Det finns ett förvånansvärt tacksamt ”dolda-kameran-skämt”, som  går ut på att man i förbigående pekar på någons skor, och mumlar ”du har något under skon”.

Detta får folk att stanna upp, försöka böja upp benet, för att kunna se under skon, tvingas hoppa lite vingligt på ett ben, och förgäves granska skons undersida, utan en tanke på det orimliga i, att någon skulle se, vad man hade under skorna.

Det verkar som om vi har en stor motvilja mot att gå omkring med något under skorna, även om ingen kan se det, kanske den första förklaring  man tänker på är hundbajs eller annat, som man kan ha trampat på.

Jag har fått allt svårare att gå. Det är väl normalt med åren. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är inte konditionen, inte bara i varje fall.

Så hände nyligen, någon påpekade att jag verkade ha något under skon. Jag såg genast att något var fel, men väntade till hemkomsten med att kontrollera.

Jodå. Stora hål på undersidan. Den fiffiga luftkudde som funnits under hälen hade spruckit upp, och det var stora revor i gummisulan. Den har väl hållit så där en tre år. Skorna gav spänstiga steg, det är kanske samma mekanism som i träningsskor.

 
Under sprickorna har det funnits luftkuddar, som skapade en elegant fjädrande gång. Nu känns det stumt och allmänt obehagligt.

Så nu måste jag köpa nya skor, vilket jag inte har råd med. Mellan ett och två tusen kan jag aldrig få fram, enda möjligheten vore att låna med väl utsträckt avbetalningstid, vilket förstås inte är lätt att uppnå.  Tvärtom. Snabba lån kan åstadkommas, men ränteläget blir då groteskt.

Storlek 49 finns inte heller på många ställen, det är en annan nackdel med vårt ekonomiska tänkande. Kan man ta ut mer pengar gör man det, förr var det mer så, att kostnaderna för olika storlekar fördelades på annat sätt, genom något slags ”folkhemsätt”. Det är i varje fall min upplevelse, att det har varit på det sättet. Jag har ingen känsla av att större storlekar var dyrare. Nära två meter lång med skor därefter har aldrig medfört någon omedelbar fördyring för min del.

Nu känns det helt stumt att gå. Som att inte ha annat än en ojämn träbit under fötterna. Det gäller båda skorna. Det var ju heller inget problem när man var ung, frisk och stark.

Förr köpte jag gymnastikskor vid den här tiden på året. Det finns en vansinnig massa sorter, jag kan inte förstå hur jag hade råd redan för över femton år sedan, men jag ska glida runt lite och kolla. Ibland ser man reklam, till och med i TV, om vissa eleganta märken som kostar helt överkomligt. Men den sorten finns inte för mej. Upp till storlek 45 kanske, men även det är inte det vanligaste.

För länge sedan lärde jag mig ordet kronvrak. Inget vanligt ord, när jag läste det i nittioettan, fick jag förstås fråga mamma, som förklarade begreppet. Jo, det var värnpliktiga, som var så storvuxna att man inte kunde få fram passande uniformer bland kronans kläder, och deras matkonsumtion var så tilltagen, att det var bättre att låta dem slippa försvarssystemet.

Nåja, som ett kronvrak har jag aldrig behövt känna mig. Både skor och uniformer som passade var inga problem att få fram i den väl fungerande, vänliga Svenska krigsmakten på den tiden. Jag minns många undrande tankar över vilka mina föregångare kan ha varit, när jag satt och borstade de stora skorna i logementet.

Idag är det redan onsdag och det är tio extremt magra dagar till nästa utbetalning. Det är en förtvivlans känsla, mindre än nittio kronor per dag till mat, kläder, resor, nöjen, oväntade utgifter, allt.

Under dessa dagar kommer våren. Ännu är det några kalla nätter, men sedan kommer det. Ett jävla tjat om den saken. Som om denna vinter vore den första i sitt kylslagna slag.

Livet är en underbar konstruktion. När vi har lärt oss hela evolutionen, och valt vilka ämnesområden man ska studera extra noggrant, inser man sig ha kommit till ett stopp ute vid en brygga ut i det stora, okända vattnet. Vattnet? Ja, nånting är det ju, men det kan vi inte föreställa oss, det är retfullt och obehagligt. Bäst är att inte grubbla, bara hålla käften och vänta tills allt tar slut.

De tre dimensionerna hindrar oss effektivt från att ens teoretiskt kunna begripa något mer. Redan i början av nittonhundratalet var man inne  på att utöka dimensionerna till fem, och satte då den femte dimensionen till tiden, samma som snart även Einstein formulerade i sin enkla formel.

Men längre kommer vi inte. De fem dimensionerna passar lik förbaskat in i ett tredimensionellt system där en enstaka punkt får den utökade innebörden händelse. Jag grubblade lite på det, när jag skapade mitt system av tempererade skalor. Det är ju ändå en endimensionell apparat, som dock med fördel kan åskådliggöras både två och tredimensionellt, om man så önskar. Jag minns en berömmande kommentar för några år sedan: ”You guys most certainly did your homework to come up with something like this”. Men vi killar var bara en, det är ett tveeggat svärd. Ensam är stark - vi måste hålla ihop.

Och vad gör jag nu? Åker iväg och köper sallad till paj. Av någon outgrundlig anledning måste det vara dyrbar, grön plocksallad till paj.

Ja, livet är underbart, men ibland så enkelt att det är omöjligt att förstå.

Tiden är relativ rörelse, brukade jag säga. Utan rörelse - ingen tid!

    =D   Yes! kram

.