Vi gjorde våra utflykter i Stockholms omgivningar. Ibland ensam tidiga morgnar. Haga, Sjöhistoriska museet, Pampas, Gärdet.

Ofta vandrade jag ensam och iakttog det som gick att se. Någon gång med notpapper, och trodde jag kunde komponera små symfoniteman. Jag visste föga om hur man gjorde, men jag kunde ju sjunga för mig själv och skriva ner det jag sjöng. Det var ibland polyfoni och ibland försök till kontrapunkt. Visst var det fel väg. Jag var uppfylld av ohämmad beundran för Mozart, och mindes en profilbild på honom i ett uppslagsverk. Någon gång fick jag Kjelle att spela mina alster på fiol, och där fanns också en inspelning på Roffes bandspelare med Tommy på altsax och någon mer, förmodligen jag själv på trumpet. Bob hade en bestämd  uppfattning om något, jag minns särskilt något som skulle föreställa en menuett, men jag var inte säker på hur jag skulle tolka det omdömet.

När jag tänker på komponerande idag, är det Sven-David Sandström som kommer i främsta rummet. Hans körkompositioner fungerar verkligen. Den som vill lära sig skön och fungerande samtidig musik ska studera hans verk,  han har sannerligen lyckats, en  underbar tillgång till vårt land, med pedagogiska resurser dessutom. En sommar när jag arbetade som notskrivare på Sveriges radio kunde jag se hans partitur. Det var ungdomsverk, och jag minns att notskrivarna hade många bestämda uppfattningar om hans kompositioner. Men vi skrev det som stod i partituret, varken mer eller mindre.

På vägen ut till Haga passerade jag ett ställe som hade sprängts ut redan på Gustav den tredjes tid. Ingen visste vad det var, ett försök som aldrig blev något. Vi vandrade omkring bland ruinerna av det aldrig fullbordade slottet.

Runt Sjöhistoriska och dess kanoner smög vi omkring med våra ollonpistoler. Där upplevde vi mörkrets dramatiska smygande äventyr. Det var tö i luften och droppade från taken, en känsla av vårlik kyla, där det gällde att vara den som sköt först. Skjuta fick man göra när man oupptäckt kom någon så nära att man segrande fick markera det med ett skott. Ollonpistoler var startpistoler av enklaste slag, men de smällde något oerhört i det kalla mörkret. Roffe vann nästan alltid. Han hade en metod att smyga som gick ut på att helt enkelt noga kolla var han satte ner foten. Vi var totalt ensamma därute i mörkret, och det fanns 2,5 miljarder människor på jorden, nu finns det sju. Det var en ganska lång väg att gå från Östermalm och Styrmansgatan som vanligen var vår utgångspunkt, efter någon timme tröttnade vi och promenerade tillbaka hemåt.

Pampas blev föremål för tidiga eskapader på morgnarna långt innan skolan började klockan åtta. Vi gick i Vasa real, och måste ha stigit upp senast sex på morgonen. Mörkt var det naturligtvis, och vi hade våra hjälmar med oss, för att göra det mer dramatiskt och realistiskt. Vi var experter på allt som smällde och kunde nyttjas till bomber. Det var något oxidationsmedel, och olika kemikalier som gav kraft eller färg åt det pyrotekniska. En ständig dröm var att komma över kaliumklorat, vilket vi dock aldrig lyckades med, men på en laboration i kemin fick vi uppdrag att göra bomullskrut, vilket faktiskt fungerade med en väldig knall till lärarens motvilliga förvåning, när han klippte till en liten tuss med en hammare.

Vi köpte materialet på apoteket, det vägdes upp och levererades i papperspåsar med handskrivna etiketter. Syrorna levererades i glasflaskor, även koncentrerad svavelsyra gick att köpa. Också vissa riskabla grundämnen som jod, brom och kvicksilver såldes, men det var ganska dyrt. Titt och tätt gjorde vi jodkväve, som var så explosivt att det förr eller senare exploderade av sig själv bara något dammkorn landade på det. Dock i mycket små mängder, med små festliga knallar. Det var en älskad och spänningsfylld värld, som för en utomstående idag säkerligen skulle anses farlig och förbjuden. Vi hade egna namn med suffix och prefix på allt möjligt vi kunde framställa. Men vi var mycket försiktiga, och råkade aldrig ut för något. Någon gång var det dock nära, och man skämdes mycket för vad som kunde ha hänt.

När vi hade tillverkat någon bomb som vi visste var klart farlig, sparade vi den och smällde av den långt senare vid något speciellt tillfälle. Jag minns två enorma smällar, en ute på Gärdet i en vattenpöl som vi bedömde gav en fjorton meter hög vattenpelare, och en gång på Vik vid avtagsvägen från stora landsvägen. Det senare en stilla sommarkväll, Roffe skulle tända, och jag stod på långt avstånd och såg honom syssla med antändningen. Efter en stund såg och hörde jag honom komma springande på grusvägen. Det blev en rejäl knall i sommarnatten. Målet var uppnått, den farliga tingesten hade gjort sitt.

Vad var det som gjorde att vi så samstämmigt kände glädje och spänning i samband med allt detta? I första hand var det nog upplevelsen av kontroll, att veta hur man gjorde. Det var helt enkelt kunskaper vi sökte. Vi lånade böcker på stadsbiblioteket och läste allt om hur man framställde krut och sprängämnen, liksom rökutvecklande objekt och hur man framställde tårgas.

Numera är det svårt eller nästan omöjligt att ens komma över de enklaste laboratorieglas, om man skulle vilja tillverka något. Restriktionerna är löjligt hårda, särskilt i betraktande av att riktiga bomber förekommer i en aldrig tidigare upplevd omfattning i verkligheten så att säga. De kemikalielådor som möjligen kan finnas i någon leksaksaffär är barnsligt restriktiva, det verkar mest handla om att lösa upp vanligt salt i vatten, eller att göra någon färgning eller fällning.

Vi hade aldrig några onda avsikter, hade aldrig en tanke på att avsiktligt skrämma eller skada någon eller något. Tyvärr har jag en känsla av att det är annorlunda numera, det finns helt säkert både ondska och resurser därute i livet. Det är så sorgligt.

Kontakten falnar.

Så sorgligt med den där känslan av att tränga sig på, när man aldrig får några svar. Hur är det egentligen med den saken? Jag minns när det började, då man fick svar på minsta lilla hej, i varje fall från de få som börjat med datorerna. Sedan växer man bort ifrån det, tydligen.

Man skickar en fråga eller ett meddelande. Kanske bara onödigt. Tystnad.

Många har för vana att envisas med ett förlåt. Det gäller bloggar också. Som om någon skulle ha brytt sig.

Nya kommunikatonsmedia. Många av de gamla har inte ens datorer. För mig är det väl så att endast brev som kommer i brevlådan egentligen räknas.

Så skaffar dom ipoder och annat som är förknippat med Internet. Man åker tunnelbanan några hållplatser och ser nästan alla sitta med sina maskiner i knät. Det ger sannerligen ett löjets skimmer. De flesta kommunicerar inte. Dom spelar spel.

Frukost idag en kopp kaffe i den kannelerade, vita koppen och två finskorpor av den sorten vi en gång kallade sockerskorpor.

Det är Mors dag. Också ett reklamfenomen. Barnens, Fars, Mors, Kanelbullens och troligen andras dagar.

Jag ska säga åt min personal, att idag får de banne mej sätta igång med städningen. Dammsugaren ska igång. Disken är klar, men börjar så sakta växa till sig igen.

Men vad gör ni just nu, ni alla därute i livet?

Om sådär en månad är det Wasaloppet, sedan kommer lejonen och björnarna.

Letargi.

Gestaltpsykologiska funderingar.

När jag diskar i lugn  och ro, svävar tankarna omkring. Jag tog mig samman och såg den vackra snön utanför, vid stationen en buss till Västra Skogen.

Västra Skogen?

Man kanske skulle ta den bussen och fara iväg och köpa en småfranska någonstans?

I går fick jag världens godaste champignonsoppa. Den var helt överraskande läcker, inte för salt, inte för söt, och den hade fina skurna champignonbitar i mitten pålagda vid serveringen.

Så blev den rätt vidlyftiga disken klar, och jag tänkte dra.

Just då gick bussen. Tydligen skedde avgången klockan ..35. Kanske nästa går om en halvtimme?

Jag tog pendeln vid Karlbergs ner till Centralen. Gick runt o tittade en stund, mest stressigt och rörigt, så jag tog tunnelbanan hem och lagade fläskpannkakor, eftersom jag hade rimmat sidfläsk.  Mums.

Så drömmar och omöjliga, ouppnåeliga gestalter som rör sig i dunklet

kostym
kavaj
skor
soffa
skjorta
mössa
strumpor
jeans

Det är först när man inser skillnaden mellan Gmaj och G7, som man kanske har trätt in i en bit av en ny dimension i den harmoniella texturen.

Maj, ett vackert namn, men i Sverige en eftergift åt den sedan andra världskrigets slut långsamt framvältrande ockupationen. Angliseringen.

Hörde i något nyhetsprogram att Sverigedemokraternas obevekligt ökande väljarstöd inte beror på utomjordiska åtgärder, utan kanske snarare är att hänföra till landsorganisationens uppvaknade tillstånd. Den stora mängden individer med rak och ärlig verklighetsuppfattning inser var de finns, var de alltid har funnits och vart de är på väg.

Förr var de socialdemokrater.

Jag är uppväxt med socialdemokrater, jag har hört dem spela och sjunga sina enkla och vackra ackord till sina enkla och vackra melodier.

Jag har hört deras vänliga glammande och deras snälla och filantropiska kommentarer. Med brännvinsglansiga ögon och glam i en seriös ärlighet, som skulle få vem som helst att ta hela världen i sin famn.

Senare fick jag förmånen att lära mig, men det var med märkliga kringelikrokar och oväntade omvägar.

Dur och moll, ja, men detta handlar till att börja med inte om dur eller moll. Tonalitet brukade vi säga, om det inte kunde missförstås.

När gitarranalysen kom att dominera världen, blev det plötsligt väldigt viktigt exakt vilken bokstav man adderade till stamtonsbeteckningen. En vacker dag vaknade man upp i en verklighet där m, 6, 7, 9, maj, sus och dim var livsavgörande.

De som hade varit med för länge sedan insåg möjligen, att längst ner i botten spökade generalbasen som ett sjok av oändliga kunskaper bland andra kunskapssjok som krävde den största respekt.

Men den enkla och folkliga gitarren hade kommit för att stanna, och blivit ursymbolen för det klapp och klang som inträdde i mänsklighetens utveckling mot slutet av 1800-talet.

Maj behöver man inte ange. Det är ju helt enkelt självaste duren. Du kan skriva maj efter alla durackord, men beteckningen är lite att skjuta över målet, liksom även flera andra siffror. Så länge du menar ren och skär dur, kan det förvisso helt möjligt nyttjas tillsammans med C, Cmaj, Cadd9, C6 och mycket annat.

Maj är - major - är dur, det blev engelskan som trängde in.

Använder du bara siffran sju, så  är det ett dominantackord hur du än placerar in det, vilken tonalitet som än gäller.

Det kanske mest pregnanta analysbegreppet blir väl nian, som i ett speciellt ord som G9 förutsäges omfatta alla tonerna G, H, D, F och A, även om långt ifrån alla är helt nödvändiga för att skissera en harmonisk bild. Och Gmaj är tonerna G, H, D och fiss. I båda fallen räcker grundtonen och septimen för att styra toalitetsuppfattningen

Och de som sjunger de vackra sångerna, vare sig det är i dur eller moll, klarar sig lika bra vare sig de vet namnen på ackorden eller inte.

Hur man än vrider och vänder på problemkomplexet, studerar historik, samhällen och analysen, blir det en avgörande fråga varför i helsicke man börjar med C och inte med A, som obestridligen kommer först i alfabetet.

Mina barn orkar inte längre.

De har hört allt, och jag kommer inte vidare, eftersom jag inte längre kan avslöja det viktigaste.

Barnen är duktigare och mer kunniga än jag, och de orkar inte längre ens le åt mina gamla beskrivningar av vad jag vet om hur allt i livet egentligen ligger till.

Så vad gör man?

En gammal kardinalfisk är uppenbarligen döende, men åter kommer nära trettio yngel som kläcktes för några veckor sedan. Jag blir så fylld av en orolig empati, fast jag vet att det inget finns som verkligen hjälper. Livet är sådant, det består av födelse, liv och död, och var och en med den minsta tidsuppfattning vill väl göra allt, för att med så lite problem som möjligt anpassa sig till döden.

En gång i min barndom upptäckte jag en liten levande kräfta som kom krypande i rännstenen. Jag fylldes av den mest obegränsade medkänsla för denna lilla utsatta varelse. En vuxen man kom och såg det, och med en kommentar om att "den kommer aldrig att klara sig", satte ha klacken på kräftan och tryckte till med ett krasande. Detta uppfyllde sedan mina oändligt sorgesamma tankar i många år. Det var obegränsade tårfyllda drömmar om hur man skulle har räddat kräftan, och flyttat den till stora vatten, där den skulle levat i evigheters evigheter.

Dödens obeveklighet skapar stor konst lika väl som den mest pekoralistiska.

För några veckor sedan var jag uppe hos min kompis, som äger en lite TV-mottagare, och såg en fullkomligt helusel amerikansk film om hur döden i gestalt av en bildskön och attraktiv ung man hade stigit ner på jorden för att hämta någon.  Bara det...

Det rörde sig om ett obegränsat framgångsrikt äckel, som naturligtvis satte till alla klutar för att åtminstone fördröja processen, hur det nu kunde tänkas gå till.

Naturligtvis fanns där inbakade, vulgära och onödiga sexscener, som man tvingades hoppa över, och därmed missade en del i det tokiga sammanhanget.

Men det fanns en scen, som inte saknade en visst behag . Döden hade förirrat sig in i den framgångsrikes köksregioner, och kom att språka med en butler angående ett visst födoämne som just hanterades. Döden gillade smaken på det som den utomordentligt skicklige och korrekte butlern lät honom provsmaka. Jag minns inte nu vad det var, men döden fick smak på det, och begärde fram det även senare i filmen. Detta var filmens behållning, det var onekligen roligt att se vad manusförfattarna hade lyckats tota ihop, och det slutade naturligtvis i ett stort och misslyckat jaså.

Den naturliga kommentaren till detta är ju hur människor kan få fram pengar för att producera sådan smörja, är även min kompis med och betalar genom sin licensavgift till televisionsapparaten? Eller kanske du?

Datakonsulten.

Om jag hade varit knuten till ett reguljärt penningsugande företag, hade jag naturligtvis under åren blivit både friställd och anställd många gånger om.

Nu är problemet exakt detta:

För ett halvår sedan installerade jag Windows 7 på min dator, det ångrar jag intensivt sedan dess.

Kan inte längre hitta filer, bilder, dokument, musik. Varje gång jag skapar något får jag bygga upp från början, ett ständigt slagsmål med omständigheterna.

Men jag måste ju absolut ha datorn för kontakten med yttervärlden, visserligen en utifrån påtvingad kontakt, och de flesta väsentliga kontakter fungerar mycket dåligt, barnen tar över, det är obehagligt och fel, men vi lever i något som helt säkert en gång i framtiden kommer att rubriceras som en övergångsperiod.

Jag behöver åtkomst till bank och vården, det är det värsta i den här övergången.

I samband med nerladdningen av en påtvungen mjukvara upphörde bankkontakten, och till slut fick jag sitta i dyra många minuter med en IT-expert  på banken, som inte kunde reda ut mitt problem.

Jag fick klara mig själv, och fixade saken så småningom.

Saken är den att jag vid något tillfälle lurades, lockades att installera Google Chrome. Det skulle vara snabbare och bättre på alla vis än det trogna gamla Explorer, som ju har fungerat oklanderligt i alla år.

Men det blev fel. Google Chrome klarade visserligen av att korrekt öppna min gamla startsida som har alla egenskaper jag själv har tilldelat den, med all tillämplig information och alla  behövliga länkar.

En idiotisk biverkan blev att när jag skulle googla via min gamla beprövade länk i startbilden, kommer jag in i en reklamhemsida jag inte bett om, och jag kan inte komma ur den, jag måste helt enkelt sluta använda den.

En ny ikon på bildskärmen erbjuder att antal alternativ jag inte är intresserad av.

Så haltar det på, och jag vill förstås på ett eller annat sätt återgå till Explorer. Jag har ingen uppfattning om huruvida det är bättre eller sämre än något annat system, det är mode helt enkelt. Några tycker si andra tycker så, det är förföriskt enkelt att falla för det ena eller andra.

Jag ska surfa omkring och leta efter information, men det enda jag förstås kan finna, om jag har tur, är någon besserwisser som har liknande erfarenheter och påstår hur han anser att det ska vara.

Systemen är oöverskådbara. Det enda verkligt vettiga är förstås att ominstallera rubbet från början, men förr eller senare kommer verkligheten i kapp, program som fungerat i många år slutar att fungera, man blir mer eller mindre anklagad för att använda mjukvara med säkerhetsrisker, även om man har skrivit dem själv.

Skrivit och skrivit, det enda man verkligen kan sägas ha skrivit själv är väl sådant man byggt upp nära nog ända ner i maskinkod eller assembler, men det är ju åt pipan för omfattande och tidsödande. Så är det till exempel med SCALAMUSICA, ett över hela världen omtyckt program jag skrivit i C, assempler, Visual Basic, pascal. Det handlar om hur man systematiserar alla skalor (music scales) Ladda ner det och  kolla om du kan få det att fungera, du finner det här: http://www.birkastaff.eu/default.asp ladda gärna ner det, jag garanterar ett det är totalt riskfritt.

Birkastaff är min egen ägandes domän, liksom scalamusica.

Jag hyser tankar åt att börja med C igen. Troligen måste jag i så fall köpa något, mjukvara och dokumentation. Jag skulle i så fall kanske kunna programmera för alla tänkbara plattformar, men blir trött bara vid tanken.

Men innan jag gör något radikalt, ska jag ta tag i det som finns och noga undersöka vad som går att göra.

Jag har min SSD (Solid State Disk) som tillika är min C: plats. Det var ett klart gott köp. Det är framtiden.

Nu tar jag en paus, sedan tar jag tag i det, eller ger upp. Det är pengarna som gäller, samt det helt oframkomliga faktum att vi nu är sju miljarder för många människor på den här  planeten. Förutom de omedelbara resultaten av detta i dagens läge betyder det att sju miljarder människor måste försvinna inom de närmaste tvåhundra åren. Det är tankeväckande.

I dag blev det av!

Underbara snön skapar gott humör, möjligen tvekan om ändå inte en alltför snabb förgänglighet lurar bakom hörnet.

Ytterkläder på. Dragkedjan fastnade på mitten. Gammal jacka tio år. En bit av foder hade smugit med in i dragkedjan och det hela satt stenhårt fast. Inte kunna dra upp eller ner. Omständigheterna anfaller, men dom ska jävlar i mej inte besegra mej. Jag kommer aldrig någonsin i livet att ha råd att köpa en ny jacka liksom inte heller nya skor. Det kostar för mycket, när man är makabra två meter lång, om än ung, vältränad och vacker. Allting är relativt.

Ett hål uppe vid dragkejdjerännet vittnar om var manövertaget en gång har suttit. Nu får man försöka knipa och dra med tumme och pekfinger, det gör ont.  

Tog fram polygripen och drog. Det smärtar i fingrar och händer, när man försöker slita och dra. Dragkedjans manövertag är borta sedan länge, så man måste nypa med fingertopparna i den skarpa återstoden av metallen, naglarna spricker och slits upp. Den svenskuppfunna dragkedjan håller god kvalitet, och så länge den hjälpligt fungerar, måste jag ha den och jackan kvar, för att kunna gå ut vintertid.

Tack och lov att få läser bloggen, det vill säga den här texten, det är bättre att folk tror man har det så bra som man påstår, varenda gång man vittnar om vilket underbart liv man levat. Jag har bett gud massor av gånger om olika saker, men han har aldrig brytt sig, jag får sköta mig själv, så det är inget mer jag kan göra.

Efter 34 minuters kämpande fick jag ner dragkedjan så pass mycket att jag kunde dra ur fodret som hade fastnat. Jag var på väg att ge upp, men behövde detta kollegieblock, och kände mig bokstavligen tvungen att ge mig ut. Jag hade dessutom duschat i går, så även av den anledningen var det högst lämpligt att komma iväg just idag.

Ja, idag snöar det, tack och lov. I några dagar har vi haft ett bedrövligt smutsigt, blaskigt och sandigt slaskväder. Nu är det åtminstone någon grad kallt, men frågan är hur länge det ska räcka. SMHI velar, och nyhetsuppläsarna uppe i kompisens TV verkar snarare ha tagit ställning mot snön än för. Som i alla sammanhang behöver man inte bry sig, om några månader kommer lejonen och björnarna, som alltid, och då kan man  med god förankring i verkligheten besjunga våren och sommaren, och gå i ide tills hettan, svetten, de stickande, bitande insekterna och steklarna, och allt annat obehag förknippat med sommartiden passerat.

Åtskilligt försenad kom jag iväg klockan nio och fyrtiofem, upp till busshållplatsen, som var smockfull av folk som tydligen skulle utåt Karolinska, några minuter senare framme uppe vid Östra station, där massor av uppenbarligen teknologer steg av och gick över gatan. Själv transformerade jag mig till professor i flygteknik, och sålunda odödlig passerade jag kåren, steg in i studentkåren, passerad IT-servicen, tog en bild av de hemliga trappkonstruktionerna upp till Kårbokhandeln,

Till vänster IT-service med åtskilliga terminaler, längst bort i korridoren trapporna upp till kårbokhandeln.

uppför trapporna, och in i den avdelning som är uppdelad i ett trevligt litet fik och själva försäljningsstället:

Till vänster fik, till höger kårbokhandeln. Spaciöst och trevligt, stillsamt på förmiddagen. Fiket erbjöd knappast något alls utom nån slags byttor med grönsaksgarnityr på modet. Jag var betänkt på att ta en fika men åtrade mig. 

Köpte vad jag skulle, ett olinjerat, hålslaget kollegieblock, och gick ner igen till Östra station, tog fyran till Sankt Eriksplan och styrde stegen rätt emot ICA:

I mitten på andra sidan Sankt Eriksplan ligger det på gott och ont mångbesjungna ICA Sankt Eriksplan. Maxat läge, många kunder, svårt hinna med ruljansen.

Köpte frasfrallan och två kilo blodapelsiner, dom är verkligen billiga nu. Bytte några ord med den lilla söta i kassa ett, men konversationen avstannar snabbt, det proffsiga inlärda leendet får man väl, men sedan tittas det bort, och man inser skräcken över att behöva prata med en professor i flygteknik, ja, jag minns sådan oro från för länge sedan, bäst att hålla käften och inte störa.

Hem, sätta på ugnen, smöret ur kylen liksom den kokta medvursten, gjorde en frallamacka liksom igår, tog en bild av snön utanför och fortsatte sedan kampen.

Fast dagens läckra hade ingen sallad, det är inte ofta man har råd med sådant. Men dessa småfranska, som numera är omdöpta till frasfranska, är det läckraste av allt svenskt, sedan de extrafrasats en aning i ugnen, och försetts med fjorton gram gott smör och medvurst. En gång i tiden kallades de också iskällarfranska, det minns jag från den vithåriga, rara lilla tanten nere i mjölkbon i hörnan av Styrmansgatan och Riddargatan.

Läs för övrigt jordens historia, så kanske sammanhangen klarnar!

Så det så. Säg inte emot! 

Kan men tänka absoluta tankar?

Alltså tankar utan namn eller form?

Nej, det kan man förstås inte, men man kan tänka sig komplex av minnesbilder som tillsammans bildar en känsla, och den känslan kan man ge ett namn.

Att förklara för min blinda klasskamratt hur en putsad mässingsstrumpet ser ut är omöjligt, men han kände till begreppet guld, gyllene, silver. Han uttalade ordet silvertrumpet med ett särskilt vemodigt leende, vi kände ju alla till Louis Armstrong, som tydligen vid något tillfälle brukade spela på ett försilvrat instrument.

För mig är det lyckokänslan. Min alldeles privata, specifika känsla med detta namn, som endast jag har gett den.

Det finns många bildelement i denna känsla, personer jag känner eller har känt, platser jag besökt, eller känslor av välbefinnande. Beatlesgrabbarna skrev en något pekoralistisk text i ämnet ”In My Life”, det är inte sällan enkla schlagertexter har sådant innehåll.

Det går inte att rita av lyckokänslan, inte måla den, möjligen stödja dess existens med toner, lite från Sibelius, lite från Liszt, lite Prokofjef, lite Bach.

Under de åren när min dagbok allt oftare kom att innehålla ord och meningar på franska eller latin, byggdes det upp  pusselbitar som i någon mån hamnade i lyckokänslan.

Roligt hade vi också, fnittrade och konverserade på vårt glada, enkla sätt.

På den tiden var den svenska tiokronorsedeln mycket cisilerad, barockig och vacker.

Den här sorten fanns i många, många år, i varje fall fram till 1960-talet. Vi läste texten, och en dag djärvdes vi kläcka idén att få löftet infriat. Det kändes nästan lite pirrigt, vi insåg naturligtvis någonstans att vi var ute  på hal is, men vi gjorde ändå ett försök. Riksbanken, nu gällde det att finna riksbanken...

Riksbanken hade sitt kontor på Helgeandsholmen och vi steg in, med samma lätta oro som när vi försökte handla på systemet, eller komma in på barnförbjuden film.

Vakterna tittade uttryckslöst på oss när vi utan problem passerade, och efter en kort stunds tvekan och samling gick vi fram till en av kassorna, räckte fram tian, och förklarade vår anfodran…

Kassören såg väl något road ut och förklarade i en handvändning att denna lag om rikets mynt sedan länge var ogiltig. Vi pekade förstås demonstrativt på texten, särskilt på ordet guld, men insåg att det kanske snarare var lite dåligt av oss, att inte veta något som sannolikt varit allmänt känt sedan länge.

Några år senare kom nya sedlar utan djärva löften.

Ytterligare ett fragment i lyckokänslan. Om jag kommer över en tia med löfte om inlösen, ska jag köpa en, den kan väl inte kosta mer än pappret den är tryckt på.