Varför började jag med det här?

Kanske för att jag vaknade så tidigt i natten, drack sodavatten och började bläddra i gamla kallellser.

Alla glada skämt som omslingrar alla fakta.

Signaturerna BE, Pelw, Towe, Eva, Lasse, Marja-Liisa. Duktigt folk!

En tacksida från Lori Taft, som var lingvist, och gästade Sverige ett år, och spelade klarinett i orkestern.

De flesta sekreterare höll på i flera år, måste ha varit ett digert jobb att skriva dessa kallellser varenda vecka under terminerna. Och dessutom hantera adresslistor.

På baksidan av ett utskick av den 4 maj 1961, hade jag skrivit med rött i hastigheten:

Intermezzo ur Carl Nielsen Liten svit för violin. Jag måste ha hört det i radion den tiden.

Vänder man på bladet, finner man att det inte är en kallellse i egentlig mening, det handlar om en indelning av orkestern i tre grupper som var och en ska sköta transporterna en månad.

Kallellsen innan handlar om studentkarnevalen 1961, den varade en hel vecka, med åtsilliga inslag av musik och radioinspelning och avslutande karnevalståg den 14 maj.

Jag leter på Naxos i Statens Musikbibliotek och finner Carl Nielsen, Suite for strings , fyra satser:

Har nu lyssnat på det hela fyra gånger, mycket vackert, lite tremolo i första, pizzicato i andra, och ett rejält upprepat slut i sista. Femton minuters lycka var gång, jag passade på att diska med de trådlösa lurarna i öronen.

Det har alltså gått 52 år, mycket har hänt under den tiden. Många av de omnämnda personerna är borta.

Man söker meningen med livet, men varför? Det behövs ingen, det finns ingen, räcker inte livets skönhet som det är?

Människan, den enda varelsen som dricker utan att vara törstig, den enda varelsen som vet om att hon ska dö.

Att leta stunder från det förgångna kan vara en mening, en stor mening, en mening som dessutom kan innehålla vackra tankar av tacksamhet.

Med Kårsdraget i Kungsträdgården år 1977.

 OBS! gambloggen på http://www.birkastaff.eu/thom/

Resten, som det här, som allt annat, gör vi ju i nuet. Skapar nya nun och nya dån...

Ibland händer det att jag får en glimt av livets lycka.

En liten glimt, en liten känsla.

Det händer inte ofta nuförtiden, men någon solig morgon kan det dyka upp.

Förr var det minnena av tryggheter. Ungdomskompisarna Roffe, Bob, Freddy och lite runt dem, var och en med sina egenskaper och kontaktfält.

De är alla borta nu sedan många år, något man närmast betraktade som omöjligt, men nu har accepterat för länge sedan.

Roffe, naturvetenskap, kemi, bomber, brälla, mopedfärd, segling

Bob den intellektuella psykologen, segling, en fantastisk situationskomiker

Freddy flickorna, många tips om ny god mat, den alltid propert klädde

Brälla var vårt namn på ett fantasieggande berättande, där vi omväxlande hittade på olika äventyrliga situationer som vi var inblandade i. Man berättade en stund, sedan fick den andre ta över. Särskilt skedde det när vi sov över hos varandra, då många kommentarer om viktiga saker i livet ventilerades.

Så är det något ständigt återkommande som på något sätt har med seglingen att göra. Främst seglingarna med den lilla blekingsekan på 1950- och början av 1960-talen. Det finns början till webbsidor om mina seglingar.

Kanske den här om Segling en stormig dag över Gälnan är den mest genomarbetade.

Det skymtar förbi.

Kanske ett minne av en limpsmörgås ute på en fjärd. Innan vi stack ut ägnade vi några dagar åt proviantering, och då gällde stora mörka limpor på brödsidan, de räckte länge, och kunde förtäras med olika lämpliga pålägg.

Jag kan inte fånga det, men det fanns där någonstans.

Början av tiden med Kårsdraget, början av mitt egna arrangerande.

Någon gång i början av 1960-talet fick jag en present av min syster, som hon hade köpt i Amerika "Van Aleander First Arrangement".

Jag hade stor glädje av den, men intecknade inte när jag fick den, som jag brukar.

Det finns dock en liten anteckning. På avdelningen "Church harmoni", där jag har skrivit namnen på några ackord.

Det måste ha varit så tidigt, att jag inte kunde läsa ackorden direkt från noterna.

Så blev jag förstås nyfiken på Van Alexander. Jag kan inte i hastigheten finna hans levnadstid, men boken skrevs 1950, långt innan jag hade börjat med musik.

Så här såg han ut i en bild från boken:

Van Alexander vid pianot. En framgångrik ung man i morgonrock, näsduk i bröstfickan, otroligt väkammat hår.

Van Alexanders första och största hit var med Ella Fitzgerald 1938, du kan höra den här.

Det finns väl fler lyckominnen, men jag kommer inte på något mer just nu. Det är som sagt var sällan de skimrar förbi.

Usch, allt är så splittrat, tekniken mal sakta men säkert fram, och dödar allt man en gång har gjort, filer försvinner, hårddiskar går sönder. Rätt mycket finns dock att titta på i min affischsida.

Det som faktiskt irriterar mej mest i den expanderande datorvärlden, är alla nya funktioner som bokstagligen TRÄNGER sig på. Man tvingas besvara frågor om hur man ska spara doklument och annat, som man tidigare inte behövt ha en tanke på.

En dag när jag vandrade över parkeringsplatsen, fann jag en sten med ett lite mer ovanligt utseende.

 
Vi vet inte vad som är upp och vad som är ner, men jag hänvisar till den här bilden, och kallar det lilla ljusa lagret överst, det som ligger högst upp.

Som synes har den tretton årsavlagringar, och det är en vemodig och ödslig tanke att föreställa sig dessa tretton år för länge sedan i jordens historia.

De mörka vinterlagren har en gång avsatts någonstans på en jämn havsbotten, och sedan följts av lite tjockare sommarlager, som nu har omvandlats till kvarts och kanske lite fältspat.

Denna sorts bergart med en tydlig parallellstruktur kallas gnejs, och är en mycket vanlig bergart här i Sverige.

Just den här stuffens historia kan vi inte spåra, men det är mycket troligt att den funnits i något veckat lager i de stora mellansvenska gnejsregionerna.

När berget sedan krossats, antingen naturligt av is och strömmande vatten eller i någon maskin, har just den här biten fått en något extra formgivning, genom att den naturligt spaltats upp efter några av gnejsplanen.

Det undre planet består mest av mörka mineral i spaltytan, medan det övre lagret har slipats av isen och vattnets inverkan till att bilda en liten topp, där det översta lagret är en rest av ett sommarlager. En utmärkt sida om de vanligaste bergartsbildande mineralen och bergarterna finns här: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/geologi/mineralochmeteoriter/mineral.1608.html

Så här ser den lilla stenen ut ovanifrån.

 
Här ser vi stuffen ovanifrån, där den lilla bergstoppen består av ljusare mineral.

Tretton år av jordens historia, men när skedde detta, vilka tretton år?

Det finns här knappast några mineralkorn som man skulle kunna mäta fram några absolutvärden i, men gnejsformationen som sådan bör väl vara minst två-tre miljarder år, när man vet att jordskopan måste ha konsoliderats för nära fem miljarder år sedan. 

Det fanns inte mycket liv då ännu på jorden. Kanske kan man tänka sig någon enklare form av bakterier eller andra mikroorganismer, men av dem ser vi nu inga direkta spår.

Vi känner evolutionskedjan, och inser att den absoluta inledningen är okänd. I laboratorier har man med hjälp av elektriska urladdningar i höga spänningar lyckats få fram något större molekyler av just den sorten, som så småningom ledde till livet, som man känner det idag.

Uppkomsten av den första människoliknande varelsen känner vi till, men kan inte säga exakt när man första gången aktivt lyckades inse dödens medvetna upplevelse i livet.

Detta att inse den kommande döden, är den enda skillnaden mellan människorna och andra varelser.

Medvetenheten om den obevekliga döden är något skrämmande och avskyvärt för de medvetna, som de på alla möjliga sätt försöker värja sig ifrån. De frestas att bädda in dödsmedvetandet i olika mer eller mindre vidskepliga sammanhang. Dödsmedvetenheten är en mycket sorglig del av det liv, som döden obevekligen tillhör. Där finns inga enkla recept och ingen angenäm förklaring. Det enda begripliga är de förklaringar och sammanhang, som de vidskepliga tankebyggnaderna erbjuder dem.

Där finns två strukturer som kan ge dem en viss tröst i det sorgliga sammanhanget. Det ena är att försöka upphöja vidskepelsen till religion, det andra är att så länge som möjligt söka bevara den delen av livet, som äger rum innan medvetandet en dag skymtar fram. De kallar det oskuldens tid, de söker sig till den, och njuter av dess glada framtoningar i gränslandens speglingar. Till oskuldens tid hör hanteringen av djur och små barn - gränslanden mellan oskuld och insikt.

Därför har människan en stor tendens till att överdriva betydelsen av vissa sidor av verkligheten.

Tretton år på jorden. Sedan kommer nya tretton år, dekader, eoner.

I morgon hemfärd.

I dag utflykt till Eskilstuna där farfars farfars farfar Berg var smed, innan han for till Trosa, gifte sig, började i tullverket och flyttade ut till Landsort.

  
Smedciceron och AK vid Rademachersmedjorna i Eskilstuna.

Varje dag en tallrik skedhalverade jordgubbar med massor av strösocker och vispgrädde.

När vi var små fick vi mjölk, men det var riktig, fet mjölk inan den blev standardiserad.

Jordgubbar från AKs land, socker och grädde från Mariestads ICA supermarket.

Hej, så länge!

Jag har låtit göra en ytterst noggrann sammanfattning av läget.

Resultaten har strömmat in successivt under de senaste tio åren, och jag måste säga att resultatet är inte särskilt lugnande eller betryggande.

Jag har sett till att  inget lämnats åt slumpen, så jag kan med högsta grad av sannolikhet konstatera, att vi har situationen fullkomligt klar.

Förenklat uttryckt kan jag säga att saken kan sammanfattas i bra eller dåligt. Mycket populärt hos människor är att uttrycka det hela som gott eller ont.

Bra/dåligt, gott/ont, rätt/fel.

Det har inte det minsta att göra med sant eller falskt, vilket så många gärna vill ha det till. Inte heller är det kopplat till vackert/fult, stort/litet, mjukt/hårt, runt/kantigt eller höger/vänster.

Jag var inne och tittade i en kyrka häromdagen. Hedvig Eleonoras kyrka på Östermalm i Stockholm.

I taket, mitt uppe i taket, hade man avbildat ett öga, ett människoöga.

Taket renoverades redan på 1940-talet, och man hävdade att det var en avbildning av ”Guds öga”. Det allseende ögat, som håller koll på allt och alla. Man kommer inte undan, hur man än tänker eller rör sig.

Jag brydde mig inte särskilt, tyckte bara det var lite enfaldigt. Tänk att de inte kunde låta bli i alla fall. Alltid den där triangeln, treenigheten.

Illuminati.

Det har blivit populärt till tatueringar, denna den totala modekorrekturen.

Så länge vi inget vet, får det vara. Men att intet veta kan vara en förskräcklig inställning det också.

För närvarande ingår hela bilden i den stora kadensen. De är snarare att betrakta som en obegränsat vacker musikslinga, som börjar närma sig ett slut, alltså något mera komplext än en traditionell kadens.

En musikslinga med ackord, som föralldel kan sägas vara kadentiska.

Den klingar inne i mitt huvud, och jag vet vad det är, men vet inte riktigt hur jag ska lösa ut det.

Till den dagen får jag nöja mig med övertygelsen om denna den största tänkbara skönheten.

Det mest förbryllande är dock, att jag är så helt osäker på ursprunget. Har jag skrivit det själv, eller har jag hört den någonstans någon gång för mycket länge sedan? Redan i den osäkerheten ligger en stor skönhet. Jag har försökt spela på olika instrument, men kan inte riktigt tolka det, som jag hör det inom mej.

Ibland händer oförklarliga ting. Skrämmande underligheter i vardagen. Inflytande från odefinierade makter. Konstigheter som genererar oro och allmänt obehag i tillvaron, och som verkar väldigt störande.

Jag skulle städa, röja, plocka, sortera, fördela mängder av föremål, som måste hamna på sina rätta platser. Det gällde att öppna så stora ytor som möjligt i alla mina fyra rum, så att jag kom åt med dammsugarmunstycket, när jag nu också i sammanhanget skaffat nya dammsugarpåsar.

Tänker på reklamfilmerna uppe hos kompisens TV. Långa, konstruerade program med en hysteriskt babblande man som demonstrerar århundradets mest överlägsna städkonstruktion med en storögt imponerad hemmafru, som äntligen får klart för sig att hon hädanefter aldrig mer behöver ägna sig åt trista städarbeten i sitt hem.

I filmen verkar föralldel allt rätt städat redan från början, när den överlägset leende demonstratören låter det geniala ångmunstycket svepa över golvytorna efterlämnande stora, skinande rena golv.

Jag har ofta undrat hur det kan vara i verkligheten, och kan inte låta bli att begrunda hur man kommer åt överallt, under stolar, bord, sängar, i garderober. Det verkar som om alla utrymmen är totalt rensade på normala objekt som belamrar ett vanligt hem. Att dammsuga i ett rum fritt på möbler är ju onekligen inte så besvärligt.

Jag förbereder en liten resa ner till en stad i Södermanland, och vill ha det uppordnat innan jag far, arbetade tämligen effektivt i flera timmar.

Måste ut och handla, och bytte ut mina älskade raggsockor, som jag alltid använder inomhus, till svarta sockor lämpliga för skor att vandra i ute på gator.

Till en början inget mystiskt eller ovanligt, handlade min mjölk, mitt extrasaltade smör, och en burk Ravioli, i dag skulle det bli ordentlig middag.

Det var när jag kom hem som jag märkte att något inte var riktigt som det skulle. Ställde in varorna i kylskåp och frys, lade bananerna i bananskålen, Bragokexen bredvid mikron.

Jag tog en raggsocka för att byta igen, men hittade bara en. Tittade runt i rummen, som nu var ganska städade och avröjda, men såg inte den andra raggsockan. Sneglade under ett par möjliga ställen, men kunde bara konstatera att jag faktiskt bara hittade en.

 Den låg dessutom mitt på golvet i sovrummet, vilket fick den andra att verkligen lysa med sin frånvaro. Klart irriterande, men liksom omöjligt, det måste finnas någon enkel, naturlig förklaring. Jag utgick ifrån att försvinnandet måste ha något med morgonens städverksamhet att göra, men började ändå att undra mer och mer över att det ju strängt taget endast borde ha blivit lättare att hitta saker, nu när det var ganska så avröjt.

Senare visade det sig att försvinnande alls inte hade med städverksamheten att göra.

Det var alltså så, att jag hade tagit av mig båda raggsockorna när jag bytte för att gå ut. Ingenting annat. Vad gör man? Ägnade inte mycken tid åt att leta, men känslan av något mystiskt och obehagligt låg tydligt kvar i botten, och störde hela resten av dagen. Vid flera tillfällen tittade jag runt i alla rum.

Alltså, jag hade tagit av mig båda sockorna och bytt till vanliga strumpor. Efter det korta besöket på ICA, var de försvunna, när jag skulle byta tillbaka, precis som jag alltid brukar göra. Irriterande, men knappast skrämmande. Inte ännu.

Gick sedan upp till Harald och kollade nyheterna på TV1. Satt kvar och kollade en bit av något idiotiskt program om en amerikansk polisskola.

Hela tiden dök det oförklarliga försvinnandet upp i tankarna. Jag gick ner, och tittade runt igen, satte mig vid datorn och skötte några filhanteringar och lite post. Skrev ut en lista som länge väntat på sin tillkomst.

Så var det dags att lägga sig. Plockade fram en banan och ett glas mjölk för att ligga och läsa i Svenska turistföreningens årsbok från 1919 om Skåne.

Flyttade jeansen från sängen och hängde dem över stolen bredvid datorbordet. Skakade ut dem, för att de skulle ligga lite snyggare, och då ramlade en raggsocka ut ur det ena byxbenet! Jaså, så var det, jag hade bytt till chinos när jag gick ut, och i den vevan blev en raggsocka kvar i jeansen, när jag gick ut.

Den andra sockan låg kvar på golvet, och så var de ett par igen. Lustigt.

De börjar inse ett och annat. Och förvånas ständigt i sin beklämning.

Debatt.

Det hela manifesterades kristallklart i ett debattprogram i TV2 samma dag som Jimmy Åkesson tidigare hållit sitt partiledartal i Almedalen den 1 juli 2013.

Debattrubriken var den gamla genomklämda ”vem/vad är svensk”.

Som vanligt deltog en palett hoprafsat folk med varierande patos.

I centrum en utlänning som tydligen ansåg sig svensk, då han hela tiden talade om ”vi svenskar”, och redogjorde för olika utlänningar som år efter år vägrat betrakta sig som svenskar, därför att de år efter år ansett sig tvingas skjuta upp återvändandet hem.

Men varför återvänder de inte hem? Om det dröjer, borde de verkligen arbeta och planera för hemvändandet med övertygelsen om att kämpa emot det, som möjligen avhållit dem och fått dem att smita hemifrån.

Riktig svensk.

Så fanns en riktig svensk. Han hade inte så mycket att säga, förmodligen av så kallade korrekta skäl. Man pratar som bekant inte om hängd man i hängd mans hus.

Så den unga svenska kvinnan med animerat verbal rörlighet och mundiarré.  Hon visste precis allt, utan att på något sätt komma fram till något väsentligt, men lyckades knipsa fram en del strängt taget svårbegripliga situationsapplåder. Tanklöst accepterande allt flum i sin ignoranta oskuld.

Så den kroknäste utlänningen som avskydde Sverigedemokraterna. Precis som alla utlänningar förstås gör.

Så en svensk som hade skrivit en bok i saken. Han uttryckte sig balanserat, men vågade förstås inte säga den sanning till de tyckande utlänningarna som alla visste och tänkte: ”men du är ju inte svensk”.

Ja, vad är riktig svensk?

Att vara svensk är förstås att se ut som en svensk, att tala svenska, att betrakta sig som svensk, och att ha vistats i Sverige i många generationer.

Sådana finns det sju miljoner. Vi vet vilka de är utan minsta tvekan. Dessutom ett par miljoner till som alltså rimligtvis avvaktar sitt återvändande hem. Men det är klart, gränsfall dyker ständigt  upp, stor uppmärksamhet men litet inflytande.

Man kan blanda runt korten i många kombinationer, man pratar om rasism, om nazism, om främlingsfientlighet, om alienation, om understöd och om missbruk av bidrag.

Men så är det, en zebra blir aldrig häst, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Vända på steken.

Man hör sällan någon vända på steken genom att betrakta en svensk i japan som pratar om ”vi japaner” och kräver debatterad information ”vad är egentligen en japan”. Eller afrikan. Eller norrman. Eller fransman. Eller ryss. Eller vilken sort som helst.

USA

USA nämndes. Liksom Nya Zeeland och Australien. Länder som stulits från urinvånarna, i många fall numera i reservat och begåvade med samvetsdämpande understöd. Så länge sedan våldtagna att mången har glömt det.

Den inledande utlänningen ”vi svenskar” drog upp USA.

Berättade sin naiva story om att utländska taxichaufförer inte betraktade sig som svenskar i Sverige, men tveklöst betraktar sig som amerikaner i New York.

Är enfalden kopplad till alienationen?

Vad finns det för samband med Vadmalsvägen i Bromma och den amerikanska sånggruppen Crystals?

Jag drömde jag var på ett gigantiskt bröllop. Var med i musiken på något sätt, minns inte vilken orkester eller var vi var,  utom att man fick åka en  bra bit, kanske utåt skärgården, en bra bit också med passbåt.

Den stor festen hade inte börjat ännu, det var endast förspel, men hundratals människor inblandade, stor glädje, glam och förtäring, vilka som gifte sig minns jag inte.

Jag satt vid ett långbord utan duk, nära bordsändan satt någon jag kände, det var fest, men för min del också uppbrottsstämning. Flickan jag kände till vid bordsändan, var glad och svarade vänligt på tilltal, vi kände till varandra på något sätt, men det var flera generationer mellan oss. Jag hade gitarren i närheten, var vältränad på ackorden och rytmslagningen, nämnde en sång som jag började gnola på "Da Doo Ron Ron". Jag kunde två verser, men hade för mig det fanns en till. Flickan vid bordsändan kunde. Allmän glädje i luften, men det var dags för mig att packa ihop, nya gäster och artister anlände i en jämn ström. Jag missade passbåten på hemresan, eftersom jag hade glömt bort att den fanns, såg båten fara iväg, men visste att det snart kom en ny.

I verkligheten var det sommaren 1963, och jag hade varit ute och seglat med Stig och Rolf, efter att ha arbetet som skollärare på centralskolan i Ekshärad i Värmland på vårterminen. Det var stora förändringar i mitt liv. Jag hade spelat trumpet sedan julen 1953, men under våren börjat intensivövat på en altsaxofon jag köpt för tre hundra kronor av Roffes brorsa Tommy. Jag hade stått i  någon skolsal på kvällarna i timmar och blåst. Jag visste vad jag ville, hade haft en egen orkester som spelade jammusik i tidens stil, så jag visste hur det gick till. Nu hade jag hört Charlie Parker i Cool Blues, och blivit hänförd över den överlägset otroliga rytmiska balansen. Det gav mig några djupa och starka känslor, som för min del manifesterades i att jag måste försöka något åt det hållet.

Min syster som arbetat några år i New York delade en lägenhet med en väninna på Vadmalsvägen 17 i Bromma, jag hade nyckel och tillstånd att vara där på dagarna och öva.

En dag råkade jag där i Bromma den sommaren lyssna på ett topplisteprogram i radion, och hörde då för första gången denna Da Doo Ron Ron, ett lättlyssnat stycke glad popmusik med tre ackord, som omedelbart fastnade. En enorm bakgrundsljudmatta med elgitarrer och diverse syntetljud och en enkel och svängig rytm, tog på intet sätt bort mina egna avsikter med saxofonen. Att jag råkade höra denna poplåt var en engångsupplevelse. Senare kom The Beatles med andra intryck, men det är en helt annan historia.

Da Doo Ron Ron är så speciell, att jag nog tror åtskilliga personer kan ha en bestämd uppfattning om när de hörde den för första gången. Till detta kommer den märkliga, ständigt pågående företeelsen att alla nya generationer av uppväxande människor i stort sett får höra alla dessa pop- och rocklåtar, som en gång har kommit in i den sortens musikvärld.

Själva kunde vi som spelade jazz, naturligtvis inte ta denna sortens musik på allvar. Det var ju enkla schlagerbetonade stycken att användas till dans eller bakgrundsmusik. Tack och lov för att jag vid denna tid hade börjat att på ett öppet, seriöst sätt konsumera århundradenas klassiska musik framförd av seriösa symfoniorkestrar. Jag hade några jämnåriga som då och då köpte biljetter och började gå på konserter och lyssna på Stockholmsfilharmonikerna.

Numera kan man konsumera vad som helst via sådana leverantörer som Spotify och Naxos på Statens musikbibliotek.

En lustig tanke om hur detta så småningom övergick till annat, är det faktum att den billiga saxen långsamt men säkert helt enkelt mekaniskt tog slut, och jag återgick till trumpeten igen. Tre ventiler är ju en teoretiskt betydligt enklare mekanisk konstruktion. Alla musikinstrument har sina egenskaper, som gör dem dyrbara och eftersökta. För trumpetens del är det ju anpassningen av de rörliga ventilerna i sitt hus. För att de inte ska slitas ner för fort, använder man en extremt hård legering, men en hård legering är ju lika extremt dyr att behandla, därav höga priser. För saxofonen är det ju alla många klaffar, fjädrar och hävstänger som ska fungera i en oklanderlig helhet.

Men långt borta över alltsammans svävar minnena av Da Doo Ron Ron, och lär så komma att göra i långa tider.