Ibland händer det att jag får en glimt av livets lycka.

En liten glimt, en liten känsla.

Det händer inte ofta nuförtiden, men någon solig morgon kan det dyka upp.

Förr var det minnena av tryggheter. Ungdomskompisarna Roffe, Bob, Freddy och lite runt dem, var och en med sina egenskaper och kontaktfält.

De är alla borta nu sedan många år, något man närmast betraktade som omöjligt, men nu har accepterat för länge sedan.

Roffe, naturvetenskap, kemi, bomber, brälla, mopedfärd, segling

Bob den intellektuella psykologen, segling, en fantastisk situationskomiker

Freddy flickorna, många tips om ny god mat, den alltid propert klädde

Brälla var vårt namn på ett fantasieggande berättande, där vi omväxlande hittade på olika äventyrliga situationer som vi var inblandade i. Man berättade en stund, sedan fick den andre ta över. Särskilt skedde det när vi sov över hos varandra, då många kommentarer om viktiga saker i livet ventilerades.

Så är det något ständigt återkommande som på något sätt har med seglingen att göra. Främst seglingarna med den lilla blekingsekan på 1950- och början av 1960-talen. Det finns början till webbsidor om mina seglingar.

Kanske den här om Segling en stormig dag över Gälnan är den mest genomarbetade.

Det skymtar förbi.

Kanske ett minne av en limpsmörgås ute på en fjärd. Innan vi stack ut ägnade vi några dagar åt proviantering, och då gällde stora mörka limpor på brödsidan, de räckte länge, och kunde förtäras med olika lämpliga pålägg.

Jag kan inte fånga det, men det fanns där någonstans.

Början av tiden med Kårsdraget, början av mitt egna arrangerande.

Någon gång i början av 1960-talet fick jag en present av min syster, som hon hade köpt i Amerika "Van Aleander First Arrangement".

Jag hade stor glädje av den, men intecknade inte när jag fick den, som jag brukar.

Det finns dock en liten anteckning. På avdelningen "Church harmoni", där jag har skrivit namnen på några ackord.

Det måste ha varit så tidigt, att jag inte kunde läsa ackorden direkt från noterna.

Så blev jag förstås nyfiken på Van Alexander. Jag kan inte i hastigheten finna hans levnadstid, men boken skrevs 1950, långt innan jag hade börjat med musik.

Så här såg han ut i en bild från boken:

Van Alexander vid pianot. En framgångrik ung man i morgonrock, näsduk i bröstfickan, otroligt väkammat hår.

Van Alexanders första och största hit var med Ella Fitzgerald 1938, du kan höra den här.

Det finns väl fler lyckominnen, men jag kommer inte på något mer just nu. Det är som sagt var sällan de skimrar förbi.

Usch, allt är så splittrat, tekniken mal sakta men säkert fram, och dödar allt man en gång har gjort, filer försvinner, hårddiskar går sönder. Rätt mycket finns dock att titta på i min affischsida.

Det som faktiskt irriterar mej mest i den expanderande datorvärlden, är alla nya funktioner som bokstagligen TRÄNGER sig på. Man tvingas besvara frågor om hur man ska spara doklument och annat, som man tidigare inte behövt ha en tanke på.