När jag lyssnar på andandet i Mozarts pianosonat nr 7, vet jag att jag har rätt.

Då förstår jag en bra bit av sammanhangen i livet, men inser också hur många som aldrig kommer ens i närheten.

Den andra satsen har tempobeteckningen andante un poco adagio.

Den leker fram så förtjusande att det inte finns några svårigheter föreställa sig det är en beskrivning av den femtonåriga Rosa Cannabich som Mozart hade som pianoelev den hösten.

Fem minuter och 27 sekunder genialiskt återhållsamt och begrundande pianospel.

Året var 1777, staden var Mannheim och Mozart var egentligen på väg till Paris med sin mor. Han var då 21 år gammal.

Mozart komponerade snabbt och säkert, det tog honom knappast någon längre tid att skriva denna pianosonat som han tillägnade Rose.

Pianosonaten har numret 7, går i C-dur och fick Köchelnummer 309. Lätt att spela, lätt att lyssna, kolla den!

Börjar med några nu vanliga länkar. Läs dem!

Nej, förresten, det tjänar ingenting till.

Det måste undersökningar till för att få folk fatta. Antalet deltagare i undersökningen bygger trovärdigheten. Jaså.

Man orkar inte bry sig, det är för enfaldigt.

Men jag kan inte låta bli.

Människans största uppfinning är boskapsskötselmekanismen. Den kom till för sådär en fem- kanske uppåt tiotusen år sedan.

I varje fall här i Västerlandet.

Man lärde sig äta mjölk och ägg, eftersom det innehåller allt man behöver för att leva.

Allt skedde i kombination med produktion av cerealier.

Vi gjorde smör, vi gjorde vispgrädde, vi gjorde ost, vi bakade bröd, vi åt filbunkar och surmjölk.

Inga tillsatser, mjölken håller dessutom 90% vatten och vätska är livsnödvändigt.

Vi lärde oss äta mjölk utan problem och det gjorde oss överlägsna i tider när vi måste kämpa mot ett klimat som var optimalt för oss men dödligt för utlänningar.

Allt gick bra till året 1938 då en mycket märklig sak dök upp i vårt oikiofobiska land.

Man skulle "standardisera" mjölken. I och med att industrin tog över produktionen har det bara gått utför. Standardiserinen avsåg att spara fett som borde användas till smörtillverkningen. Kanske skedde det inte förrän inder andra världskriget. Man får väl gå tillbaka till den då aktuella debatten för att reda ut det.

Borta vid sekelskiftet 1800-1900 avlivade man mjölken genom pastörisering, tuberkulosfaran var fruktansvärd och kommer aldrig att försvinna, det var väl nödvändigt, men fabrikerna kom igång och på den vägen är det. Och turberklerna kommer tillbaka, nu omutligt resistiva, den här gången får vi ingen ny chans.

Hur skulle man kunna äta en banan utan ett stort glas mjölk?

Hur skulle man kunna  äta en chokladkaka utan ett stort glas mjölk?

Hur skulle man kunna äta en äggtoddy utan ett stort glas mjölk?

Hur skulle man kunna äta en grön dammsugare utan ett stort glas mjölk?

Hur skulle man kunna äta en skorpa med smör och honung utan ett stort glas mjölk?

Hur skulle man kunna äta en rutbrödsmörgås med smör och medvurst utan ett stort glas mjölk när man går och lägger sig?

Folk e inte kloka.

Låt oss få vara i fred.

Den ena vetenskapliga undersökningen efter den andra visar att man inte blir fet av fett.

Verkar som om det inte finns något att jämföra med.

Att fet mat är gott verkar sakna betydelse, människorna lider gärna om det gynnar deras tro.

Vi är tillbaka till den stora självspäkningens meningslösa trams. Snart tar man väl upp återlåtningens skräckscenario igen.

Tron på åderlåtningens välgörande egenskaper är samma som tron på fettets livsfarliga egenskaper.

Lika fel, lika dumt, lika enfaldigt.

Tusen och åter tusen dog på grund av åderlåtning och tusen och åter tusen har fått en plågsam död på grund av fettbrist.

Livet är farligt, man kan dö.