Det är en så underlig upplevelse att finna gammalt bli nytt och nytt bli lika gammalt som om det inte levt mer än trettio. Ebba von Sydow är 29, så hon är ingen ungdom precis, men vacker är hon ändå, och jag tycker hon har ett så underbart vackert leende.

Jag tänker på alla mina dagar när jag gått och längtat och enbart flutit som ett flarn på vågor av minnen som ännu inte nått fram. Ofta tittade jag på Natalias hästblogg, jag var alldeles betagen och är det väl ännu, den innehåller så mycket just i kraft av sin välformulerade massa.

Lustigt nog kommer ganska många besök på mina sidor från någon som letar efter hästar, jag har inte listat ut anledningen, kanske är det de många sökorden i vokabulären om hästvagnar. Länge hade jag tänkt göra en utredning, men vartefter som det har mognat och stabiliserats i mitt eget sinne har min överblick fått det hela på ett något mer sansat plan.

Varför återkommer ständigt vackra minnen från de finska krigen, det var något verkligt stort och rättfärdigt i de sakerna och det finns där något med Sibelius som ger en liten springa av ljus från universums oöverblickbarhet. Det finns mycket att gnälla över, men vad tjänar det att gnälla över omöjliga smärtor, ingenting kommer ändå att hindra mig från att skapa mitt nästa rop till någon, kanske till mänskligheten, jag vet inte ännu.

Jag är nästan förhäxad av mitt eget trumpetspel i de tre inspelningarna som jag gjorde i studio sju den där gången, med mikrofonen liggande på ett bord intill och kompet dånande i högtalarna. Jag måste reda ut när det egentligen var, med Bengts trumpet och före Confirmation, ett år före sveket med Säkkijärvi.

I dag har jag lagt in en ny och länge efterlängtad sida i min receptwebb. Äntligen har jag fått mig samman till att beskriva de perfekta små smörgåsarna som jag längtat efter snart ett liv. Kan du hitta dem? Delikatessandwhich är rubriken och Ellinor finns med på några vackra bilder, små snapshots med all den inneboende kraft som snapshots så ofta besitter. Summan av det totala är ändå att livet innehåller så mycket fint att det rent av förefaller vara värt besväret.

Allt det här går att tonsätta, trots alla svek, trots alla som försökt dra undan mattorna jag tvingats beträda. Ja, jag måste konstatera att det är just denna förkovran som Annika en gång lärde mig faktiskt är hela meningen med livet.