Varför började jag med det här?

Kanske för att jag vaknade så tidigt i natten, drack sodavatten och började bläddra i gamla kallellser.

Alla glada skämt som omslingrar alla fakta.

Signaturerna BE, Pelw, Towe, Eva, Lasse, Marja-Liisa. Duktigt folk!

En tacksida från Lori Taft, som var lingvist, och gästade Sverige ett år, och spelade klarinett i orkestern.

De flesta sekreterare höll på i flera år, måste ha varit ett digert jobb att skriva dessa kallellser varenda vecka under terminerna. Och dessutom hantera adresslistor.

På baksidan av ett utskick av den 4 maj 1961, hade jag skrivit med rött i hastigheten:

Intermezzo ur Carl Nielsen Liten svit för violin. Jag måste ha hört det i radion den tiden.

Vänder man på bladet, finner man att det inte är en kallellse i egentlig mening, det handlar om en indelning av orkestern i tre grupper som var och en ska sköta transporterna en månad.

Kallellsen innan handlar om studentkarnevalen 1961, den varade en hel vecka, med åtsilliga inslag av musik och radioinspelning och avslutande karnevalståg den 14 maj.

Jag leter på Naxos i Statens Musikbibliotek och finner Carl Nielsen, Suite for strings , fyra satser:

Har nu lyssnat på det hela fyra gånger, mycket vackert, lite tremolo i första, pizzicato i andra, och ett rejält upprepat slut i sista. Femton minuters lycka var gång, jag passade på att diska med de trådlösa lurarna i öronen.

Det har alltså gått 52 år, mycket har hänt under den tiden. Många av de omnämnda personerna är borta.

Man söker meningen med livet, men varför? Det behövs ingen, det finns ingen, räcker inte livets skönhet som det är?

Människan, den enda varelsen som dricker utan att vara törstig, den enda varelsen som vet om att hon ska dö.

Att leta stunder från det förgångna kan vara en mening, en stor mening, en mening som dessutom kan innehålla vackra tankar av tacksamhet.

Med Kårsdraget i Kungsträdgården år 1977.

 OBS! gambloggen på http://www.birkastaff.eu/thom/

Resten, som det här, som allt annat, gör vi ju i nuet. Skapar nya nun och nya dån...