla hyresgäster ”var har Hjort, Berg och Bolmér tagit vägen”. Det retade mig förstås att dom stavat mitt namn fel, men jag beslöt gå ut  på gården för att titta upp mot fönstren. Där var sig likt, så jag ämnade ta hissen ända högst upp, för att se vilka lägenheter man passerade på vägen upp. Jag hade hört något om att man renoverat bort den urgamla fina vindsvåningen.

Steg in i hissen som var sig lik. Åkte ända upp och sedan ner igen. Gick upp en bit i den första trappan och tänkte, att jag kunde ju ringa och fråga, jag hade ju min mobil med, och kom ihåg numret. Någon svarade efter många signaler, det lät som Misa, men det var svårt att höra vad hon sa med en märklig dov röst. På något sätt kunde man inte komma fram till lägenheten, och plötsligt kändes det som om jag vaknade ur någon slags dröm. Jag befann mig på något fullständig obekant ställe. Låg länge och tittad runt i rummet  utan att känna igen det minsta. Rummet hade en helt annan form, det enda jag kände igen var att jag befann mig någonstans på Styrmansgatan.

Men vad triumfmarschen hette kom jag fortfarande inte ihåg.

Uppbrottsneuros. Inte för mej men för mitt nittonåriga barnbarn som ska resa till Köpenhamn i dag.

Jag var hemma hos Kajsa igår för att hämta kvarglömda saker, och då var hon där visade det sig. Inte mycket kontakt man har här där, men i somras  några SMS i samband med att vi var och hälsade på där hon jobbade på Baresso café på Nybrogatan inte långt från Dramaten.

Åren går, så många leenden under så många år, kontakten med släktingar och vänner falnar vartefter som nya kontaktmekanismer uppstår. En märklig paradox, ingen kan se var det ska sluta. Folk ska förstås tjäna pengar på alla tänktbara sätt och vis.

Senast igår ringde en utländsk kvinna och ville upplysa mej om att jag vunnit fina böcker till mitt barnbarn. Skicka det då till min dotter, svarade jag. Men se det gick inte, man måste betala femtio kronor i fraktavgift. Förmodligen får dom in en hel del genom att lura människor betala på det sättet.

De flesta samtalen till min mobil är från obekanta uppringare, som visar sig vara försäljare. Det är sorgligt och obehagligt.

Nu har jag tvättstugan om en halvtimme, lite snabbtvätt bara, sovkläder.

Druckit en kopp kaffe.

Vemod och småsorgsen. Människor försvinner, man måste klara sig själv, eller helt kortfattat, man måste klara sig, som Kalifen uttryckte saken.

Ja, här försvann nu en massa viktig text som jag hade kompletterat. Om den Afrikanska diasporan och Thor Heyerdahls Stilla havsresor. Tvättstugan igång osv.

Men så tog jag pendeltåget ner en hållplats till Stockholm C, och där stod minsann Mira och väntade så glad. Hon hade väntat tjugo minuter innan Köpenhamnståget gled in på perrongen.

Vagn 6, längst bak, kunde man läsa på sidan av järnvägsvagnen.

Sedan var det ju fruktansvärt svårt att hitta pendeln tillbaka, men det gick efter en viss möda.

Hemkommen lunch till belöning av fil, corn flakes och socker.

Ner till tvättstugan och sorterade in den stora tvätten av T-tröjor, skjortor, lakan, köksmatta och näsdukar.

Så framskrider dagen. Jag ska komma ihåg att köpa både nytt tvättmedel och sköljmedel.

Länge hade jag gått och längtat after blodpudding med lingonsylt.

Min barndoms läckra, goda blodpudding med välsmakande späcktärningar och världens godaste sylt.

(Högst av allt är kärleken.)

Men den puddingen finns inte mer. I stället översvämmas marknaden av en läskig halvmånformig oöppningsbar gjutmassa av fabrikatet Gaer, ett ord som för tanken till förruttnelse, som i plomberade lättöppnade förpackningar trängs i ICA-hyllorna, så att en del obevekligen ramlar ner på golvet.

Nu stod jag länge med en burk lingonsylt i handen, det var något svårdefinierat med förpackningen, men jag kollade lite extra och läste tydligt ”ICA lingonsylt”, nåja en lågprisvariant får man förmoda, i varje fall det där allra dyraste som brukar skryta med äkta och rårörda, och beting skyhöga priser.

Så i kväll skulle det ätas. Bänken ännu inte riktigt helt torr efter slipning och behandling med linolja  och balsamterpentin.

Var i fridens namn har jag gömt min stekpanna? Hittade inte, fick använda woken i stället, inget bra verktyg för blodpuddingstekning, redan denna inledning irriterande, då woken är svår att ställa in för moderat temperatur, den är väl för övrigt endast avsedd för nära nog fritering av kinesisk mat och annat mystiskt.

Alltså ont om plats, lite stress i tiden, men sjönk ner vid matbordet med blodpuddingstallriken i varje fall.

Fick slita med den oöppnade syltburken, och lyckades efter några rejäla krafttag. På med sylt och började äta. En total besvikelse, rent av det jävligaste jag konsumerat på länge, torrt, grynigt, det var som torra hopklämda lingon utan smak.

Jag tog en närmare titt på burken och läser en litania om syntetiska sötningsmedel och slutligen meningen ”innehåller inget socker”. Så fruktansvärt vidrigt! Däremot rikligt med syntetiska kemikalier som av obekant anledning tillsatts produkten i avsikt att härma naturligt socker i sylten.

Men varför? Varför? VARFÖR?

Jag fick slänga hela skiten och plockade fram fyra Mums-mums i stället, som jag åt med tre stora glas mjölk.

Lurad, lurad. Jag har inte tid att låta lura mig själv på det här sättet. Nu är jag trött och arg, och har gudskelov en liten marsipanlimpa kvar som jag väl tar med ännu ät stort glas mjölk.

Ja, folk e inte kloka. Det accentueras särskilt när jag uppe hos Bengt hamnar i ett TV-program om Wasaloppet. Vad är det för dårar som begår sådana naturvidriga handlingar? Mer och mer börjar jag tvivla på verkligheten av det här landets tillstånd, är det ett stort kollektivt dårhus? Är det den totala degenereringen efter hundrafemtio års tillstånd av galopperande fred? Rijkvaks teori om kriget som mänsklighetens enda vettiga mening och mål, börjar mer och mer bli en sanning för mig. http://www.geohive.com/earth/his_history1.aspx

För några år sedan vågade jag mig in i en fin fotoaffär.

Jag stod och granskade en liten kamera, försäljaren svarade kortfattat, när jag jämförde med min fina Canon IXUS 970IS, kommenterade han utan att blygas, jamen det är ju en rätt gammal kamera.

Fantastiskt, det väl inte länge sedan den var ny, men tvåtusen kronor, nej en ny igen var det inte tal om.

Konstruktörerna och programmerarna måste haft mycket jobb, men det skapar ilska hos mig, som var van vid min gamla Silette. Där kunde man ställa in och sedan fotografera, det kan man inte nu, kameran ställer skärpan själv, det blir fel när det är något speciellt i motivet man vill skärpa.

Som det här med Obama, skärpa på slottet flera hundra meter i bakgrunden går bra, om man hinner vänta, men nu var det rutan i en bil med pansarglas.

Första gången jag hörde talas om Obama var i ett radioprogram jag låg och lyssnade på långt borta i en liten gäststuga i Västergötland. Det var söndagen den 8 juli 2007, i min dagbok antecknade jag något om en amerikansk sångerska som fått en hit med sången ”I Got A Crush On O´Bama”. Det skramlar ännu en blogg om saken på nätet. Jag kunde inte tänka mig att det stavades på något annat vis.

Så gick det några år, Obama blev som  bekant president i Amerika, och sedan president en omgång igen, och så fick han för sig att komma hit till Stockholm i Sverige.

I dag åter han vidare till ett toppmöte i Moskva, vilket flängande, jag tänkte jag tar tunnelbanan ner och kollar. Gick nerför Drottninggatan, avspärrning, mycket folk, men ändå inte så farligt, gick förbi Operan, ner mot slottet, såg den sedan 1946  provisoriska Strömbron där neråt Skeppsholmen.

Där kom blåljus, motorcykelpoliser, så hela karavanen, tog några bilder, i luften minst två hovrande helikoptrar, massor av poliser med uppvikta pistolhölster, många utlämnade vapen den här uppdraget. Många vackra flickor på väg till jobbet i den varma sensommarsolen.

 
Den amerikanska bilkaravanen passerar Strömbron på väg från ett besök hos kungen och drottningen på slottet. I bakgrunden till vänster Grand hotell där hela det amerikanska sällskapet bodde en  natt.

Nästan folktomt, bilarna svängde upp från Strömbron, och skulle passera mej på fem meters avstånd, utan något emellan. En klart märklig upplevelse.

 
Här kommer "The Beasts". I någon av dem finns den Amerikanske presidenten Obama.

Så i den andra av de två stora pansarglasskyddade bilarna, ”The Beasts”, satt han i baksätet, den amerikanska presidenten, mördaren, cirkeln är sluten. Nu får vi se om han lyckas övertala Putin till att angripa Syrien med fega mordvapen, på långt avstånd, det är så motbjudande. Förresten tror jag inte att han ens kommer att träffa Putin den här gången. Inte väcker man upp döda genom hämnd av något slag, och förresten är det nästan självklart att den Syriska regimen naturligtvis inte har ”angripit den egna befolkningen” med några kemiska, eller andra av världssamfundet otillåtnaförklarade vapen, annat än om det skett i misstag. Och tänk om det är ryska vapen, som ligisterna fått tag på?

 
Kameran ville naturligtvis lägga skärpan på det vackra UD-palatset i bakgrunden, i sista stund fungerade i varje fall en exponering, just som "The Beast" försvann ur motivet. Jag har stor anledning tro att den motbjudande människan ifråga, är han som skymtar till vänster i bilglasrutan.

//Sic, suck, jaggum.

Amerikas president och Putin. 

Ett tag gick jag och oroade mig mycket för, att den amerikanska presidenten skulle sätta igång attacker mot Syrien, men nu är jag lugn.

Min allra första tanke var, att gasatackerna naturligtvis på något sätt initierats av rebellerna, och det tror jag fortfarande, om det nu inte var av våda. Möjligheten av våda finns fortfarande, men jag tror sannolikheten för det är obetydlig. Däremot är det inte uteslutet att någon på rebellsidan lyckats dra igång någon självmordsliknande aktion, kanske något sådant en vacker dag kommer att visa sig. En sådan aktion kan komma igen, men risken är ju enorm för ett diskvalificerande avslöjande.

Men vad som ofta glöms bort, är just detta, att de som angriper den Syriska regimen är just rebeller och inte tvärtom.

President Putin, som ger intryck av att vara en mycket sansad och intelligent man, går också ut med den tanken. Har ni bevis, så lägg fram dem då! Men är det så enkelt? För mig är och förblir hela utvecklingen helt saboterad av den onda lusten att lägga sig i andras angelägenheter.

Kemiska vapen.

Jag anser att vilken sorts vapen man använder väger tämligen lätt mot själva krigsåtgärden. Jag har alltid ställt mig tveksam till begreppet krigsförbrytelser. Det gamla grundtanken ”i krig och kärlek är allt tillåtet” är väl ett något lättsamt raljerande begrepp, men i grund och botten är det ju utan större tvekan så. Har man en gång satt in kärnvapen, är ju alla gränser överskridna för länge sedan.

Vem lider mest
När nu ett antal människoliv släcks, vill man gärna framhålla att det också gäller barn, vilket för det mesta är fallet, och man manifesterar gärna en uppfattning att barn skulle vara någon annan slags varelse, Obama gör det lätt för sig, och frågar retoriskt om den syrianska regimen saklöst ska få avliva så och så många hundra barn. Om det gäller att väcka känslor, har det väl mindre betydelse vilken ålder som är aktuell. En svensk politiker anser att det värsta brott som kan begås är att ta livet av någon, men jag tycker inte det är riktigt. Inte heller kan man enkelt uttrycka brottets nivå i antal eller graden av smärta, det gäller ju alltid att en död varelse inte lider.

Adolf Hitler tilldelades som bekant järnkorset två gånger under första världskriget. Anledningen var tapperhet, en dygd som tycks ha kommit undan i dagens språkbruk. Sedan blev han hemkallad på grund av en krigsskada han fått efter att ha utsatts för engelsmännens gasattacker. Därmed inte sagt att tyskarna inte använde gas, men de insåg snart svårigheten till selektivt insättande. Tankegångarna under mellankrigstiden rörde sig sedan om möjligheten av begränsning, nästan alla människor tilldelades gasmasker, men i praktiken var man överens om att kemiska vapen borde begränsas, och ingen behövde sätta på sig gasmasken.

Bombning av civila och ubåtar.

Samma gällde flygbombning av civila mål, något som engelsmännen genom sina provocerande bombningar av Berlin sommaren 1940 ignorerade, tills Hitler gav upp, och i raseri började bomba London en begränsad period. Hitler var aldrig intresserad av England, utvidgningen av det tyska riket skulle ske åt öster. Men England förklarade krig efter sitt ultimatum, och fick med sig Frankrike, något som ingendera var laddad för. Hitler underskattade helt ryssarnas möjligheter, vilket han inte borde ha gjort, med tanke på den historiska utvecklingen. När sedan ryssarna lyckades med en oväntad motattack utanför Moskva redan den 6 december 1941, insåg Hitler innerst inne att spelet var förlorat, och han förklarade överilat Amerika krig någon vecka senare. En och en halv månad senare följde Wannseekonferensen vars utfall blev katastrofalt för judarna och hela regionen.

Varför det gick som det gick.

Därmed var det kört, men på det hela taget är det knappast någon som tror att den tyska katastrofen skulle ha blivit av, om inte USA dragits med. De amerikanska och engelska flygarmadorna jämnade Europas vackraste städer med marken. USA:s inblandning gäller både det första och det andra världskriget. Nu är vi där igen. USA lägger sig i andras angelägenheter, och hur det kommer att sluta är knappast möjligt att förutspå. Endast i frågan om enskilda detaljer kan man ha möjlighet att fundera, men det slutliga utfallet vet vi inte idag. En annan sak som alltid tycks glömmas bort är att England omedelbart förklarade Tyskland i blockad, och tyskarnas enda svar var ubåtskriget,  liksom under första världskriget

Irak och Hussein.

Jag glömmer aldrig den amerikanska presidenten och utrikesministern sitta och ljuga öppet om Iraks tillgångar till "otillåtna" vapen, men kanske det värsta och mest obehagliga jag minns, är mordet på den skicklige politikern Saddam Hussein. Han hade visserligen själv, kanske tio år tidigare, sänkt sig till att använda kemiska vapen, och inte går sådant att enkelt förlåta, men i det stora sammanhanget ingår han, liksom så många andra, i ett mångfacetterat spel, som ingen kan överblicka. Bilbomberna i Bagdad är väl värre än någonsin, hela regionen är en ohygglig röra med obehagligheter, om vilka många tycker och uttrycker sig med högst blandat resultat.

För många människor.

Dagens utveckling måste hela tiden ses till bakgrund av att vi är sex miljarder människor för många på planeten. På Hitlers tid var vi två miljarder.

Begrunda dessa fakta och väg in det i utvecklingen, inte mist vad det gäller samtliga av dagens miljöproblem! Om vi inte klarar att åtgärda det, är framtiden mycket dyster. Ofta försöker man likna problemet med att vi är för många på detta klot, men man borde snarare tänka sig en bild, där man hela tiden ökar antal passagerare på ett fartyg. Blir det kanske du, som skänker pengarna, som blir droppen att få skeppet att gå under?

Jag fullkomligen älskade denna farkost, den blev en viktig del i våra liv i flera år.

Den låg förtöjd nere vid Färjestadens på Svartsjölandet gamla ångbåtsbrygga, varje sommar vi hyrde det lilla gula huset norr om bryggan.  

Färjestaden ligger på Svartsjölandet, och mitt emot Lövstafjärden såg vi Riddersvik med sin karaktäristiska, fantasieggande fönsterrad, och Lövsta sopstation med sin höga fabriksskorsten.

Här en karta med de viktigaste namnen: 

Namnen skiftar. Numera börjar alltmer Svartsjölandet heta Färingsö, men ännu förekommer båda namnen med en disjunktiv konjunktion emellan. Den lilla ön utanför Hässelby villastad heter numera Lambarö, men en gång hette den Kalvuddsön (Kalfuddsön), eftersom den låg utanför det en gång rätt centrala samhället Kalvudden. På andra kartor har den fått namnet Fäholmen. Man kommer osökt att tänka på detta ständiga problem med vissa ortsnamn. Kartritaren måste ju ha ett namn och frågar ortsbefolkningen, som ju bör veta. Men så kom datorerna, och man hittade gamla skrifter, kartor och beskrivningar. Aha! Är det så det hette! Alltså döper vi den nya platsen till detta gamla namn. Om sedan namnet för länge sedan har utgått, eller kanske ens någonsin använts, spelar ingen roll. Men vad är rätt? Det gamla eller det sedan länga etablerade?

Man ser på gamla kartor att ångbåtsbryggan har hetat Hästbryggan, och Färjestaden har skiftat mellan Färjstaden och Färjestaden. Trafikskyltarna har Färjestaden, men nyare kartor har Färjstaden. Vad tror du? Idag har Hästbryggan fått en ny, hemsk aktualitet, eftersom man planerar en färjeförbindelse mellan fastlandet och Färingsö, ett av de två påtänkta alternativen är Färjestaden (det andra är Lybäck), vilket, om det realiserades, skulle  innebära en enorm nyprojektering i det gamla samhället.

Detta är min vision av Jar. Båten hade sin hemmabrygga vid Färjestaden, och fungerade som passbåt över till Hässelby, Ricksätra och troligen åtskilliga andra bryggor på nordöstra delen av Svartsjölandet. Ibland såg man den avlägsna silhuetten av Jar ute på fjärden, när den passerade mellan Hässelby och Ricksätra.

Motorbåten hade motorn i en plywoodinbyggnad i mitten, och snett bakåt åt styrbordsidan satt föraren, herr Karlsson. Herr Karlsson, som för oss var farbror Karlsson, startade båten med ett kraftigt tag i en vev, jag minns inget annat än att den alltid startade vid första försöket. Det fanns en spak som var växel för fram respektive back

Farbror Karlsson bodde uppe vid det gula huset en bit uppåt skogsbrynet. Jag minns inget om att vi någonsin pratade med honom. Han hade alltid en lätt sotig och oljig framtoning, och en sliten skärmmössa i samma färg.

Vi kom att hyra det lilla huset neråt den vassbevuxna stranden, där vi hade en grusgång ner till en egen brygga. Vid den bryggan låg det en roddbåt, som hyresvärden Nils Wibäck hade annekterat en vårdag när den kommit drivande från någon fjärran strand. Vi hyrde de sju åren 1947 – 1953, sedan blev det några somrar i Nykvarn, innan vi slutligen hamnade i Roslagen på Vik.

Den enda ursprungliga bilden från Färjestaden 1947, det måste finnas många fler. Här syn Gustaf, Mattis, Essan, Olle, Tom-Gunnar, Margit och värdparets elaka schäferhund Lorry. Lorry var nog en snäll hund, men vi hanterade henne med respekt, sedan vid ett tillfälle kusin Lottie blivit lätt biten.

Här dricker man kaffe framför vårt gula hus. Grusgången ut mot vår brygga sträcker sig ut åt höger. Jag står och hanterar något som kan vara en kamera.

Passbåten Jar ligger vid ångbåtsbryggan bakåt åt höger.

Så här ser "vårt hus" ut idag år 2013, med nummer 93, vad nu vägen kan heta:

Det karaktäristiska portalliknande sidopartiet har börjat få färgen avflagad, så det är väl en tidsfråga innan det skiftar utseende. Huset till vänster är det hus som ägdes av den barnlösa familjen Wibäck. Blommor i fönstret och spaljéer med vildvin var sånt som Margit skulle ha uppskattat.  

Mitt här på den nu överasfalterade gårdsplanen skapade grannen ingenjör Åke Norén ett fäste för den årligen uppställda majstången. Han hade noga antecknade koordinater, så att han varje år kunde hitta och gräva fram fästet. Om ingenjör Norén minns jag att han fick en hjärntumör, och med fasa hörde vi hans alltid verbala redogörelser för kontakter med vården. Tydligen genomgick han en lyckad operation, för han fanns i sammanhanget många är ännu.

I ett gammalt gulnat tidningsurklipp kan man läsa att Essan (hette egentligen Ester Elisabeth) ett år belönats av Carnegiestiftelsen:

 
   
Av tidningsurklippet framgår endast att det var Svenska Dagbladet nr 178 Stockholmsupplagan, men vilket år finns ingen uppgift om.

En sommar for vi med Jar varje vardagsmorgon till Hässelby för att plugga extra under sommaren. Jag minns att detta extraplugg gav en del utdelning, mot slutet av sommaren var man rätt duktig i de ämnen man måste ”plugga upp”.

Vackra sommardagar köpte vi då mjölk och färska wienerbröd i Hässelby, och åt till lunch. Då var livet särdeles behagligt. De stora, frasiga, gula wienerbröden kostade fjorton öre, en siffra som fastnade i minnet som referens till den senare prisutvecklingen. Mjölken köpte man i tetrapak, en ny sorts förpackning, som nu har försvunnit.

Essan och Nisse besökte några gånger mamma och pappa på Styrmansgatan i Stockholm, men efter att vi flyttat till Nykvarn och sedermera Vik, falnade kontakten.

Essan var från Skåne och hade några somrar ett syskonbarn på besök. Hon sjöng på sin breda Hälsingborgsdialekt ”Gå upp och pröva dina vingar”, vilket gjorde ett stort och oförglömligt intryck på mig.

Några år senare hörde vi att Nils så sorgligt slutat sin bana genom att  ramla ut genom ett fönster i augusti 1965, och så blev Essan blev änka till år 1982.

Det kommer mer här, framför allt om Färjestaden och Hästbryggan.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig gnälla på något som inte var nödvändigt att gnälla på.

Det var ett lyckligt val.

Jag lärde mig sålla bort allt som kunde betraktas som kverulans, jämmer och litanior.

Sedan jag slutade gnälla på onödiga företeelser, och slutat oja mig över sådant jag ändå inte kunde göra något åt, har livet utan tvekan blivit mycket  lättare, och jag har fått mängder av trevliga, nya vänner.

En sådan nödvändighet är arbetslösheten.

I mitt område bor det hundratals utlänningar, som inte har här att göra. Det går inte att gömma sig bakom pseudoargumentet att denne utlännings varor minsann är lika bra som varorna, vilka erbjuds från en svensk.

Det påstås att vi har över fem procents arbetslöshet i det här landet. Lika fullt ser man utländsk personal med mörk hudfärg, bruna ögon, svart hår och allmänt otrevligt utseende, men det mest beklämmande är alla de kunder, som sväljer förödmjukelsen, blundar, och därigenom stödjer fienden.

Det är beklämmande, och bygger upp en stor sorg hos de rättfärdiga.

Man får inte av lättja, slapphet och bekvämlighet, vända bort sitt ansikte från sådana ledsamheter.

Inse att livet är underbart!

Tack för alla positiva kommantarer och allt vänligt gillande!