Man har ju sett fram emot detta nya, och idag beslöt jag mig för att prova.

Det blev en besvikelse.

Mycket kändes fel.

De alltför smala sätena, lagom för små barn.

Passagen mellan sittplatserna alltför smal, ingen vuxen kan passera utan att skuffa på dem som redan sitter.

Sätena är hårda som trä, man sitter inte länge...

Hela vagnen är hög och smal som en visent. Klart underdimensionerad. (Visenter har en imponerande profil, men är förvånansvärt platta, intryckta från sidorna liksom).

Resandet är ryckigt och skakigt, det verkar som om man glömt att dosera kurvorna, passagerarna slängs hit och dit i kurvor, vid start och vid inbromsningar.

När man vill resa sig för att stiga av finns ingenting att ta tag i som stöd utom grannen eller någon som redan står upp i gången.

Jag började vid Sergels torg, ändhållplatsen.

Fick vänta i tjugo minuter under det att antalet förhoppningsfulla resenärer blir fler och fler och fler. Detta är förstås en barnsjukdom, man är inte vana vid rutinerna, det kan man förstå.

När vagnen slutligen kom indundrande var den förstås smockfull, och ut vällde de avstigande massorna innan man fick chansen att ta sig in i trängseln. Detta var en ny och inte särskilt trevlig upplevelse i resandelivet.

Det går helt säkert snabbare att promenera i stadstrafiken, spårvagnen måste ju ideligen stanna upp för annan trafik, rödljus och hållplatser. Den står där på sin räls och kan intet göra. Även detta löser sig nog med tiden. Fast någon sa en gång att det enda som löser sig är en buljongtärning (en Keism). Ligger något i det.

När dörrarna öppnas eller stängs hörs en liten signal i form av sju  pip. Man kan roa sig med att sitta och räkna till sju lite då och då...

Spårvagnen går på räls, man fullkomligen känner den helt ofjädrade kontakten mellan hjulens stål och rälsen. Dunkandet och hoppandet från rälsskarvar och växelanordningar skär igenom hela vagnen mer än man förväntade sig.

Framme vid Nordiska muséet innan dörrarna stängdes, vagnen helt fullsatt.

Jag beslöt dock ge systemet in chans till.

Efter skansenbesök gick jag ner till Ryssviken för att ta spårvagnen hem igen.

Den var halvfylld med folk redan från början, med allt det innebär i trängseln av dunster från folk som befinner sig för tätt intill, svett, parfymer, vitlök, you name it ...

Den gamla rymliga buss nr 47 var ett betydligt smidigare och mer tilltalande alternativ, och tunnelbanan man slutligen hamnade i är ett under av komfort.

Man påstår att spårvagnarna tar mer än dubbelt så många passagerare som en buss. Ett barnbarn kan då räkna ut att turtätheten blir omvänt proportionellt mot passagerarantalet. Vi får se med tiden, det kanske blir bättre.

Men tunnelbanevagnarna går väl också på räls? Men T-banevagnarna går ljudlöst, bekvämt och snabbt även vid rusningstid, där är problemen lösta och beprövade. Hela spårvagnen känns för liten när man jämför med tunnelbana eller buss.

Sedan är det ju tokigt att man måste anställa en mängd konduktörer som ska försöka fånga upp magnetkortens inställningar, eller stämpla en rabattremsa utan underlag.

Nu är man alltså hänvisad till att resa med tunnelbanan till Karlaplan och där byta till fyrtiofyran. Ja, det går väl det också.

Spårvagnarna tog slut redan på 1960-talet i Stockholm och alla var väl lyckliga för det. äInnebär detta nya verkligen en besparing? Finns det siffror på det?

Att man sedan korta sträckor håller sig med en liten museispårväg som drivs på ideell basis är ju en annan sak, det finns säkert entusiaster som ställer upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...