Jag gick mig  ut för att handla en väldigt viktig sak.

Butiken som hade viktiga saken, låg borta på min gamla, välbekanta Luntmakargatan.

Tunnelbanan till Rådmansgatan, det skulle vara den närmaste hållplatsen.

Så jag gick och gick. Det var mycket längre än jag trodde, passerade det ena kvarteret efter det andra. Mötte utländska barn. Flera skockar med fysionomier från hela världen verkade det , en flicka med lugnt och intelligent utseende mötte helt obekymrat min blick en lång stund.

Så kom jag till något som uppenbarligen var en skola. På nedre botten, på gatans norra sida. Här var stor aktivitet, riktig internationell, kosmopolitisk skolaktivitet.

Typisk eftermiddagsaktivitet. Jag passerade den ena skolsalen efter den andra. Det hade börjat mörkna ute, men i salarna var det ljust, och man kunde se in som om man var inne i lektionssalarna. En flicka stod och skrev någon sammanfattning, någon tabell av några slags funktioner, hon var ensam i salen, verkade som en lärare.

Så kom en huvudingång ”Stockholm international School”. Imponerande. En del rum var tomma, andra med många bänkar, böcker och väskor, men inga elever. Administrativa rum, klassrum. Man använde svarta tavlor och krita, underbart.

Så passerade jag många små näringsställen, pizzerior, ännu långt kvar till butiken som var målet. Många butiker och företag, så småningom nalkades jag målet, jag kom ihåg gatunumret, ingen tvekan, det fanns bara ett problem, öppet alla veckans dagar, men nu, just denna eftermiddag var det stängt, stängt, stängt.

Vad gör man sedan? Litet ledsen förstås, avsikten var en trevlig present, en överraskning, nu blev det till att vänta efter helgen då, trist, men inte oöverkomligt. Dags att lämna Luntmakargatan, byggnationer, man hade skapat en gångtunnel ut till nästa tvärgata, sedan kom jag ut på Sveavägen och kände ensligheten bland alla skyndande människor och all trafik. Jag skulle köpa strumpor, var fanns nu ett varuhus, ännu en bit att gå, mörkt, kallt, trist, ingen snö, ingen julskyltning hade ännu börjat, en sorglig mellanstämning av varken-eller.

Hamnade inne på ett varuhus till slut, intryck av lyx och överkonsumtion, inte min värld, kände fattigdomen krypa på, insåg att min vinterjacka var säkert femton år gammal, sliten och trasig, jag gjorde ett beklagansvärt intryck. Hamnade på avdelningen för herrkläder, lyxigt, överklassigt, inte min värld, sliten och grå som jag känner mig. Hamnade vid buntar med strumpor, dyra, alltför dyra, tog upp en bunt för att granska den, en liten medelålders försäljare var raskt framme, ”kan jag hjälpa till med något”, fick omisskännligen visionen av att vara tagen på bar gärning för något oegentligt, då steg jag ut i världen och började prata, allt rättades till, jag bytte några skämtsamma ord med damen, kassaapparaten klirrade lydigt.

Så tunnelbanan hemåt. En lite mindre lyxig värld, gled ner på en bänk, så långt ut som möjligt, för att inte vara i vägen. Alla runtomkring med mobiler och små bildskärmar, det har kommit som en explosion, folk försvinner, aldrig tidigare minns jag det har hänt, att folk går på en mitt på gatan.

Hinner inte med. Stor tristess och oro, hinner inte med. Ständigt dåligt samvete, för vad då? För ingenting, för otillräcklighet, för dagvilla, att inte hålla reda på när det händer.

Dagens tröst och glädje, fick kontakt från webben med Vik , den ska jag vara rädd om. Mjölkbönder i Roslagen. Jag skrev ett svar, men det blev studs, typiskt, vad gör man? Jag tror jag skriver ett reguljärt brev med frimärke. Det kan vara en gedigen inledning på någonting.

Men nu? Oro och ångest. Såg ett amerikanskt TV-program om flytt av ett hus. Duktiga karlar. Kan dock inte undra om meningen, och den ekonomiska motivationen. Kostnaden måste jag ha varit i samma storleksordning som vilken nybyggnation som helst. Men där fanns kanske nostalgi också, kanske är det viktigast. För min del är det kunskapen om jordens historia, alla miljarderna år. Den tid när allt skötte sig själv, på Mesosaurus' tid, en älsklingstid.