Jag har låtit göra en ytterst noggrann sammanfattning av läget.

Resultaten har strömmat in successivt under de senaste tio åren, och jag måste säga att resultatet är inte särskilt lugnande eller betryggande.

Jag har sett till att  inget lämnats åt slumpen, så jag kan med högsta grad av sannolikhet konstatera, att vi har situationen fullkomligt klar.

Förenklat uttryckt kan jag säga att saken kan sammanfattas i bra eller dåligt. Mycket populärt hos människor är att uttrycka det hela som gott eller ont.

Bra/dåligt, gott/ont, rätt/fel.

Det har inte det minsta att göra med sant eller falskt, vilket så många gärna vill ha det till. Inte heller är det kopplat till vackert/fult, stort/litet, mjukt/hårt, runt/kantigt eller höger/vänster.

Jag var inne och tittade i en kyrka häromdagen. Hedvig Eleonoras kyrka på Östermalm i Stockholm.

I taket, mitt uppe i taket, hade man avbildat ett öga, ett människoöga.

Taket renoverades redan på 1940-talet, och man hävdade att det var en avbildning av ”Guds öga”. Det allseende ögat, som håller koll på allt och alla. Man kommer inte undan, hur man än tänker eller rör sig.

Jag brydde mig inte särskilt, tyckte bara det var lite enfaldigt. Tänk att de inte kunde låta bli i alla fall. Alltid den där triangeln, treenigheten.

Illuminati.

Det har blivit populärt till tatueringar, denna den totala modekorrekturen.

Så länge vi inget vet, får det vara. Men att intet veta kan vara en förskräcklig inställning det också.

För närvarande ingår hela bilden i den stora kadensen. De är snarare att betrakta som en obegränsat vacker musikslinga, som börjar närma sig ett slut, alltså något mera komplext än en traditionell kadens.

En musikslinga med ackord, som föralldel kan sägas vara kadentiska.

Den klingar inne i mitt huvud, och jag vet vad det är, men vet inte riktigt hur jag ska lösa ut det.

Till den dagen får jag nöja mig med övertygelsen om denna den största tänkbara skönheten.

Det mest förbryllande är dock, att jag är så helt osäker på ursprunget. Har jag skrivit det själv, eller har jag hört den någonstans någon gång för mycket länge sedan? Redan i den osäkerheten ligger en stor skönhet. Jag har försökt spela på olika instrument, men kan inte riktigt tolka det, som jag hör det inom mej.

Ibland händer oförklarliga ting. Skrämmande underligheter i vardagen. Inflytande från odefinierade makter. Konstigheter som genererar oro och allmänt obehag i tillvaron, och som verkar väldigt störande.

Jag skulle städa, röja, plocka, sortera, fördela mängder av föremål, som måste hamna på sina rätta platser. Det gällde att öppna så stora ytor som möjligt i alla mina fyra rum, så att jag kom åt med dammsugarmunstycket, när jag nu också i sammanhanget skaffat nya dammsugarpåsar.

Tänker på reklamfilmerna uppe hos kompisens TV. Långa, konstruerade program med en hysteriskt babblande man som demonstrerar århundradets mest överlägsna städkonstruktion med en storögt imponerad hemmafru, som äntligen får klart för sig att hon hädanefter aldrig mer behöver ägna sig åt trista städarbeten i sitt hem.

I filmen verkar föralldel allt rätt städat redan från början, när den överlägset leende demonstratören låter det geniala ångmunstycket svepa över golvytorna efterlämnande stora, skinande rena golv.

Jag har ofta undrat hur det kan vara i verkligheten, och kan inte låta bli att begrunda hur man kommer åt överallt, under stolar, bord, sängar, i garderober. Det verkar som om alla utrymmen är totalt rensade på normala objekt som belamrar ett vanligt hem. Att dammsuga i ett rum fritt på möbler är ju onekligen inte så besvärligt.

Jag förbereder en liten resa ner till en stad i Södermanland, och vill ha det uppordnat innan jag far, arbetade tämligen effektivt i flera timmar.

Måste ut och handla, och bytte ut mina älskade raggsockor, som jag alltid använder inomhus, till svarta sockor lämpliga för skor att vandra i ute på gator.

Till en början inget mystiskt eller ovanligt, handlade min mjölk, mitt extrasaltade smör, och en burk Ravioli, i dag skulle det bli ordentlig middag.

Det var när jag kom hem som jag märkte att något inte var riktigt som det skulle. Ställde in varorna i kylskåp och frys, lade bananerna i bananskålen, Bragokexen bredvid mikron.

Jag tog en raggsocka för att byta igen, men hittade bara en. Tittade runt i rummen, som nu var ganska städade och avröjda, men såg inte den andra raggsockan. Sneglade under ett par möjliga ställen, men kunde bara konstatera att jag faktiskt bara hittade en.

 Den låg dessutom mitt på golvet i sovrummet, vilket fick den andra att verkligen lysa med sin frånvaro. Klart irriterande, men liksom omöjligt, det måste finnas någon enkel, naturlig förklaring. Jag utgick ifrån att försvinnandet måste ha något med morgonens städverksamhet att göra, men började ändå att undra mer och mer över att det ju strängt taget endast borde ha blivit lättare att hitta saker, nu när det var ganska så avröjt.

Senare visade det sig att försvinnande alls inte hade med städverksamheten att göra.

Det var alltså så, att jag hade tagit av mig båda raggsockorna när jag bytte för att gå ut. Ingenting annat. Vad gör man? Ägnade inte mycken tid åt att leta, men känslan av något mystiskt och obehagligt låg tydligt kvar i botten, och störde hela resten av dagen. Vid flera tillfällen tittade jag runt i alla rum.

Alltså, jag hade tagit av mig båda sockorna och bytt till vanliga strumpor. Efter det korta besöket på ICA, var de försvunna, när jag skulle byta tillbaka, precis som jag alltid brukar göra. Irriterande, men knappast skrämmande. Inte ännu.

Gick sedan upp till Harald och kollade nyheterna på TV1. Satt kvar och kollade en bit av något idiotiskt program om en amerikansk polisskola.

Hela tiden dök det oförklarliga försvinnandet upp i tankarna. Jag gick ner, och tittade runt igen, satte mig vid datorn och skötte några filhanteringar och lite post. Skrev ut en lista som länge väntat på sin tillkomst.

Så var det dags att lägga sig. Plockade fram en banan och ett glas mjölk för att ligga och läsa i Svenska turistföreningens årsbok från 1919 om Skåne.

Flyttade jeansen från sängen och hängde dem över stolen bredvid datorbordet. Skakade ut dem, för att de skulle ligga lite snyggare, och då ramlade en raggsocka ut ur det ena byxbenet! Jaså, så var det, jag hade bytt till chinos när jag gick ut, och i den vevan blev en raggsocka kvar i jeansen, när jag gick ut.

Den andra sockan låg kvar på golvet, och så var de ett par igen. Lustigt.