Också en trygghetslängtan.

Man ska väl må hyfsat bra, inte ha slut på Viagra, hysa en liten längtan ut, vara pigg på en fika med något enkelt, billigt. Vanlig vardag ska de va.

Men Nils handlade aldrig på Ikea, han kunde bara dricka champagne.

Ja, vanlig vardag är receptet, enda problemet är kassorna som spökar i andanom.

Klockan tre minuter i tre em. går bussen nummer 77 från Sankt Eriksplan. Förvånansvärt snabbt skär den rätt igenom stan och hamnar i Liljeholmen.

In på bussterminalen där.

Man känner sig som på en flygplats. Incheckad.

Går till gejten för 748, direktbuss till Södertälje, den avgår om bara några minuter.

Stor, modern och rymlig buss, finns alltid plats.

Backar ut så flott och taxar ut på avgångsbanan, startar, passerar några verkligt trånga tunnlar och så är man ute i det fria, i full fart på motorvägan, en av många fordon i rusningstrafiken.

Efter 11 minuter tänds skärmen:

IKEA - Stannar.

Går tunneln under motorvägen, nära till huvudingången, och så är man inne i paradiset, första rulltrappan, redan nu finns soffor att provsitta om man vill.

Strosar några minuter och tittar på alla dessa kunder med eller utan barnvagn.

Kunder med konsumtionsblicken i Ikeaögonen.

Det är förtjusande.

Man kan ta sig till något av femkronorsfiken, mitt favvo är fiket vid mjukisdjuren bredvid barnavdelningen.

Köper kaffe med mjölk, socker och en macka. Eller en mazarin. Eller en bulle. eller en grön dammsugare. Enda irritationen är att dom sålt sig till mellanmjölken. En av vår tids absoluta galenskaper.

  
Här en köttbulls, helt OK. Urgammal svensk kallskänkeprodukt.

Kunden tror den är nyttig med alla sina växtceller. Men det är inte helt fel. Den duger.

Så köper man något man åkt dit för, eller tittar efter något man åkt dit för att titta efter, och vandrar till kassorna genom så många genvägar man hittar, vandrar och vandrar och vandrar, och kommer till kassasyndromet, vilket går ut på att det alltid är lagom lite personal, så att det alltid ska vara långa köer.

Men räddningen kan vara snabbkassorna.

Om man vill använda sitt Visakort, skannar man in varan efter lite tryck på touchknappar och anger vad man vill göra.

Man behöver inte hålla skannpistolen så nära, några decimeter räcker för att den ska trigga med ett pling, och varan är obevekligen registrerad.

Om man av misstag gör om det, har man köpt flera, och måste läsa på infoskärmarna hur man ångrar.

Nu kommer korvskärselden, som också innefattar många frestelser till billiga köp av utvalda varor, mat, bröd, pesto sill eller godis.

Korven är nu nere på fyra kronor med bröd, senap och ketchup.

Jag skippar vanligen detta, går oskadd igenom skärselden, men ser många som tycks vara som kossor ute på den saftiga klöverängen.

Så åker man hem.

Sänder en vänlig tanke till Kamprad, och längtar till nästa gång.

Krass och pum.   

Jag hade blivit lovad en intervju med Göbbarna, och jag hade inte stor aning om vad dagen skulle ge.

Vi hade stämt träff på Gamla stans tunnelbanestation vid lunchtid, och det visade sig, att de skulle ta mig med på ett besök på Ikea.

Det var två äldre herrar i sina bästa år, vitt hår och glimten i ögat, jag fick instruktionen att den ena skulle jag benämna Göbbor och den andre, lite längre Göbbot.

Jag presenterade mig själv under några allmänt lugna men lagom fnittriga kommentarer, och så bar det i väg till Fruängen. Från Fruängen tog vi bussen 175 till Ikea, en trevlig färd på drygt tio minuter.

Vi gick småpratande uppför gången till Ikeas huvudingång.

-          Hur kom det sig att ni fick idén till namnet på denna musikgrupp?

-          Tja, vi är ju gubbar, så det var väl inte särskilt konstigt.

-          Men, vad hade ni tänkt er för program?

-          Ja, vi har ju båda ett stort utbud av erfarenheter inom musiken, varsin musikstudio och ganska flödigt med idéer.

Väl inne på Ikea letade vi upp soffor att provsitta. Det finns massor, vi satt lite här och där och småpratade på det där lite humoristiska sättet med ständiga växlingar och infall.

Man beslöt gå och äta Ikeas köttbullar till lunch. Mjölk till förstås. Inget riktigt bröd, endast cancerframkallande fiberbröd, ganska läskigt egentligen, snedvridna mediestyrda modefloskler.

Vi funderade på hur många tusen jorden runt som äter denna lingonsylt just nu

Personligen vet jag ett underbart sätt att åka till Ikea, nämligen buss 77 från Sankt Eriksplan, buss 748 från  Liljeholmen, direktbuss till Södertälje, passerar Ikea, total bussrestid endast 27 minuter, direktlinjer som skär rakt igenom stadstrafiken.

-  Vad  blir nästa inspelning?

-  Kanske inte officiellt ännu, men Frödings Vårdröm ligger nog nära till hands.

-  Spännande, vad blir det för orkestrering?

-  Blandat, som vanligt, mest synt förstås, byggt på MIDI, som i sin tur byggs på skrivna arr i typ Finales notskrivningsprogram. Där har vi god kontakt med Quagmire.

Vi tog rulltrappan ner och göbbarna sjung en stump ”Ja, nu e de vår, ja, nu e de vår, å loppan hon bi-iter i pattar och lår”

Vig tog en rulltrappa till ”Ja, nu e de vår ja-a nu e de vår, å loppan hon biter å suger å mår…”

In på femkronorsfiket, sedan igår reminiscensen kaffe med kanelbulle fem kronor, i går var det nämligen kanelbullens dag, det är sjätte året i följd vi firar denna vänliga dag.

Tittade på gardiner, lampor, diverse köksgeråd, knivarna tämligen prisvärda synes det.

Köpte en äggstrimlare för åtta kronor. Göbbarna gav mig en, God jul, sa någon,Tackar!

En liten söt minimamma med barn väckte dolt intresse.

Nils handlade aldrig på Ikea, det var under hans värdighet, fast nog tycker man att deklarerade socialdemokrater som han, skulle trivas med det familjevänliga och sociala folkvaruhuset.

Men konstigt nog inte, champagne och NK skulle det vara. Och operakällaren.

Ja, det var i alla fall dyrt, även om det inte var särskilt trevligt.

En gång spelade vi på Anders Walls femtioårsmottagning på opris. Där fanns allt, inga stora buffébord, men mycket personal. Så snart något började minska bars det in nytt. Hela dagen välfyllda  fat med läckerhet.

Vid stearinljusavdelningen hade det röda börjat dyka upp i avsevärd utsträckning, den röda julen, som en dårdikt av Tranströmer. Julen luktade i dimman, var är du? Den hade redan kommit.

 Några trädgårdsmöbler var lämliga att sitta i.

-  Får man sitta här?

- Ja, de e klart, sa den söta Ikeatjejen som just passerade.

Mera sång: ”de duger att skita på blömstrande äng, å törk sej i rö-öven med ro-o-sor”.

Resten fick jag inte höra den här gången. Men minns att det var något med nybäddad säng, blåsor, vågor på böljande sjö och blöta simpor.

Göbbor tog sina ljus, det var därför han var här. Nittio kronor för hundra. Undrade om priset inte rätt nyligen legat några tior lägre…

Loppan biter, suger och mår, vad betyder det? En omskrivning för den fundamentala driften förstås, den älskade könsdriften, ja, giggedi – giggedi.

Det som poppar upp en gång i veckan i hela livet, vare sig man vill eller inte.

För kvinnar däremot tar det väl slut i fyrtioårsåldern. Ett göbbproblem.

Fula gubbarna, ja, fula gubbarna, tar mej bara bakifrån…

Med ens förstod jag alltsammans, ganska livsbejakande och befriande.

Kö i kassorna som vanligt. Personalen anpassas till mängden kunder, precis som på Systembolaget. Undvik att göra edra inköp å lördagar och helgdagsaftnar, och andra dagar när det är lite eller mycket folk. För är det lite folk, finns det bara en kassa, så det tar lika lång tid ändå.

Men OK, det fanns en snabbkassa och Göbbarna klarade köpet utan hjälp från personal. Det var till och med så att personalkillen kom fram och undrade ”gick det bra”.

Ja, alldeles själva, sa göbbarna.

Nu kostar Ikeakörven med  bröd endast fyra kronor, det är sanslöst, men vi skippade det den här gången, lunchen och femkronorsbullen satt i ännu.

Så buss nummer 748 till Liljeholmen på tio minuter med föga mellanlandnig. Jag skiljdes från göbbarna för den här gången, en sista nick, å sen hej då, som det står i visan.

Men trevligt var det. Mycket.