Vi startade från Byholmen på Gräskö där skepparen sedan några år hyrde av familjen Sjöman.

Det var en vacker sommardag i slutet av juli.

Vi skulle segla till Uusikaupunki i Finland för att ha lite kontakt med Alf Nilsson, en av världens på sin tid skickligaste oboister, också Stockholmsfilharmoniker, som var engagerad som domare i en stor tävling i Crusellfestivalen för unga finska oboister.

Uusikaupunki heter Nystad på svenska, och grundades på sin tid i början av 1600-talet av Gustaf den II Adolf.

Besättningen var skepparen Roland, solopukslagare i Stocholmsfilharmonikerna, Ove Ranmo, violinist i samma orkester, Rolands dotter Annika och jag.

Fartyget hette La Vie och var en tvåmastad yawl byggd i trä på 1950-talet.

En yawl, till skillnad från en ketch, har mesanmasten bakom rodret.

Detta är La Vie, som såvitt jag vet, ännu seglar omkring i svenska  farvatten. 

La Vie var en god seglare, med gott om utrymme för oss fyra, och vi begav oss ut för en tur som tänktes vara ett par veckor.

En underbar bild "som har allt" inifrån båten med skepparen på tuba och Owe på gitarr. Många voro de musikstunder vi hade ombord, för min del spelade jag trumpet liksom nu.

Vi startade mitt på dagen med god förlig vind, som alltid med La Vie, skepparen hade kryssningsfobi, benämnde kryssens underbara egenskaper ”Bonnkryss”, hävdade ständigt att hon inte tog höjd, och gjorde oftast allt för att slippa denna sorts saltstänkta framfart.

Men nu hade vi som sagt medvind (propagandasegling enligt skepparen) och gick med god fart i bäring något söder om Mariehamn på Åland. Vi gick lite åt söder, då skepparen liksom vi övriga gottade oss åt de goda fartresurserna, som fick oss att segrande kappsegla med en liknande farkost. Det finns få tillstånd som kan få en seglare att så leende njuta av framfarten, som när han seglar bättre och snabbare än en medtrafikant på böljan.

Vi seglande om, och drack väl en öl för att fira, och började konstatera att den omseglade troligen snarare var på väg åt Helsingfors. Det började dra ihop sig till att söka lämplig kursändring.

Jag tittade lite runt norrut i kikaren, och får plötsligt syn på något som stack upp vid sjöhorisonten, något oväntat, som inte borde vara där enligt kortet, föreslog kursändring, och snart gick vi i samma goda vind norrut rätt på det egendomliga objektet.

Det steg sakta upp ur horisonten, och visade sig vara ett fullriggat segelfartyg med sina fyra master med beslagna segel, som låg stilla därute på havet.

 
Fullriggaren Sedov för ankar någon annanstans i världen, tecknad av konstnären Björn Svenneby.

Vi närmade oss mer och mer, ser att fartyget ligger för ankar, och på bogen uppvisar ett namn, som vi endast kunde uttala som CEDOB. Allt tydde på ett ryskt fartyg, vi gick upp för om  henne, passerade de grova ankarkättingarna som stack snett ned i vattnet, och girade styrbord så att vi långsamt passerade nära hennes styrbordsida. Hon hade ett högt fribord, och uppe vid relingen trängdes en stor skara sjömän med randiga tröjor.

Nu skulle detta givetvis manifesteras på något iögonenfallande sätt, varför skepparen, till rors, med ena handen tog fram öl ur förrådet och började kasta upp mot besättningen. Den första burken nådde nästan upp, och det hördes ett förtjust vrål från manskapet däruppe, som nu verkligen hade aktiverats inför det underbara som skedde.

Skepparens dotter blev orolig för ombordläggning, och ropade hela tiden ”fall av, pappa, fall av”.

Vi andra kunde endast roat iakttaga det hela med ett glatt leende och stor tillfredsställelse, när åtminstone en starkölsburk verkligen fångades in av någon däruppe under stora glädjetjut.

Det hela slutade med att vi fortsatte färden in mot Mariehamn, där vi enligt skepparen skulle uppsöka en utmärkt restaurang alldeles nära kajen, där vi hade tänkt förtöja när vi kom fram.

På vägen in, när vi nyss fått en landstrimma i sikte föröver, passerade vi märkligt nog en annan fullriggare, inte riktigt lika stor som vår CEDOB, men med gröna segel i långsam slör in mot Åland.

En aktersnurra kom emot oss och någon ropade på finlandssvenska, något som vi närmast uppfattade som ”har ni tillstånd” eller något liknande.

- Vi ska inte ha nåt jävla tillstånd, muttrade skepparen, och efter en stund gav den cirkulerande motorbåten upp och vi styrde vidare mot det efterlängtade målet.

I Mariehamn fanns det häpnadsväckande gott om plats framför restaurangen, och vi förtöjde snabbt utmed kajen, med förväntansfyllda sinnen inför den stundande, varma krogmåltiden efter sju timmars segling ute på havet.

Ganska snart kommer nu en man med pondus och viss ilska fram till oss, och meddelade på sin svenskfinska dialekt:

- hur tosan har ni kommit in här?

- vaddå, kommit in, eh, vi seglade, svarade skepparen..

- så ni vet inte om då, att i morgon börjar Tall Skips Race, varför hamnen är tömd på alla vanliga båtar, eftersom här ska ligga all världens stora segelfartyg. Om ni ska ligga i Mariehamn får ni ligga därute på svaj som alla andra.

Han pekade ut på redden, där det mycket riktigt låg flera tiotals segelbåtar för ankar.

Så obeskrivligt pinsamt. Men vi hade ingen jolle, så vi var tvungna att förflytta oss iväg en bra bit bort för att leta efter någon plats att gå iland. Vi hamnade i något som närmast såg ut som ett fabriksområde med ogästvänliga ställningar och bojar, men lyckades till slut förtöja så att vi kunde gå iland. Senare lyckade skepparen hitta en brygga ägd av en gammal vänlig dam, som lät oss förtöja lite närmare staden.

Nästa morgon vaknade vi av att det ena stora segelfartyget efter det andra, kom in i hamnen, däribland vår CEDOB, med besättningen mannande rårna.

Senare tog vi kontakt med vakten vid landgången till SEDOV, som inte kunde ett ord på något annat språk än ryska, men som så småningom lyste upp i stor glädje, när han begrep att det varit vi, som kastat upp ölburkarna.

Någon dag senare gick färden vidare mot Nystad, också en resa med sina poänger, men det är en annan historia.

Det var sommar i juli och vädret var vackert. Jag var ensam i det kamuflerade 10-mannatältet några mil ute i skogen utanför Linköping, och mitt  uppdrag var att göra smärre justeringar. Minns inte var de andra var.

Jag hade trumpeten med i sitt fodral, och ibland kunde jag plocka fram den och blåsa några jamtoner i skogen. Det var en angenäm tid denna första sommar som signalist på andra kompaniet på det numera nerlagda T1 i Linköping.

Nu var vi ute på någon sommarövning.

Aldrig glömmer jag vakttjänsten i de ljusa sommarnätterna, man skulle stå osynlig med sin kpist i några buskage och bara ge sig till känna om någon passerade.

En gång hörde jag på avstånd någon annan av vaktposterna hejda en passerande cyklist, och resultatet blev mycket bullrigt.

Personen blev tydligen skräckslagen och vrålade hysteriskt, uppenbarligen cyklade han omkull i natten, det blev ett stort skrammel och han skrek något med svordomar om att fan fick man inte cykla genom sin egen skog.

Jag satt i tältet och hade kanske lite dåligt samvete, när jag helt plötsligt hörde det tjutande ljudet från ett snabbt annalkande fordon. Den stannade alldeles i närheten och någon ropade på signalist Bergh. Det var en furir som kommit i jeep på de smala skogsstigarna, tydligen hade han noggranna instruktioner om var jag fanns.

Order gavs, ta med trumpeten och kom med mig. Ja, furir, kom det rappt från mig, och jag tog plats i jeepen med trumpeten i sitt fodral.

I väldig fart sladdade vi ner ur skogen, och jag fick en antydan om uppdraget, jag skulle blåsa en signal i anledning av att regementschefen skulle komma på snabbvisitation.

Nere på en öppen plats fanns flaggstång och vakten samlad, totalt kanske 25 personer. Jag fick order om att placera mig längst fram bredvid vaktchefen och ha trumpeten beredd.

Regementschefen med hustru skulle alltså komma på ett sent meddelat, hastigt påkommet besök. Han hette då Bjarne Natt och Dag. Operationsbefälen hade tänkt ut att översten nog skulle imponeras av en levande trumpetsingal, han var känd för att vara rätt hård och noga med disciplinen.

För mig var det särskilt pirrigt, eftersom jag sannerligen inte kunde några militära signaler alls, men jag hade väl en aning om hur jag skulle smattra på med något signalliknande, jag hade spelat trumpet i två och ett halvt år, helt autodidakt, men visste att jag hade en bra ton, och hade lätt för att spela med en uppskattad timing i mitt eget dixielandband The Pearls i Stockholm.

Efter en kort stund dök en bil upp och order gavs om givakt och rättning, det gick fort, och jag hade instruktionen att börja på vaktchefens order. Bilen stannade och översten med fru klev ut.

Nu, spela nu! Jag valde en hemmagjorde signal i ess dur som varade ett vad jag tyckte lämpligt antal sekunder. Jag tror att det upplevdes som klart lyckat.

Ungefär så här högg jag till med. Dock hade jag inte helt lärt mig dubbeltunga, men jag gjorde som jag tyckte lät effektivt. 

Reaktionen från översten blev stark och omedelbar.

Den storväxte översten mumlade något till sin hustru, och klev med raska steg fram till mig, som förstås gjorde honnör, och hälsade helt reglementsenligt, som vi hade lärt oss i grundutbildningen.

Han uttryckte sin stora glädje och förtjusning, sade rappt och militäriskt "det är inte ofta man får höra en signal nuförtiden", och frågade vilken signal det var, jag kunde bara säga att jag improviserat, han var nöjd med det, och menade att det här skulle han inte glömma.

Sedan fortskred vaktavlösning och visitation, jag fick en vänlig nick och blev så småningom skjutsad tillbaka genom skogen och lingonriset till vårt stora sommartält.

Disciplinen var god, som den skulle, och någon lättnad uppstod knappast för min del, men jag anmodades att samla de musikkunniga på regementet för att bilda en orkester, som senare skulle spela på en regementsafton för Linköpingspubliken, speciellt för inbjudna damer. Orkestern benämndes på reklamaffischerna T1 band (14 man). Bandet hade bas, trummor, gitarr och ett antal blåsare, men byggde nästan helt på en improviserad musikstil, jag minns särskilt en barytonsaxofonist, som ideligen uttryckte längtan behov av bra arr. Jag för min del som bara spelat improviserad jam-musik i The Pearls, hade knappast någon uppfattning om vad han menade. Många år senare lärde jag mig vad arr var, och skrev också några själv.

Jag tror knappast, att detta T1 band från 1956 gick till historien som något minnesvärt, men under en period beviljades vi permissioner från utbildningen för att repetera med orkestern, och många officerare och specialister på T1 hjälpte till med att sätta upp förstärkare och högtalare inför det stora evenemanget.

Detta hände under en tid när den svenska armén var som bäst efter krigsåren. Nu är till och med värnplikten avskaffad, trots att hotbilden utifrån är större än den någonsin har varit i hela vår historia, och att Sverige med sitt geografiska läge nog är det mest lättförsvarade på hela jorden, som det ligger, naturskönast av alla länder,  mellan hav och fjäll.