Nu kommer det igen. Mitt på dagen.

Vem bryr sig?

Jag.

Kommer inte undan.

Ser ryggen på parkeringsvakten genom fönstret.

Han går sin rond.

Sedan kommer han tillbaka. Med blocket.

Jag följer utvecklingen.

Det finns inget att göra, det är bara att vänta.

Jag vet att jag har så mycket att göra, men den ständiga molande huvudvärken stoppar mej. Det blir liksom att jag bara sitter. Eller ligger och läser. Men alla rörelser, alla initiativ att ta mig ur letargin bromsas av denna ynkliga smärta som aldrig går över.

Sitter framför datorn en stund, försöker stretcha med nacken, det ska hjälpa, har någon meddelat.

Äter en skål filmjölk, corn flaces och socker, alltid något, nyttigt och gott.

En medlidandets tanke åt dem som nyttjar lättmjölk och ännu inte fattat att hjärnans 70% fett kommer från annat än juice eller morötter.

I går åt jag Ravioli igen, det är lättast, men dyrt. Fast man måste ha riven parmesan på, annars är det intigt.

Hittade några jubileumsmedaljer som jag fotograferade och faktiskt la ut på Facebook.

Jag ska ta hedersmedaljen också, och kanske någon arrangörsmedalj.

Alltså.

Detta är den medalj som alla Kårsdragare fick vid femårsjubiléet. En femma helt enkelt, en medalj som visade sig bli alltmer sällsynt med åren. Det var jubel och fest, och orkestern steg i höjden båda vad musikalitet och publikframgång beträffar. Jag minns inte var denna jubileumstilldragelse ägde rum, kanske någon yngra, nuvarande medlem kan bläddra fram kallelserna från oktober, november 1963 och påminna oss.

Redan på ett tidigt stadium instiftades den så kallade K-medaljen, i silver till alla som varit med från början, och sedan i guld till alla som kom senare, de fick guldmedalj, för att att de ville börja i denna märkliga sammanslutning. Detta har medfört att alla ännu i denna dag bär denna guldmedalj, medan silvermedaljen nog numera är en företeelse man får leta förgäves efter. Men kolla på gamla kårsdragare, det kan finnas någon silvermedalj som visas fram vid stora jubiléer!

Så kom tioårsjubiléet året 1968. Orkestern började bli färdigetablerad, jubiléumsfirande i nästan en hel vecka, med massor av tilldragelser och aktiviteter, stora jubelkonserter, bankett i högtidsdräkt förstås (frack) och avslutande sillfrukost.

Här en bild på svinordens grundare #38 till vänster, och en annan frackklädd kårsdragare och medarrangör - #61 Chice, vid tioårsjubileumsbanketten i Mälarsalen. Båda bär som synes denna den nyss utdelade tioårsjubileumsmedaljen.

Så tillkom nya arrangemang, jag var med och delade pris med Chice i en arrtävlan, låten hette "Hjärtats telefon" (eller var det Köp Hjärtan?). Kårsdraget utvecklades från en standard tramsig studentorkester till ett etablerat kulturelement i samhället. Under många år visste varenda svensk människa vad kårsdraget var, vi förekom i två flera veckor långa radioserier producerade av salig Kent Finell, med massor av den tidens kändisar som gästartister såsom Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Git Magnusson och Jan Malmsjö . Den suveräne, alltid välbalanserade, och av alla uppskattade PO Håkansson var bejublad konferencier och namnet Kårsdraget var på varje mans läppar.

Jag tilldelades arrangörsmedaljen, en vacker sak att vara stolt över för alla Kårsdragets arrangörer.

Arren blev bättre och bättre, och jag fick ett år både första och andra pris i den arrangörstävling som utlystes varje årsmöte.

Sedan blev det legio, att jag vann denna tävling, så man tröttnade.

Annat är det med Slatan. Han är utlänning, men får ändå beröm och en fruktansvärd massa pengar, för att han kan spela något så enfaldigt som fotboll, det senaste är att han ska komma på ett svenskt frimärke, vilket väl är höjden av självutplånande agerande för ett fordomdags framgångsrikt land och rike. Men om någon verkligt svensk fotbollsspelare belönas med hårdvara uppstår ett ramaskri av avund från sådana som inte ens är med i svenska fotbollslandslaget.

Nåja, år 1985 tilldelades jag en mycket värdefull utmärkelse, jag blev hederskårsdragare. Namnet på baksidan felstavat. Sorgligt ogenomtänkt.

Men sedan tunnade det ut. Till en början blev man förstås vederbörligen inbjuden till verksamheten, sedan glömdes man bort. Man orkar helt enkelt inte, vad begär man?

Såvitt jag har förstått, förekommer väl ännu enstaka konserter åtminstone någon gång om året, men då med publik som till största delen består av medlemmar från andra tramsiga studentorkestrar samt släktingar och vänner förstås. Man åker och hälsar på varandra, ligger på golvet i gymnastiksalar, och glömmer bort vad som varit i en aningslös salighet. Man brukar få ett imejl, kanske ser man det, kanske inte, det är som alltid med denna efemära typ av moderna kvitter som flimrar förbi.

Med åren blev det den ena jubileumsmedaljen efter den andra, minnen från turnéer och speciellt bemärkansvärda spelningar. Medaljerna räckte till flera gamla uniformer.Till jubileumsprogrammet för konserthuset vid 25-årsjubiléet år 1983 gjorde jag en förteckning aver alla då kända medaljer. Man fick skriva maskin och rita för hand, det gick det oclså.

Det är värt att påpeka att varje medalj faktiskt är ett specifikt minne av något slag. Det är lätt för utomstående att missta ordnarna och regalierna för lekfullt trams, vilket alltså är mycket felaktigt.

Till medaljerna måste också räknas ett otal knappar, nålar och ordnar, som utdelats i samband med olika begivenheter, en av de tidigaste är den knapp vi fick av den engelska suveräna showorkestern Temperence Seven som gästade Stockholm 1964.

Med åren tillkommer nya medaljer, och jag skulle nästan säkert förmoda, att en nyare, om än väl engagerad orkestermedlem, inte har en enda medalj av de som behängde en kårsdragon för så där en tjugo-trettio år sedan.

Med undantag för K-medaljen då...

Odi profanum vulgus, et arceo.