Idag när solen skiner på morgonen, och jag inte har migrän kommer lyckokänslan och glädjen över att inse sammanhangen.

Jag tar en bild ur Störmer, ett axplock bilder av varelser som levde här på jorden i karbontiden för 300 miljoner år sedan.

Längst upp några av den tidens ammoniter, alla är sedan länge utdöda.

I mitten några brakeopoder "armfoting" (266-67), några enstaka arter lever kvar än idag.

Den sågtandade Prioniodella (268) är en Conodont. Då visste man inte alls vad det var för ett slags djur, endast de svårlösliga kitintänderna var bevarade som fossil, ibland till och med som ledfossil, dvs under en relativt kort tid fanns de och sparades i avlagringar över hela jorden. Numera vet man att det var en liten ålliknande fisk.  

Europhrynus (271) är en liten utdöd arachnid dvs ett slags spindeldjur.

Man inser att detta kommit till under tidernas långa förlopp. Det finns inga makter som skapat detta, endast omständigheterna.

Gudarna, inte minst vår kära gud i kristendomen, är liksom hans släktingar och andar endast ett uttryck för vår mänskliga vidskepelse.

Vi befinner oss i ett mellanstadium, där vidskepelsen ännu på sina ställen griper tag i nya människor.

Vi som kommit till insikt har ett stort ansvar här, den som döper sitt barn är faktiskt mänsklighetens fiende, i varje fall den som gör det i hela den vidskepliga ritualen med präster, kyrkor och välsignelsers rabblande, därför att så länge du uppmuntrar vidskepelsen håller du den vid liv.

Omständigheterna har inga avsikter, ingen ondska, ingen tur eller otur, ingen makt av något slag. Du kan roa dig med att be till gudar för att samla dina tankar, men ingen lyssnar förstås. Omständigheterna skiter fullständigt i om mängder soldater i skyttegravarna ber om fördelar, vare sig det är på den ena eller den andra sidan.

Omständigheterna garvar inte ens åt det löjliga, omständigheterna står över sådant, omständigheterna finns där vad du en gör, acceptera omständigheterna, lev med dem och fröjdas över det underbara. Försök inte gå på vattnet, lär dig bara hur det fungerar.

Ja, man kan förkovra sig och därmed förnuftigt anpassa sig - klara sig.

Om man ska lägga något värde i begreppet livets mening, så är det skönheten och glädjen i förkovran.

Accepterna omständigheterna så blir du vän med allt du behöver i tillvaron och känner en största värme i ritualer och handlingar vare sig du vill kalla dem goda eller onda!

Det är inte enkelt, men mycket, mycket vackert.