En dag när jag vandrade över parkeringsplatsen, fann jag en sten med ett lite mer ovanligt utseende.

 
Vi vet inte vad som är upp och vad som är ner, men jag hänvisar till den här bilden, och kallar det lilla ljusa lagret överst, det som ligger högst upp.

Som synes har den tretton årsavlagringar, och det är en vemodig och ödslig tanke att föreställa sig dessa tretton år för länge sedan i jordens historia.

De mörka vinterlagren har en gång avsatts någonstans på en jämn havsbotten, och sedan följts av lite tjockare sommarlager, som nu har omvandlats till kvarts och kanske lite fältspat.

Denna sorts bergart med en tydlig parallellstruktur kallas gnejs, och är en mycket vanlig bergart här i Sverige.

Just den här stuffens historia kan vi inte spåra, men det är mycket troligt att den funnits i något veckat lager i de stora mellansvenska gnejsregionerna.

När berget sedan krossats, antingen naturligt av is och strömmande vatten eller i någon maskin, har just den här biten fått en något extra formgivning, genom att den naturligt spaltats upp efter några av gnejsplanen.

Det undre planet består mest av mörka mineral i spaltytan, medan det övre lagret har slipats av isen och vattnets inverkan till att bilda en liten topp, där det översta lagret är en rest av ett sommarlager. En utmärkt sida om de vanligaste bergartsbildande mineralen och bergarterna finns här: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/geologi/mineralochmeteoriter/mineral.1608.html

Så här ser den lilla stenen ut ovanifrån.

 
Här ser vi stuffen ovanifrån, där den lilla bergstoppen består av ljusare mineral.

Tretton år av jordens historia, men när skedde detta, vilka tretton år?

Det finns här knappast några mineralkorn som man skulle kunna mäta fram några absolutvärden i, men gnejsformationen som sådan bör väl vara minst två-tre miljarder år, när man vet att jordskopan måste ha konsoliderats för nära fem miljarder år sedan. 

Det fanns inte mycket liv då ännu på jorden. Kanske kan man tänka sig någon enklare form av bakterier eller andra mikroorganismer, men av dem ser vi nu inga direkta spår.

Vi känner evolutionskedjan, och inser att den absoluta inledningen är okänd. I laboratorier har man med hjälp av elektriska urladdningar i höga spänningar lyckats få fram något större molekyler av just den sorten, som så småningom ledde till livet, som man känner det idag.

Uppkomsten av den första människoliknande varelsen känner vi till, men kan inte säga exakt när man första gången aktivt lyckades inse dödens medvetna upplevelse i livet.

Detta att inse den kommande döden, är den enda skillnaden mellan människorna och andra varelser.

Medvetenheten om den obevekliga döden är något skrämmande och avskyvärt för de medvetna, som de på alla möjliga sätt försöker värja sig ifrån. De frestas att bädda in dödsmedvetandet i olika mer eller mindre vidskepliga sammanhang. Dödsmedvetenheten är en mycket sorglig del av det liv, som döden obevekligen tillhör. Där finns inga enkla recept och ingen angenäm förklaring. Det enda begripliga är de förklaringar och sammanhang, som de vidskepliga tankebyggnaderna erbjuder dem.

Där finns två strukturer som kan ge dem en viss tröst i det sorgliga sammanhanget. Det ena är att försöka upphöja vidskepelsen till religion, det andra är att så länge som möjligt söka bevara den delen av livet, som äger rum innan medvetandet en dag skymtar fram. De kallar det oskuldens tid, de söker sig till den, och njuter av dess glada framtoningar i gränslandens speglingar. Till oskuldens tid hör hanteringen av djur och små barn - gränslanden mellan oskuld och insikt.

Därför har människan en stor tendens till att överdriva betydelsen av vissa sidor av verkligheten.

Tretton år på jorden. Sedan kommer nya tretton år, dekader, eoner.