I morse (24/8 2010) fick man höra det nya, unga Kårsdraget i Radio Stockholm 103,3 MHz.

Det var imponerande från början till slut.

Hela organisationen, upplägget. På några dagar lyckades man skramla ihop en hel fungerande orkester i den tidiga morgonen, planerad spelstarttid var 09:03.

Man spelade två nummer dels "Sentimental Journey" och dels Peter Kvants underbart skickliga och roliga "Night And Day". Det hela inramat i trevliga kommentarer från bland annat kapellmästare Elin

Synd att inte den glada baletten Kårsetten fick vara med, nåja dom syns inte i radio, men kunde väl ha medverkat ändå med lite glada tillrop och ljud. Det har fungerat tidigare, bara att nämna deras existens måste väl vara trevligt för alla inblandade.

Vilken glimt av kårsdragshistoria detta är!

"Night And Day" är ett tidigt Peter Kvant-arr som kom redan 1968, alltså till tioårsjubileet. Ett mästerligt arr i den glada fjärran tiden då vi med raska steg marscherade mot toppen i den svenska underhållningsvärlden.

Arret heter egentligen "Natt och dag", undras om det faktiskt inte står så i notbladen?

"Sentimental Journey" tillverkades många år senare, nämligen 1992 då vi nog redan passerat toppen av vår karriär. Men frågan är om inte det nya draget befinner sig i en klar uppgång nu igen.

Där finns problem att få fram musikanter, liksom i alla studentorkestrar, jag menar nu förstås blåsare, gitarrer finns det hur mycket som helst, och många har nog fallit för den naturliga frestelsen att helt övergå till rockbaserad musik med sång och blåsinslag.

Jag vågar här avslöja att den "sentimentala resan" är ett av mina (Thom Berghs) arr, och trots problematiken vid tillblivelsen är det tydligen inte sämre än att man valde att spela det i detta morgonradioprogram från Stockholms Universitet i Frescati.

Arret är nämligen det allra första jag skrev i ett notskrivningsprogram (Finale).

Jag intensivpluggade allt detta nya i en vecka, sov max två timmar varje natt.

Sedan skulle det skrivas ut, det var dagen före en Marholmenvistelse och man var ju oerhört spänd på hur det skulle gå. Tidigare hade man skrivit ut stämmorna med tusch på notpapper.

Calle Melin (som säljer Finale) kom hit med en skrivare och vi kämpade i timmar med den tidens högteknologiska dataprylar, men det sprack.   

Allt som kom ut på pappret var en massa otydbara nonsenstecken.

Marholmen frös inne för min del det året, det var väldigt sorgligt, men nu fick man tid att lite mer i lugn och ro färdigställa det hela.

Det var nio år sedan jag slutade som dirigent och tillhör en sorts hyfsat användbara arr som kom till de närmaste tio-tjugo åren, dit hör bland annat "China Boy" och "Dinah".

Men Kvants "Natt och Dag" har gjorts i bejublade framträdanden i snart fyrtio år. Det är högst imponerande!

Man har ju sett fram emot detta nya, och idag beslöt jag mig för att prova.

Det blev en besvikelse.

Mycket kändes fel.

De alltför smala sätena, lagom för små barn.

Passagen mellan sittplatserna alltför smal, ingen vuxen kan passera utan att skuffa på dem som redan sitter.

Sätena är hårda som trä, man sitter inte länge...

Hela vagnen är hög och smal som en visent. Klart underdimensionerad. (Visenter har en imponerande profil, men är förvånansvärt platta, intryckta från sidorna liksom).

Resandet är ryckigt och skakigt, det verkar som om man glömt att dosera kurvorna, passagerarna slängs hit och dit i kurvor, vid start och vid inbromsningar.

När man vill resa sig för att stiga av finns ingenting att ta tag i som stöd utom grannen eller någon som redan står upp i gången.

Jag började vid Sergels torg, ändhållplatsen.

Fick vänta i tjugo minuter under det att antalet förhoppningsfulla resenärer blir fler och fler och fler. Detta är förstås en barnsjukdom, man är inte vana vid rutinerna, det kan man förstå.

När vagnen slutligen kom indundrande var den förstås smockfull, och ut vällde de avstigande massorna innan man fick chansen att ta sig in i trängseln. Detta var en ny och inte särskilt trevlig upplevelse i resandelivet.

Det går helt säkert snabbare att promenera i stadstrafiken, spårvagnen måste ju ideligen stanna upp för annan trafik, rödljus och hållplatser. Den står där på sin räls och kan intet göra. Även detta löser sig nog med tiden. Fast någon sa en gång att det enda som löser sig är en buljongtärning (en Keism). Ligger något i det.

När dörrarna öppnas eller stängs hörs en liten signal i form av sju  pip. Man kan roa sig med att sitta och räkna till sju lite då och då...

Spårvagnen går på räls, man fullkomligen känner den helt ofjädrade kontakten mellan hjulens stål och rälsen. Dunkandet och hoppandet från rälsskarvar och växelanordningar skär igenom hela vagnen mer än man förväntade sig.

Framme vid Nordiska muséet innan dörrarna stängdes, vagnen helt fullsatt.

Jag beslöt dock ge systemet in chans till.

Efter skansenbesök gick jag ner till Ryssviken för att ta spårvagnen hem igen.

Den var halvfylld med folk redan från början, med allt det innebär i trängseln av dunster från folk som befinner sig för tätt intill, svett, parfymer, vitlök, you name it ...

Den gamla rymliga buss nr 47 var ett betydligt smidigare och mer tilltalande alternativ, och tunnelbanan man slutligen hamnade i är ett under av komfort.

Man påstår att spårvagnarna tar mer än dubbelt så många passagerare som en buss. Ett barnbarn kan då räkna ut att turtätheten blir omvänt proportionellt mot passagerarantalet. Vi får se med tiden, det kanske blir bättre.

Men tunnelbanevagnarna går väl också på räls? Men T-banevagnarna går ljudlöst, bekvämt och snabbt även vid rusningstid, där är problemen lösta och beprövade. Hela spårvagnen känns för liten när man jämför med tunnelbana eller buss.

Sedan är det ju tokigt att man måste anställa en mängd konduktörer som ska försöka fånga upp magnetkortens inställningar, eller stämpla en rabattremsa utan underlag.

Nu är man alltså hänvisad till att resa med tunnelbanan till Karlaplan och där byta till fyrtiofyran. Ja, det går väl det också.

Spårvagnarna tog slut redan på 1960-talet i Stockholm och alla var väl lyckliga för det. äInnebär detta nya verkligen en besparing? Finns det siffror på det?

Att man sedan korta sträckor håller sig med en liten museispårväg som drivs på ideell basis är ju en annan sak, det finns säkert entusiaster som ställer upp.