En lyckad dag!

Vaknade som i dvala.

Men stora ansträngningar ut i köket, hämtade kannelerade koppen och fyllde till hälften med vatten.

Ut i varum (=vardagsrummet) och hällde i vattenkokaren, socker och kaffe i koppen. Matade fiskarna i sin vanliga ritual. Dåsade ner i sängen och drack kaffet. Långsamt, mödosamt.

Somnade om en stund, tack och lov.

Sedan bestämde jag mig. En perfekt dag, nytt försök att skaffa den viktiga saken.

Rakade mig, klädde på. Kallt ute? Inte särskilt, men blev vinterkläder förstås.

Ner till Tunnelbanestationen, lagom tid, ännu inte överfyllt med folk. Två utlänningar passerade gången i rask takt, en med gitarr, en med fiol. Odrägligt. Jag såg att de spelade, men hörde inget. Efter ett dag kom en av dem förbi med pappersmugg och vulgärt clownleende. Jag såg på honom med uttryckslösa ögon.

Steg av vid rätt ända i perrongen, läste namnet på rätt gata. Det kändes välkommet. Inte så långt den här gången, men åt andra hållet. Passerade skolan på nedre botten, full aktivitet idag i alla klassrummen och personalutrymmena. Några elever tittade på mig, ljust ute nu.

Kom fram till butiken, gick in. Ett ovanligt specialsortiment, kände mig osäker, det var som om främlingar var sällsynta. Tittade runt, fann en söt flicka på huk som sorterade in varor i hyllor. Jag undrade om hon jobbade där. Talade om vad jag sökte, åjo, det fanns, till min glädje, jag köpte.

Vid kassan frågade hon efter organisationsnummer, jaha, bara specialkunder med affärsrörelse, det ante mig.

Skulle inte få köpa, sorgligt, en stunds dialog, till slut fick jag klartecken, en annan sötis visade sig vara chef och meddelade tillstånd, stor glädje. Jag fick varan i kasse och fint utskrivet kvitto. Det var en fin sak. Just en sådan jag längtat efter i många år, fick veta vad den hette, typisk fackvokabulär, trevligt!

Åter förbi skolan, nu gick jag långsamt och sneglade in på verksamheten, olika grupper med speciell etnicitet eller kön. Såg att det inte var svart tavla med kritor, utan förstås någon slags vätskekritor, förmodligen modern standard.

Tunnelbanan igen, in på ICA för en frasfranska och kokt medvurst., flickan i kassan med pregnanta ögon som en hind, inte ett leende, snarare neutral förvåning.

Hemåt passerade jag stället, som en gång för länge sedan var bageri. Kom ihåg en tidig hemkomst vid fyratiden hur bagaren just plockat ut plåtar med riktiga, nya wienerbröd ur ugnen. Fick köpa ett par, även om bagaren menade att dom var för nya, måsta kallna först, innan de gick att äta.

Hem och satte på ugnen. In med småfranskat, tog upp förpackningen med kokta medvursten. En halv kopp vatten igen, ut med franskan som nu var maximalt frasig, delade den, och fann den som vanligt vara endast fjorton grader inuti, gröpte ur halvorna och bredde på tjugo gram smör på varje, avslutade med en skiva medvurst.

En underbar lunchmåltid medan jag beundrade det nyinköpta föremålet, som jag längtat efter i många år.