En tilltalande kvällsstund.

Gick ut för att köpa mjölk.

Tog det verkligt lugnt, tittade på alla vackra människor runt i rusningstiden vid Sankt Eriksplan.

Det var en sån där trevlig promenad när man går och funderar, nästan pratar, för sig själv.

Framförallt de nyvunna kunskaperna om vad allting handlar om, och framför allt om hur man skulle presentera det om och när det behövdes. Jag använder hur mycket upprepningar och konjunktiver jag vill…

Man känner sig glad, har inte ont, strosar utan att väcka uppmärksamhet, stannar vid något skyltfönster.

Så hamnade jag till exempel utanför Larssons och läste om en fyradagars resa till Dalarna runt julafton.

Inte för mig men fick något av långtradartrygghetskänslan. Inte har jag råd heller, men fundera kostar ingenting.

Jag lägger in en bild här.

Den förmedlar tanken på att sitta i den stora fjärrbilen och forcera mil efter mil i ensam trygghet. En vanlig företeelse i naturen, ett litet bo, en håla att gömma sig i, en plats att spana ifrån.

Med bilen kan man väl stanna och gå och lägga sig en stund, om man vill.

Jag minns långa bilfärder i Norrlands inland under geologtiden, minns tankarna som flödar förbi, och minns kontrasten mot det gigantiska landskapet och den lilla varma förarplatsen.

En gång kände jag sömnen komma, det gick bara inte att stoppa. Motvilligt stannade jag vid vägkanten, öppnade fönster och försökte somna en stund. Det var mitt i natten, och det var många mil kvar.

Jag såg inte mindre än fem vackra, vilka sköna känslor, vilken glädje!

In på ICA, köpte mjölk, grädde, rödlök och kycklingnuggets. God svenska - nuggets, ack.

Men det blir nog renskav ikväll, istället för kaffe och fruktkaka. Jag lovar mig dock att jag nästa gång ska baka kakan i något mer anpassad ugnsvärme.

Flickan i kassa tre, rätt ny, log så ovanligt gulligt, ”en sista blick, å sen hej då”, som det står i visan.

Så passerade jag Arkitekten. Där var folk i lokalen, en uppenbarligt inledande verksamhet, man sysslade med låsen och konfererade, ja, det var bara fyra personer där, en nästjej och tre killar. Kanske kommer man att se dem mer i framtiden, det är ju en lokal man passerar minst två gånger dagligen.

Vad blir det?

Lokalen är ytuppfräschad, men såvitt jag såg knappast förändrad till sin  uppbyggnad. Dock har man ju hållit på mer än en vecka med målning och sånt.

Hela tiden ringer en egendomlig, upprepad rundgång som jag hörde från Radio Nord, tror aldrig jag har hört det förut.

När jag gick ut var det ännu ljust, nu är det mörkt.

Nog tänker man på om sju månader, när det börjar grönska så sakta. Kanske får man då, när sommaren kommer, åter äta en plankstek i någon trevlig svensk småstad?

Ja, det händer saker…

Vändstekt ägg med salt och vitpeppar på rutbröd med smör.

En verklig delikatesslunch, extremt nyttig men inte särskilt dyr!

Smöret i stekpannan ska vara lagom brynt.

Värm ägget någon minut i varmt vatten så flyter det ut bättre i stekpannan.
 

  
Ägget ska vara ordentligt stekt, men gulan ännu flytande inuti.

Några saltkorn och drag på vitpepparkvarnen!

Placera ägget på en assiette och ställ i frysen en stund, så kan man lägga den på mackan inom några minuter.

Efterrätt kaffe med fruktkaka.

Lämplig matsäck på svamputflykten!

Efter många veckors tramsande blev det till slut av.

Jag hade införskaffat det som behövdes: smör (200 g), socker(2 dl), mjöl(3,5 dl), ägg(3 st), succat(0,5 dl), apelsinskal(0,5 dl), russin(1,5 dl), cocktailbär(1 dl), bakbulver(1 tsk), rom(0,5 dl).

Det uppvägda smöret och de framställda äggen fick stå framme i rumstemperatur sex timmar, framförallt för att kunna pösröra socker och smör.

Nu är det så att pösrört socker och smör är så jäkla gott, att en hel del gick åt under pösrörelseproceduren. Det var bara att väga upp mer smör och mäta upp mer mjöl.

Så här såg mise-en-placen ut innan den goda pösrörproceduren tagit sin  början:

  
I mjölet döljer sig det väl inblandade bakpulvret.

Ägen röres i ett och ett med långsamt arbetande elvisp, degen blir ganska tung och svårbearbetad, detta är ingen snabbkaka precis.

Frukten blandades med romen och fick stå att dra i två timmar, en del av mjölet blandades noga i fruktblandningen, enligt uppgift ska detta bidra till att de små fruktbitarna stannar uppe i kakan och inte sjunker ner mot bottnen vid gräddningen.

Sedan kletas den tjocka smeten ner  i väl smord och bröad form.

Kakan skulle nu enligt gamla recept stå i 175 grader i en hel timme.

Detta är förstås åt helsike för mycket i en modern ugn med fläkt.

Jag reducerade värmen till 160 grader, men till och med det var aningen för mycket. Bäst att kolla med sticka att degigheten försvunnit, men inte mer. Min kaka blev klart för hårt gräddat under en timme (se bild nedan).

Sedan fruktkakebakningen har mathållningen ändrats radikalt.

Cirka tio gånger om dagen är det mesta utbytt mot

Kaffe och fruktkaka.

Denna kaka bakades i rund form, jag ska skaffa en rak form när jag får råd, när det stora klippet kommer, nu lär det dröja en tid.

Krass och pum