Läst en jobbig bok om en hundraåring på rymmen. Inledningen en aning bestickande, man undrar hur det ska gå, men sedan tar tramset över, en otrolig radda med orimliga situationer, författaren måste haft ett väldigt jobb med att tota ihop detta.

Vitsen med den höga åldern är, att den gamle  kan passera hela sitt långa liv, där han råkat träffa många av nittonhundratalets viktigare personer, och mer eller mindre oavsiktligt påverkat utvecklingen.

Fruktansvärt tröttsamt och förutsägbart.

Typ är, att han ska spränga en bro under Spanska inbördeskriget, när just Franco i spetsen för en grupp ämnar sig över.

Allan, som huvudpersonen heter, tycker att han inte i onödan vill ta livet av någon och varnar sällskapet. Allan råkar händelsevis ha hamnat på socialistsidan och har händelsevis ställt sin händelsevisa sprängämneskunskap till förfogande, på villkor att han får uppträda civilklädd och därmed inte betraktas som stridande. Sålunda räddar han livet på diktatorn och blir rikligen belönad, liksom i andra fall ofta med goda middagar och framförallt gott om starkare dryckjom.

Svårt förstå att någon kan tycka detta är roligt, det är bara fånigt. Till och med Harry Potter eller Mumintrollen är bättre.

Så går det på, den ena orimliga tillfälligheten efter den andra. Personligen tycker jag nog att de sista elva sidorna i mitt examplar var bäst - de är nämligen tomma.

Verkligheten

Annars trött och ledsen, känner mig om inte sviken så i varje fall övergiven. Snälla människor upplyser att man får kredit i vården, när man inte kan betala. Mitt frikort har gått ut och utgifterna ramlar sig på, den ena after den andra. Skulle ha besökt doktorn på vårdcentralen i morgon, men orkar inte ens tänka på att gå dit och säga att alla pengar är slut för den här månaden. Det är så trist. Man blir liksom förlamad, deprimerad.

Promenerade ner till graven idag. Stilla höstväder, den stora massavlövningen har inte riktigt börjat ännu. Allt sig likt, men inga fåglar, inga ekorrar, tyst och öde.

Tog en bild för att dokumentera att allt är sig likt. Gick och funderade på David Friedrich Caspars underbara målningar, och har placerat hans gravmålning som skrivbordsunderlägg.

När jag kom hem fick jag migrän, och har nu ont i huvudet, rejäl värk, rena bottenläget får man väl säga.

In statu quo...

   Nä, nu blir det tablett igen, usch.