Chirieppan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, skapar gudar.

Dessa gudar är allsmäktiga, och har alla möjliga egenskaper.

Men gudarna är skapade av varelsen själv, och det finns något som är högre än alla gudar, det är Matrix, förr kallat Maskineriet.

Matrix har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Matrix har den största skönheten, och medvetenheten om Matrix är den största glädjen, och det är den som gör livet så underbart. Matrix är allt vi inte vet.

Matrix har inga egenskaper, och kan därför inte heller rangordnas

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Långsamt tränger jag in i vetandet, men är ensam på vägen. Alla sviker mig, men det är skenbart.

Alla aningslösa förslösar sina liv genom omåttlig fixering i sexuell omdömeslöshet, vilket tillför omgivningen en jämn, men orubblig ström av  förakt och avsky.

Mina egna barn vänder sig bort ifrån mig, må vara omedvetet, men jag saknar dem så väldigt mycket.

Jag vet det, men måste utstå en outhärdlig spänning, som hela tiden riskerar att spränga sönder hela den spröda övergångskonstruktionen.

||:Chirieppan diran doran dej

Chupp dupp dej:||

Chiriappan diran doran dej

Doran dej

Doran dej

Chiriappan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Alla varelser som är medvetna om sin existens, och sin egen död, skapar förr eller senare gudar.

Guden är allsmäktig, och har alla möjliga egenskaper.

Men guden är skapad av varelsen själv, och det finns något som är högre än alla gudar, det är Maskineriet.

Maskineriet har inget medvetande, och inga avsikter, inte heller har det någon makt eller förmåga att påverka någonting.

Maskineriet har den största skönheten, och medvetandet om Maskineriet är den största glädjen, det är den som skapar lycka, och det är den som gör livet så underbart.

Chiriappan diran doran dej

Chupp dupp dej.

Det är bara att konstatera faktum. Mer än 73 % av alla som tittar på mina sidor använder Netscape.

SCALAMUSICA kan bara köras i Windows.

Detta betyder alltså att jag måste skriva program i C, eller något annat som kan kompileras i flera plattformar. Ett avsevärt jobb. Är det möjligt?

Värmen knäcker mig långsamt, nu är det 27 grader och stigande.

Migränflimmer med synbortfall, huvudvärk, tinnitus, dricker saft.

Hjälp

Den första levande människan som fastnade på ett fotografi, stod stilla tillräckligt länge för att förevigas i åtta minuters exponeringstid. Han stod och fik skorna putsade, men jag undrar. Åtta minuter är väldigt länge. Det var 1832 i Paris, och min farfar far Carl Johan Bergh var sexton år gammal.

 Längtar. Ligga stilla, stilla. Djupa andetag. Alvedon, vatten.

Man ska inte måla fan på väggen.

Det vill säga, man ska inte börja med att klaga, och hävda att detta kommer att gå illa.

Men när man av övertygande erfarenhet mycket noga vet hur det kommer att gå, liksom det alltid har gått till i detta speciella läge, känns det inte särskilt svårt att vidta en del adekvata åtgärder för moteldens befrämjande.

Visst skapar det sorg och resignation, och en dov underliggande uppgivenhet i medvetandet om att hela situationen faktiskt leder till gnäll och kverulans.

Nu är det redan tjugoen grader ute, och temperaturen stiger obevekligt. En dov huvudvärk har börjat förnimmas, blandad med smärtor och stelhet i nacken.

Det kommer att bli en fasansfull dag. Ett helvete på jorden. Det går inte att komma undan, det måste genomlidas, utan möjlighet till att komma undan.

En väldigt trist bieffekt är att man blir så trött, trög och sengångaraktig. Letargi.

Jag gick ner, stapplade ner, till tvättstugan och fann att just denna morgontid  var ledig. Jag bokade omedelbart in den, och sedan blir det hängning av fem skjortor, några T-tröjor, samt en del hängning över stolsryggarna lite runtomkring.

Finns det verkligen ingenting som hjälper? Jag måste äta, stapplade fram till kaffevrån, och inledde tillverkningen av en kopp kaffe.

Ut i kokvrån, böjde mig mödosamt ner till kylskåpet och plockade fram en nyinköpt ostbit, sträckte mig upp till saxen, och lyckades med möda få upp det täta plastomslaget. Tog fram en lagom bit tunnbröd, bredde tjockt med smör, skar upp två skivor port salut. Fram med en fryspåse för osten, och la den i kylskåpet igen. Ut till kaffehörnan, la en sockerbit i den kannelerade älsklingskoppen, en tesked nescafé, och fyllde i halva koppen med kokande vatten ur den utmärkta vattenkokaren, som faktiskt hållit i flera år nu. Lade mig på sängen och förtärde denna goda lilla frukost.

Jag tvingar mig ner till tvättstugan, där tvätten borde vara klar nu, hängde fem skjortor och det andra, sedan bara vänta.

Kommer att tänka på andra sommarmorgnar, upplevda eller levandegjorda på annat sätt. Det fanns en bild från  Rävsnäs, innan jag själv någonsin besökt stället, där John och Märta kommer roende inåt Finnviken en stilla sommarmorgon 1945, efter att ha tagit upp nät, kan man förmoda.

Värmen stiger, jag kommer inte undan. Läget är förfärligt. Nu är det klart varmare ute än inne. Vidrigt.

Tar mig ett glas sat till.

Vi stirrar ut genom glasväggarna och ser något.

Men det kan inte jämföras, därför att väggarna är en del av det vi inte kan veta. Inga levande rörelser, bara skuggor av vindens strömmande genom grenar och lövverk bland almarna ute på gården.

Vi tittar längre, så långt vi kan nå. Då lär vi oss endast att vi kan se ännu längre. Om vi tittar inåt blir det samma vidunderliga resultat.

Idag åter en dag av helvete. Över 25 grader, fasansfulla sommar, men det blir bättre, det kommer tider av ljuvlig svalka, tider då vi kan använda kläder.

Onsdagen den 12 januari 1977 sökte Kajsa första gången till musikskolan.

Så kom en ny kallelse om en andra prövning måndagen den 24.

Den sextonde mars år 1977 kom det glada beskedet. Det var en onsdag och den sjätte juni skulle hon fylla tio år.

Vi var med på upprop tisdagen den 23 augusti. Samlingssalen på våning fem, ingång B, Tegnérgatan 44-46, skrev jag i dagboken.

Nu började det första av mina arton AF-barnaår. Så många konserter, så mycket vackra toner.

När Kajsa första gången fick sjunga med sina klasskamrater, blev hon så häpet överraskad, och berättade hemma med emfas ”va vackert det lät!”.

 
Studentmusikens dag i Kungsträdgården lördag den 10 september 1977. Massor av spelningar, med Torgny´s och med Kårsdragets dixiegrupp på Stampen, Källaren, olika skolor och många andra ställen.

Några gånger fick jag följa med Kajsa till tandläkarn, vi brukade träffas på Odenplan.

Redan Lucia 1977, tisdagen den 13 december, fick man komma och lyssna på julkonsert med Adolf Fredriks sångklasser i Kungsholms kyrka. 

Så följde de sex fina åren från klass 4C till klass 9C.

I morse gick jag ut till Karolinska för ingenting. Det var svalt och skönt.

Runt o tittade i kafeteriorna, inget riktigt bröd, bara cancerframkallande mörkt bondbröd av olika slag. Köpte ändå en köttbulls- och rödbetsalladsmörgås. Fick skrapa bort illasmakande sallad, paprika och annat märkligt grönt. Mer än tre fjärdedelar var oätligt.

Gick över till radiumhemmet och slank in på provtagningscentralen. Fick en svensk flicka, som inledningsvis verkade rutinerad, och gärna skulle sticka i vena basilika. Hon gjorde ett försök, men missade. Det gjorde ont, och jag blev väldigt ledsen, men nu hade jag börjat, så jag beslöt stanna kvar. Hon visade sig rätt dum helt enkelt, en rodnad på kinden, mumlade retoriska frågor. Fick till slut ihop de tre rören, så nu kan jag gå på läkarbesök på onsdag som planerat. Ny doktor. Långt borta i andra ändan av den dolda kedjan.

Jag har lärt mig meningen med livet, skönjer slutet. Det finns ingen mening, helt enkelt. Ingenting sker av en slump, ingenting sker med någon plan eller avsikt. Det finns en skönhet, utan tvekan, men ingen ondska eller kärlek.

Ingen kan skapa något, inte heller förstöra något, det är bara en illusion.

Man kan uppleva smärta och man kan uppleva glädje, man kan uppleva sorg, och sorgen uppkommer ur kopplade sammanhang.

Idag har jag redan hunnit bli mycket ledsen flera gånger. Det man förstår är det omöjliga, alltså kan man inte heller förstå det uppenbara.

Men insikten vågar jag inte förmedla, eftersom det är få förunnat att verkligen inse dessa sammanhang, och om man tvingar sig på, kan det orsaka fatala brännskador.

På väg mot utgången en omväg, men jag valde att inte följa den ovanligt lockande dragningen. Var det en vilja? Var det en slump?

Nu börjar huvudvärken förnimmas. Den är obeveklig sådana här varma dagar, något nytt regn lär inte komma förrän i övermorgon. Det är flera dagar att gömma sig i detta helvete. Snart måste jag medicinera, det går helt enkelt inte att låta bli.

I mellantiden vänta på post från den goda fén. Goda féer finns, men man kan inte styra relationen till dem, inte heller hysa hopp eller längtan efter djupare relationer. Bäst är väl att hålla sig på ytan och spana, stilla och tyst i stoisk orörlighet.

Livet är helt enkelt superunderbart!

Jag hade ännu inte hunnit dra för gardinerna, så solen trängde sig in med full kraft i ett par strålkastarliknande ljusknippen, som förstärkte effekten av den stora insekt som hade lyckats ta sig in genom det gläntande fönstret i vardagsrummet.

En stark, egendomlig effekt i en obehaglig situation. Yttertemperaturen var  tjugosju grader, vilket jag upplever som så avskyvärt olidligt.

Jag sitter med endast en uppknäppt skjorta i det maximala lidandet, som jag vet går över, men det kan ta dagar, det är hemskt.

Den flygande varelsen surrade ganska starkt och flög snabbt i stora cirklar genom hela rummet, några gånger kom den helt nära, så att jag hann observera att det var en flyga, en  stor fluga, en spyfluga av släktet Calliphorida, som jag lärde mig i skolan av magister Linell i Wasa real.

Magistern var en duktig och engagerande lärare, som hävdade sin nödvändiga disciplin, och alltid gjorde biologilektionerna till efterlängtade stunder. Jag minns faktiskt inte om det verkligen var biologi ämnet hette, i varje fall var det inte naturkunskap, utan något mer gammaldags.

En avlägsen bekant från några sommarlov var dessutom släkt med honom, något som skapade ytterligare känsla av glädje och respekt. Enstaka gånger förmedlades nyheter via familjebanden, något som gjorde att man nästan tyckte sig känna honom, som om det vore en släkting.

En spyfluga i vardagsrummet! Det var inte bra, vad skulle jag göra? Jag hade ingen håv i lämpligt format, och kände en viss oro över hur i jösse namn man nu skulle göra. Vissa större insekter kunde man fånga under ett glas eller en glaskupa och låsa fast med hjälp av ett papper, men den här surrande flugan lät sig nog knappast fångas så lätt.

När den passerade solljusstrålarna såg den stor ut som en kolibri, men kolibrier, som vi hade i trädgårdarna i Lima, är tysta, diskreta varelser, som ljudlöst stannar vid blomma efter blomma och suger nektar med sin långa näbb. Den här gav intryck av en hysterisk buse.

Så kom jag att tänka på att jag ägde en flugsmälla, den kanske man kunde använda som flugfösare.

Nu hade flugan satt sig i fönstersmygen innanför de stora delvis fördragna gardinerna. Varje gång den surrade runt missade den det gläntade fönstret. Naturligtvis. Det verkar fungera lika enkelt och effektivt som en ryssja.

Jag försökte försiktigt rikta dess flygriktning med flugfösaren, och öppnade fönstret ännu lite mer.

Så plötsligt flög den ut. Problemet löst!

I nödfall ska man väl klara sig med en enkel hushållsmejsel, men för mera kvalificerade förband duger endast det absolut korrekt anpassade.

Jag äger två perfekta kryssmejslar, men hittar ingen av dem.

Är mitt i den senaste periodens oförutsedda, beklämmande utgifter, och inser att livet är svårt. Saker går sönder, lampor går sönder, man kommer helt enkelt inte undan.

Liksom man inte heller kommer undan detta 27-gradiga helvete vi lever i just nu. Vi väntar regn, men  prognosen är inte generös. Kanske, kanske möjligen kommer någon skvätt, i samma helvetes temperatur, framåt eftermiddagen. När man tittar på prognoserna förstår man att det är rimligt. En luftfuktighet på 42 procent, är väl inte det värsta man har hört talas om, men lidandet är hemskt.

För några veckor sedan blev apparaterna uppätna av hundar. Vilketdera man väljer, gäller här en mycket stor, oväntad och oplanerad utgift.

Min suveräna Siemensdammsugare, har börjat bete sig. Plötsligt en dag lossnade locket till tillbehörsfacket. En tid senare fastnade hastighetsreglaget. Varför händer sådant? Jag tror den nu står inställd på ett rätt högt värde, men inte max, alltså blir det ett matt dammsugande. Med åren börjar den dofta alltmer motbjudande, det är troligen en verklighet man inte kan undvika. Vad kostar en ny?

Gasen använder jag ibland, men vilken konsumtion jag än nyttjar, betalar jag lik förbannat samma dryga räkning på 300 varje månad. Det är faktiskt orättfärdigt. Var i andra sammanhang betalar man utan hänsyn till konsumtion? Jag minns med vemod de väl fungerande gaspoletterna. Jag minns dem väl. Här den enda bilden jag funnit.  Typisk var den där skåran. Men stoppade in poletten, och vred en liten metallratt, så att man hörde att poletten ramlade ner.

Detta är en bild av en gaspollet från Uppsala gasverk, men de från Stockholm var ganska snarlika.  

På gasmätaren satt några räknare med uppgift om hur många polletter den innehöll, konsumerad gas med mera. Denna sortens konsumtionsstyrda distribuering har funnits sedan i börnan av 1800-talet.

Saker som tar slut: gaspoletter, SL-biljetter, brännvin, tandkräm, grädde, mjölk, bensin, myggolja, diskmedel, tvättmedel, sköljmedel,  skor.

Nu var det så att man kunde köpa gaspoletter i en automat som tillhandahölls av gasverket. Den slarvmaja som antingen av ignorans eller slarv glömt att köpa poletter, fick finna sig i att gasen tog slut. Detta var nu något som var väldigt lämpligt att skicka ut barnen på. En gnällspik på internet har tagit detta som inteckning på hur eländigt allt var förr i världen. Det utskickade barnet kunde ju bli antastat av fula gubbar.

Sedan var det ett specialistläkarbesök. Jag hade inte råd, och skrev att jag inte kunde. Lik förbannat debiteras jag en kostnad på sexhundra kronor.

En morgon för två veckor sedan tändes inte akvariet. Det lyser med ett femton watts lysrör några timerreglerade timmar varje dag. Det är bäst för mig, och det är bäst för fiskarna. Det är ett vackert akvarium, välskött och trevligt, och jag har haft det här i sex år, sedan minsta barnet tröttnat, och modern hotat med försäljning.

Så i går morse när jag tände kronan i vardagsrummet, gick det inte. Rent mekaniskt satt tryckknappen fast. I morse var jag nere hos Clas i Sjön och köpte en ny dimmer, 500 kronor (!). Det är fruktansvärt. Dimmern är ett måste, sedan kronkopplingen upphörde vid senaste stambytet för sex år sedan. Svensk standard, jo-jo.

Den nyköpta dimmern har skruvar som kräver en speciell sorts kryssmejsel för att man ska klara vridmomentet, och inte deformera skruvarna, det blir värre och värre, förmodligen bättre och bättre, men vem har frågat efter det?

Tyngd av alltför hög temperatur i denna helvetes tid, är det väl bara att vänta. Jag kan inte montera den nödvändiga belysningen i vardagsrummet. Ont i huvudet, klåda, längtan efter frisk luft. För mig gäller kall luft, varje bit över sjutton grader är ett ofrånkomligt helvete last. Ett inferno. Hat. Något man inte kommer undan och inte kan skylla på något eller någon.

Nu klockan 12:27 ett rejält åskmuller! Måtte det komma regn också!

Jag monterade vardagsrumsbelysningen, fick avisolera kaplar, vira, skruva, sitta i obekväm arbetsställning. Först stänga av huvudströmmen förstås. Om jag nu kunde laga dammsugaren också, så... Fast jag hyser en rätt stor övertygelse om, att det nog behövs någon dyrbar reservdel, troligen är det väl tryckkontakten som spruckit, dammsugare är ju konstruerade på det sättet, inte ska man väl behöva böja sig ner och vidröra en strömbrytare, inte. Vad kostar en ny? En bra, ny dammsugare, i god kvalitet som fungerar?

Nu får det vara.

Regn, regn, regn, kom regn och svalka! Den här värmen är olidlig, huvudvärk, andningssvårigheter, dåsighet, indolens, tinnitus, allmänt obehag. Men jag tröstar mig med, att det säkert kommer bättre tider, och ser till att jag dricker tillräckliga mängder kall mjölk med kaviarmackor, för att hålla vätskebalansen.