När tomaten kom till Sverige väckte den omedelbart berättigat uppseende. Så röda, saftiga, läckra, åtråvärda.

Maja-Lisa, hennes syskon och skolkamrater stirrade längtansfullt på de läckra frukterna.

I varje fall på torget i Västerås, när någon djärv handelsman år 1920 tog hem dessa grönsaker till beskådande och försäljning. Alldeles för dyra för vanligt folk förstås, men en dag var det dags att få smaka.

Besvikelsen var total. Vad i fridens namn var detta? Ja, söta var de ju inte, vad skulle man ha dem till?

Solanum lycopersicum är lätt att lära sig. Solanum är ju samma som potatis, men med annat efternamn solanum tuberosum.

Potatisens gröna frukter är giftiga, så man måste väl vara misstrogen mot den illröda tomaten. Det tog ganska lång tid innan man lärde sig, liksom att det tog väldigt lång tid till kunskapen att det var potatisens rotknölar, som man skulle äta och inte de giftiga, gröna frukterna.

Numera har vi lärt oss. Vi har dem i sallader, som garnityr, i grytor, som ketchup, kanske inte så ofta naturell men en Wasa sportbrödsmörgås med tomatskivor, salt och peppar duger. Om man skulle försöka beskriva smaken för någon som inte alls vet, gör man ju det rätt svårt för sig, inte salt, inte sött, inte beskt, inte surt.

Varenda korvgubbe levererar korven med senap och ketchup, och då avses tomatketchup.

Tomaten kommer från Peru, men hur kom den då dit? Den tillhör väl de organismer som under årmiljonerna utvecklas efter det naturliga urvalets geniala recepter

Inte var det mycket med tomater när vi var där. I Peru alltså. Frukter fanns ju av alla möjliga slag, vars smaker förde tankarna till en blandning av äpple, banan, persika, plommon, körsbär, kort sagt någon frukt sådär i allmänhet.

I övrigt fanns det inget märkvärdigt eller gott att äta i Peru. Jag minns dock gratinerade ostron på någon restaurang och en del biff på finare näringsställen.

Man flaggade för Ceviche, en slags syrlig fiskstuvning, som nu också sipprat hit till Sverige, men det var då verkligen inte mycket att komma med.

Blev det något läckert så var det från övriga delar av världen. Svensk mat fick man bara längta efter. Det fanns visserligen en svensk karl som i Lima hade skapat kaféet Pasteleria Sueca, men det var inte myckat man kunde få där, kanske hade han importerat knäckebröd och kanske tubkaviar, men det är ju ingenting att komma med för en chollo. Nej internationella maträtter ska man äta i det landet dom emanerar från, kanske med undantag för det främlingstokiga Sverige, som numera håller sig med utländska maträtter stöpta i försvenskad form.

En annan frukt med stor potential är bananen, frukternas clown. Bananer har ju en god, väldefinierad smak, och när kriget bröt ut tog all import helt slut på en gång.

Vi växte dock upp med banandrömmen som var något stort och märkvärdigt. I skolan sjöng vi om Nisse som tänkte bli sjöman och hämta bananer ifrån ön Jamaica. År efter år fick vi höra om bananer, mamma berättade att hon gjort tårtor med bananer nedstuckna i vispgrädden.

Längtan efter bananen var något helt vidunderligt underbart.

Så kom den stora dagen. Vi hade hört om att bananer skulle importeras, och att vi snart skull få smaka denna ljuvliga frukt. I dagstidningarna läste vi om vilken dag de skulle börja säljas, men redan dagen innan var det någon som hade med sig en banan i någon annan klass. Ett bananskal kom ut på skolgården och väckte otrolig uppmärksamhet, några försökte slicka eller lukta på det, andra sparkade omkring det under barnens glada vrål, förväntningarna nådde överväldigande höjder, och när vi äntligen fick smaka en bit av en banan när vi kom hem, var det ingen besvikelse.

 
Nisse seglade efter sockertopp, kaffebönor, apelsiner, hyacinter och tulpaner också, men vad var det mot dessa underbara bananer!

Sångboken hette ”Nu ska vi sjunga” och innehöll allt man behövde från nationalsången till den evigt vackra ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

 
Denna sångbok kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig, men kriget bekymrade oss inte ett dyft. Vi fick lära oss att Tyskland låg neråt gatan, så var det inte mer med det.

Och barnen fick verkligen lära sig att sjunga, de som brummade, dvs de som inte klarade att hålla tonhöjderna, var befriade från sång. Nu för tiden är det tyvärr det motsatta. Endast i de kvalificerade sångklasserna klingar det väl OK. Om flera röster sjunger toner tillsammans uppstår högst oönskade övertoner om någon inte kan hålla sin tonfrekvens. Det är en naturlag, som bara är att acceptera.

Och på första sidan i sångboken har förstaklassaren skrivit med allra finaste nyinlärda skrivstilen ”Tom-Gunnar Bergh”.