Jag blir arg. Detta trots att inget finns, som man kan bli arg på. I varje fall inte så länge det gäller väderleken.

Jag har aldrig i mitt liv varit med om detta.

Vecka ut och vecka in - fem grader varmt och stark blåst, ibland sol, ibland inte.

Om och om igen går man på samma sak – ut i blåsten med för tunna kläder. Efter bara några meter börjar det värka i kinder, käkar och öron, som om man hade tandvärk eller örsprång. Skyndar sig hem, dra på värmen, ta något varmt att dricka.

Nog minns jag odrägligt långa och kalla vårar i barndomen, med till synes oändliga förkylningsperioder, som kunde sträcka sig ändå fram till midsommar, då äntligen sommarens skönhet och värme kom ikapp, och man glömde eländet. Jag minns att min pappa berättade att det varit liknande perioder i hans ungdom, perioder då man inte riktig visste om han skulle gå igenom. Det var dessutom en tid då penicillinet inte ens var påtänkt

Många gick verkligen inte igenom, och döden hos så unga människor väckte beklämning och hemskaste fasa, som man förgäves sökte förneka. Det var åratals namnlös skräck i ett segt, ohyggligt halvmörker, som om livet in i det sista höll sig kvar i något man inte riktigt visste, ett dunkelt, kallt slem i dödens odefinierbara gyttja.

I dag var jag ute till IKEA för att inhandla en dörr- och hallmatta, eftersom den gamla var sliten och uppsliten till uppfläkta  springor. Nu var det dags, mitt i de senaste dagarnas utresningar och städande. Pendeltåg från Karlbergs station till Älvsjö. Där missade jag nog en buss, eftersom buss 173 går från två olika hållplatser, den jag skulle ha, gick från hållplats G, kom nu ihåg det till en annan gång!

Efter en kaffe i älsklingsfiket för oslagbara fem kronor, strosade jag runt bland utlänningar från sydligare länder, alla påtagligt välklädda och med bostadsplaneringens glädje i sinnet. Vi har gett dem en tillfällig fristad, eller hur, men snart ska de väl rimligtvis resa tillbaka hem till sina hemländer? Jag undrar dock om samhället inte är en aning väl generöst med fickpengar och tillfälliga bosättningslån.

Jag fann några alternativ, och fastnade för  ”LYNÄS” dörrmatta för 49 kronor, den visade sig vara helt OK för mitt behov, ligger plant, och glider inte alls omkring, ett lyckat köp.

Jag har äntligen förstått Strindberg (1849 - 1912)! Härom dagen plockade jag, i städningens virvlar, fram min Strindbergbiografi som jag en gång fått i födelsedagspresent.

Där finns så mycket information, och snart insåg jag äntligen, att karln ju endast var 22 år gammal, när han skrev ett av sina största dramer - Mäster Olof.

Han sände in den till Kungliga teaterna (nuvarande Dramaten), men fick den refuserad av diffusa anledningar. I samma veva dog hans redan tidigare etablerade välgörare Carl XV, och efterträddes av Oscar II. Strindberg insåg omedelbart att denne nye potentat skulle bli hans fiende, vilket sålunda också blev fallet under trettiofem dramatiska år.

Carl XV var dödssjuk, vänlig och generös, och hade en gång skänkt Strindberg ett stopendium på den oerhörda summan av 200 kronor, inte i första hand till samhällskritiskt författarskap, utan till den unge mannens studier. Strindberg reste ner på tackaudiens från Uppsala universitet där han bland annat studerade moderna språk. Innan slutligen Mäster Olof kom ut i världen omarbetade han den, och fick så smånningom fram det stora verk det blev. Pjäsen uppfördes till sist på Nya teatern på Blasieholmen 1878. Om du inte kan placera denna teater, beror det på att den totalförstördes i en brand 1925.

Detta var början på Strindbergs livslånga strävan, liv, mot- och framgång, och det är en väldig mängd information, man måste ta till sig, för att klara av att sätta allt i sitt rätta sammanhang, historiskt, geografiskt, humanistiskt och filosofiskt.

Tack Olof Lagercranz för det, du som 1979 skrev denna fina biografi, även om jag många gånger retat gallfeber på mig, över att den saknar både illustrationsförteckning och index!