Fantastiskt!

I går tog Sverige GULD i VM i Ishockey för första gången på hemmaplan.

Jag har stoppat in MYCKET tvätt i två maskiner, och för första gången sett Morgon-TV, vilket sannerligen var en hemsk besvikelse. Utlänningar kommenterar händelseutvecklingar, kanske det är dags att åtgärda situationer, om det inte redan har varit dags under obehagligt lång tid. Framåt förmiddagen lär det då bli gäster i morgonstudion med några från det svenska hockeylandslaget, men jag är väl inte helt säker  på vad de ska göra. Guldet är ju vunnet, alla har jublat, och sedan är det ju liksom klart med det, eller hur? Det är så underbart, det är stort, sedan visar man alla målen och sedan…? Vid lunchtid blir det firande i Kungsträdgården, något jag varit med om för länge sedan, det var onekligen ett visst angenämt jubel.

 
En morronkopp kaffe med mycket socker o mjök, samt en ostmacka av Wasa Sportbröd med mycket smör och några skivor ost utan definierbar smak, som dock har den stora fördelen att passa precis att doppa i den kannelerade koppen.

Ett år till nästa VM, det blir nog väldigt svårt att leva upp till världsmästarrollen.

Sedan lär det ha varit schlagerfestival, men den har ju gått spårlöst förbi, det lilla som fladdrade förbi är helt löjeväckande trams av sämsta sort. Det är för mig en gåta hur det kan ha så stort innehåll.

Varje melodi, hur fin och engagerande den än är, stannar i världen endast om den framförs på ett övertygande sätt, mångfaldigas och sprids genom att tillräckligt många köper den.

Själv har jag  komponerat åtskilliga fina sånger, som förvisso finns registrerade hos STIM, men ingen som har spridits i större upplagor. De gånger jag skrivit originalmusik har det dock fungerat utmärkt, och någon enstaka gång har jag också lyckats bli tilldelad ett litet blygsamt arvode.

Tänk om jag kunde skriva lika lyriskt, pastoralt och vackert som Pippi, som kom med en ganska lång harang häromdagen i Facebook. Nu hoppas jag att hon kan leverera en minnesbild från den tiden hon kom in i våra liv, det är något från det förgångna, men ändå värt att minnas.

Facebook har helt slurpat ur (eget nyuppfunnet ord) vad beträffar koordinationen inlägg – medföljande bilder. Det verkar vara rena turen om en viss önskad bild hänger ihop med standardinläggen. Om man däremot konstruerar texten i en någorlunda hyfsad ordbehandlare utan avstavnings- eller andra regler, har man en viss kontroll, vilket jag hoppas att jag har just nu till exempel.

Tvätten kom som sagt var  igång, och nu anser jag mig måste hålla mig vaken, tills det är dags att gå ner och hänga upp den i det delvis felkonstruerade torkrummet.

Gasmannen var här i fredags, men kunde inte åtgärda den lilla lågan på gasspisen, som är den jag nästan uteslutande använder eftersom den helt räcker till alla normaldimensionerade kastruller jag använder. Således lär gasmannen återkomma med den reservdel han var tvungen att leverera.

Vidare måste jag skaffa ny husläkare, eftersom den gamla är familjeledig. Hon var för övrigt en som jag inte valt själv, och var fullständigt omöjlig, vilket ur min synpunkt innebär en otrevlig, motbjudande person jag inte vidare vill ha något att göra med.

Nu är jag fruktansvärt trött/sömnig, och går ner i tvättstugan för att hänga tvätten. Sedan ska jag försöka sova och drömma om att få bli bilskjutsad med någon som har tillgång till bil på någon trevlig kulturell utflykt i Stockholmsområdet. Tänk om man någon dag kunde hamna ända borta i Hedemora, och äta prinsessbakelse i ortens fik!

Tvätten är upphängd på tork i det rymliga, men delvis felkonstruerade torkrummet, så nu har jag tre och en halv timme på mig innan tvätten måste tas ner och fördelas i sina skåp, lådor och alldeles för få garderobsplatser.

Ola lyckönskas i sin idag påbörjade ingenjörsutbildning, och AK gratuleras till återfunna valpar.

Sverige vann VM i ishockey 2013.

Finalmatch mot Schweiz, som under VM-turneringen vunnit SAMTLIGA tidigare matcher, slutade 5 – 1.

Sverige förlorade den första matchen 3 - 4 mot Schweiz fredagen den 3 maj, och man tänkte väl, att nu är det kört för den här gången.

En suddig, men lycklig bild med gyllene ishockeyhjälmar.

Där fanns stadsministern i publiken, klart obehagligt. Också kronprinsessans make Daniel, lite trevligare, eftersom han är klyftigare, och en dag kanske får något litet att säga till om. Även en annan partiledare skymtade...

Den oväntade lyckoglädjen varar dock inte länge. Nu kommer nästa tid.

Tvättstugan i morgon bitti klockan sju.

Lyssnar på Wagner,

och gläder mig åt att så mycket för min del ännu är ohört. Wagner har nog skrivit det vackraste i musikväg som gjorts. Sibelius, Liszt, Mozart och Beethoven kommer i samma division, och att antal fler finns, men Wagner är klart överlägsen.

Parsifal hade jag nätt och jämnt hört talas om. Har nu blivit enormt intresserad av något, som alla tycks väl känna till i bestämd form sådär i förbigående bara.

 Nämligen Graalsklockorna i treaktsoperan Parsifal.
 

De ska förekomma i första och sista akten, och Wagner hade stora funderingar på hur han tänkte sig effektuera denna märkliga instrumentering.

 
Tangentbordet för de fyra graalklockorna i Parsifal.

Endast fyra toner c G A E (ja - c i lilla och de övriga tre i stora oktaven), men de skulle inte skulle vara kyrkklockor, likt dem vi hade i Berwaldhallen, när vi framförde Hårgalåten. Nej, snarare något som skulle föra tanken till kristaller nere i stora oktaven, hur skapar man sånt?

En lösning var dessa någorlunda hanterliga.

Dessa jättelika metalltuber förekom i många år sedan premiären 1882, men metallen smältes ned då Hitler inte var helt lika såld på denna wagneropera, som han var på Ringen.

Man laborerade med vanligt piano bakom scenen, och försökte, förutom oktavering neråt, med lite extra toner för att imitera effekten av kristallklockors tänkta övertoner:

Tar en kopp kaffe för att varva ner. Till det Brago med tjockt med smör, jordgubbsmarmelad och strösocker.

Jag slutar nu och tänker på tvättstugan om några timmar. Ola börjar ny utbildnig, övriga marscherar på, och jag för min del är orolig. Har dock tvätt- och sköljmedel hemma.

VM är över, VM är vunnet. Grabbarna var mycket duktiga och glädjen var enorm.

Den som har tid och orkar kan ta sig ner till Kungsträdgården och fira i morgon (idag) klockan tolv.

Vaknade fem i sex. Beslöt tvätta fönster.

Vacker morgon, som jag minns från Färjestaden, Nykvarn, Vik, och kanske, kanske i tidiga barndomen hos Manfred Karlsson på Skå som Elsa så vackert målade från verandan en gång.

 
Fönstret, nytvättat med ytspänningsnedsättande medel.

Uppåt Birkagatan denna söndagmorgon.

 
Sjöutsikten över Kanalen, som nu är skymd av grönska.

Blommande träd nånting på andra sidan gatan.

Sjöutsikten genom nytvättat fönster med vegetatiosskymd sjöutsikt.
 

Femton grader varmt, guldfinal Sverige – Schweiz i ishockey-VM i kväll, otroligt.

Migränanfall noterat i går kväll 19:50.

Följ mina  3 gyllene regler, och jag garanterar att du kommer längre än du anar:

• Undvik att klaga och gnälla på sådant du ändå inte kan kontrollera.
• Skriv vänligt, snällt och med respekt.
• Tänk efter om det du skriver verkligen behövs.

Kanske, kanske kalven dör, kanske, kanske inte.

Svårt sätta någon rubrik på det här, kanske jag helt enkelt är inne på fel spår, det känns sorgligt.

Vaknar med smärtor, vad ska jag göra, jag har ont?

Börjar dagen med en Ibumetin och två Alvedon, så kan man inte göra, det sätter sig genast som värk i magen också, tar en kopp kaffe med mycket mjölk och en Wasa med ost, jag får tvinga mej, tugga många gånger.

Det tar många timmar att vakna, matt, trött, nästan sömnig.

Kan inte längre bjuda någon, som jag gjorde förr i tiden, och så gärna vill.

Ont i kroppen, ett nytt ord, strålar uppåt halsen och käkarna, till detta den nästan varje dag ödeläggande huvudvärken. Jag vill inte.

Promenerade runt Kanalen i går, 7996 steg enligt Silva, nu är det grönt, minsann.

Började klockan kvart i tio, var hemma igen kvart över ett. Stapplar, vinglar fram, förlåt, men det är inte roligt alls.

          
Bilderna från vänster: Ekelundsbron över kanalen åt öster, Blommande och doftande Hägg, Referensstolpe, kaffe och wienerbröd 25 kronor på kafé Västan vid Sankt Göransgatan, Båtarna i sjön från Sankt Eriksbron åt väster.
 

Märklig utveckling. Brev, telefon, telegram, fax, mobiltelefon, SMS, blogg, meil, skype, Twitter, shockwave, Instagram, alla med olika konfigurationer. Massor av moderna människor kommunicerar ensidigt utan att få svar.

Vad kommer härnäst? Detta är ju utveckling, så nya saker med sina kommersiella intressen kommer säkert att dyka upp, eller så brakar hela dataspelet Internet sönder en vacker dag.

Det påminner mig om uppdykande nya leverantörer av energi och värmesystem. Hur kan det löna sig att sälja billigare, jag förstår det inte.

Jag får ständiga meddelanden om att än det ena än det andra programmet inte fungerar och måste uppgraderas, jag vill inte, har ont.

Jag är så lycklig att jag har gasspis, men straffet är en fruktansvärd kostnad, jag inte kan kontrollera, de feta fakturorna är inte beroende av konsumtionen, detta rimmar ju inte med någonting sansat i ett modernt, demokratiskt samhälle. Tänk om alla människor varje månad fick en likalydande faktura på tusen kronor för tele, alla fick samma faktura för energi, alla fick samma räkning för bostad? Eller kanske så, att alla får en enda stor opåverkbar räkning för Livet. Liv ett år kronor 145.000, betalas senast 12 januari, vid utebliven betalning indrivning via kronofogde, med åtföljande extra kostnader.

Någon tvekar om SMS, visserligen borde det väl automatiskt framgå vem som skickar och vem som är mottagare, men man kan ju bara skicka korta meningar på några få ord, vilket gör kontakten så enfaldigt kryptiskt och torftig.

Jag har hört att det är vårfest på AF i eftermiddag. Samtidigt är det semifinal mot Finland i ishockey-VM, gå till AF orkar jag inte, blir väl ta hissen upp till kompisen och glo på ishockey.

Men där någonstans ligger det vackra minnet av mina arton AF-barnaår. I arton år av mitt liv har jag haft ett eller flera barn som har gått på AF, Adolf Fredriks musikklasser eller gymnasium. Jag gick på nästan alla  konserter, avslutningar och fester. Jag minns det som ett vackert skimmer, någon enstaka gång hade jag någon släkting med, min syster var med många gånger i olika kyrkor, det tackar jag henne mycket för.

Jag är orolig och sorgsen, ska det sluta så här?

Ont i kroppen, vad är det? Fysiskt smärta.

Ibumetin, acetyl, Alvedon, får inte, men måste.

1- 0 till Kanada, en period kvar, psykisk smärta, sorg.

Likt allt annat satans ont i världen.

Tiill slut somnar man.

Ont i kroppen, klaga gnälla, du ska då alltid gnälla och klaga.

Helvete. Minns Östersjöns lätt salta vatten och sjöbrisens doft.

Det var andra gången jag såg och hörde henne idag efter Schweiz fantastiska vinst över Tjeckien i ishockey-VM.

Underbart fyllig röst, en riktig operasopran, med på gränsen till lite för mycket vibrato, men det är väl en mode- och smaksak.

Min bästa ungdomskamrat Bob Lindqvists dotter Lotta. Lotta Lindqvist, som lekte med mina barn på Ljusterö, när vi var och hälsade på i Gärdsvik. Jag undrar om Kajsa har några gemensamma minnen, de är ju nära nog jämnåriga.

 
Här Lotta just efter avslutad sång, då hann jag med en mycket kort sekvens från TV 4 hos kompisen, dit jag så ofta brukar smyga mig och titta, när han är bortrest.

Jag hade nyss varit uppe hos Lilla Indian och köpt billig kalvsylta och bröd att rosta, som något barn en gång i tiden kallade för ”brörosta”.

Olyckligtvis hade jag glömt hörapparaten i hastigheten, och upplevde mej  som i stort sett totalt döv. Bara ett sus och tystnaden. Hörde ingenting av kassaflickans ord, men utgick från att hon undrade om jag ville ha kvitto, som jag alltid vill ha.

Ett kort ögonblick, en glimt, av obehaget och den djupa fruktan av misslyckande och otillräcklighet. Man jag chansade, nickade ja, mötte hennes likgiltiga blicka och räckte mej kvittot, så att jag måste ta emot det, samtidigt som jag stoppade ner kortet i den lilla kortasken av metall som jag köpte med Elli, samma dag som hon för första gången skjutsade mig lite runt med sitt nya körkort..

Jag minns Lotta sedan hon var liten flicka, och senare under många år bodde i samma område som jag. Vi nickade, hälsade, innan hon tydligen fick barn, och försvann till något annat område.

En förfärlig dag idag, då jag vaknade med smärtor redan före fem. Stort dilemma, skulle jag ta en kopp kaffe på ren rutin, och försöka somna om? Det blev Alvedon och försök att dåsa i den stora tröttheten.

Sedan var det ishockey, stor sensation, och vi väntar alla på det svenska landslaget som vilar och preparerar sig mentalt före nästa ödesmatch mot Kanada klockan kvart över åtta. Kanada som var det omöjliga laget, ständiga världsmästare, liksom Sovjet på den tiden, då vi år efter år var fyllda av förhoppningsfyllt pirrande, som alltid utmynnade i samma resignerade besvikelse.

Kalvsylta och brörosta. Allt enligt den gamla underbara dietlistan från en hemsk dysenteriperiod med stoppande opiumdroppar och filosofistudier, som märkligt nog utmynnade i ett litet a i slutbetyg i studentexamen. I samma veva minns jag förstås moster Siggans vänliga ord uppe hos Märta på Sturegatan i dessa glädjens dagar, ”den enda i släkten”.

Tro dom inte!

Innan du vet ordet av, är det nån som vill ha något, som du inte har bett om. Det senaste för min del är, att mitt gamla kostnadsfria  antivirusprogram har börjat göra onödig reklam, efter många års trogen uppdatering varje år.

Det ständiga virrandet om det ska vara ”de, dom eller dem”, är ju så att  man skäms. Här verkar det vara rena promiskuiteten, vilken leder till en undran, om det överhuvudtaget finns fungerande lärare kvar i vårt kära fosterland.

 Det finns dock några dagars förmildrande omständigheter varje vår, något som stärker anden, leder in den i trygghet, och levererar en stunds lycka och god underhållning. Världsmästerskapen i ishockey. Ett svenskt sjabblande, men understundom fungerande landslag utan inblandning av främmande raser eller utlänningar av något slag.

Definitivt inga judar och säkert varken araber, kineser eller andra främlingar.

Det svenska ishockeylandslaget!

Numera har det utvecklats till att till viss del bestå av professionella spelare, som agerat i de Kanadensiska proffslagen. Det är märkligt, och inte minst märkligt att även övriga deltagarnationer också håller sig med proffs som verkat i kanadensiska klubblag.

Nu har tvillingarna Sedin kommit, dessa snälla, duktiga lirare som ska rädda välbefinnande ett kort tag. Jag minns den gången Sverige senast vann världsmästerskapen. Då var det stor folkfest runt plattan vid Sergels torg, tusen och åter tusen jublande svenska, germanska människor som sjöng ut sin obeskrivliga lycka och glädje för de guldhjälmsbeprydda spelarna, jag tror det var 2006, och nu kommer en verklig ödesmatch i övermorgon, då Sverige ska möta Kanada, denna gamla fasansfulla motståndare.

Jag har en obeveklig blodsjukdom, men ärligt taget vet jag väldigt lite, alltför lite. Det är ett spel för död räkning, min dåvarande husläkare hade grubblat sig fram över mina blodprovsresultat, och remitterat mig till specialist på Karolinska, där man kom fram till att det var just denna sjukdom, för vilken jag påstås yvingas äta en särskild medicin. En lång tid fick jag gå och bli tappad på blod, få ett glas saft och vänligt bemötande, men såvitt jag vet inte ger några kliniska symptom. Det är den enda sjukdomen som inte yttrar sig i några speciella symptom, det är rent teoretiskt och har diagnostiserats uteslutande genom dessa blodprover.

Nu är det så att blodproverna inte alls är någon sinekur, jag tycker det är ytterligt obehagligt, bara tanken på att någon med våld ska sticka in en ihålig stålnål i något blodkärl underbygger min fobi. Egentligen vägrar jag, och hävdar att de enda acceptabla omständigheterna vore en provtagning i nedsövt skick, eller med hjälp av någon fungerande bedövning. Sådan finns, man kan saklöst applicera xylocain på epidermis, antingen som en salva eller med hjälp av speciella plåster, produkten heter Emla, runt vilken cirkulerar en mängd myter och okunskaper. Några sköterskor tror att Emlaappliceringen på något sätt förändrar blodkärlens läge, och därmed gör det svårare att använda. Andra vet att det inte alls är så, men myterna frodas på gränsen till vidskelighet, att handskas med sådant folk är minst sagt irriterande.

Om det nu vore så att de personer, som ska sticka mej vore människor av min egen sort, personer som jag kunde hysa ett lugnt förtroende för, som liknar mina egna släktingar, mina mostrar eller klasskamrater, men så är långt ifrån fallet. För det första är det olika varje gång, och för det andra är det människor av alla upptänkliga raser och utseende, sådana jag finner motbjudande, som jag inte kan tala med och som jag helt normalt inte vill ha med att göra.

För en tid sedan blev jag undersökt av en grekisk läkare. En grekisk läkare! Han hade förvisso de gedignaste kunskaper inom läkarvetenskapen, men att kommunicera med hans bristfälliga svenskakunskaper var mycket sorgligt och  obehagligt, och dessutom såg han alltför grekisk ut för att det skulle kännas tillfredsställande.

Men kanske det i särklass mest beklämmande, är ju det faktum att vi har över åtta procents arbetslöshet här i landet. Hur är det då möjligt att utlänningar får anställningar i den svenska vården? Förutom obehaget i sak, är det helt förkastligt ur arbetsmarknadens synpunkt. Att ligga där på en brits och bli palperad av en grek, kanske vore acceptabelt om jag vore i Grekland, man jag är inte i Grekland utan i mitt eget hemland Sverige, där vi är germaner, ser ut som germaner, har blåa ögon, och talar oklanderlig nyanserad svenska.

Sedan sju år har man med framgång lyckats ta prov på det enda ställe i min kropp, som garanterat fungerar, nämligen vena basilica, som den går fram på underarmens undersida. Bara att övertyga provtagaren om detta faktum, kräver ibland en avsevärd, irriterande moralisk styrka.

Det var en helprofessionell, vit operationssköterska på Karolinska, som fixade saken första gången med kommentaren ”Ja, kan vi inte ta provet i armvecket får vi väl ta det down under”. Vilket hon så gjorde utan minsta problem eller bedövning.

Avgiften för specialistbehandling i den svenska vården dubblerades för något år sedan, liksom den totala summan man måste ha erlagt för att få frikort. Resultatet blir alltså att jag inte har råd.

I kväll vann Sverige över Danmark med 4-2, men det satt åt, och kommentatorerna var verkligen oroliga, inte minst den skickige och omdömesgille Niklas Wikegård, en person man verkligen får det djupaste förtroende för.

Jag skulle gå ut och köpa kaffe innan matchen började, sa hej till min biokatalyspluggande KTH:are

som satt vid mitt matbord med internetuppkoppling, promenerade hela vägen upp till ICA på Karlbergsvägen och köpte några basvaror expedierad av en duktig kille, vars en trevlig kvinnlig kollega humoristiskt upplyste mig om, att man både hade kaffe, och var man hade det. Jag observerade en liten skylt med information om att Nescafé fanns i kassan dessutom.
 

Utetemperaturen har nu stigit så mycket att smärtorna runt käkarna känns nästan inte alls, när man går utomhus, även om det blåser.

När matchen var slut fick man se Wikegårds hemlige gäst som idag var Loa Falkman, som med sin underbara röst framför Du Gamla Du Fria före Sveriges matcher. En stor del av Globenpubliken sjunger numera med, vilket bådar gott, och likaledes är en god krydda i ishockeyupplevelsen. Om Sverige sedan går vidare mot Kanada på torsdag, finns ju ytterligare lite spänning och Loa Falkman kvar, sedan är det bara att vänta till nästa år igen.

Till slut blev jag tvungen.

Vilket bedrövligt liv, ensam i ständig smärta, jag står helt enkelt inte ut med denna ständiga fysiska smärta. Man ger ut böcker om hur man ska leva med smärta, att ha ont nästan hela tiden.

Det är för jävligt. Ni som inte har det förstår ingenting, ni borde skämmas.

Jag äter så mycket tabletter jag vågar. Alla tre sorterna typ Alvedon, typ Magnecyl, typ Ipren, men ingen av dessa varianter får jag egentligen äta på grund av medicineringen mot blodsjukdom.

Måste laga mat ibland. Vill laga mat ibland, även om det är sällan jag kan köpa de råvaror jag längtar efter.

Ont i huvudet, ont i nacken, ont bara att böja huvudet, värk. Jamen jag kan ju avsluta skiten själv, ja-ja, men det vill jag inte, för det finns så mycket vackert och fint att ännu lära sig, och förkovran är förutom dödandet kanske det viktigaste i denna märklig tillvaro, som missförstås ända upp i de mest privilegierade nivåer.

Det har kommit på modet att slösa med reportage om elände från olika sammanhang. Jag undrar vari meningen ligger med detta. Jag anar att det är fasan för vad som komma skall, som tvingar murvlarna att dra fram enkla defekter, och döpa om dem, eller åtminstone modifiera förutsättningarna. Allt är normalt, alla lider.

Tröst för ett tigerhjärta!

Jag upphör aldrig att ta reda på saker, som går att få reda på. Det är den enda sanna njutningen efter de andra. Jag vägrar att fly, jag har ännu styrkan, och behöver inga droger som förr i världen. Har inte varit på Systemet på fjorton månader.

Långsamt växer röran, emellanåt diskas och görs rent i ett evigt pulserande. Så skulle jag värma upp något, kanske skulle jag helt enkelt laga mannagrynsgröt, som är en acceptabelt kostnadseffektiv maträtt, vilken med kall saftsås är en delikatess.

Men lågan tände inte. Man vrider ratten, och håller in den, så tickar de elektriska gnistorna några i sekunden, som ska tända gasen, men nu hände ingenting, tick, tick, tick, tick, tick, ingen låga. Huvudet värker, jag orkar inte. Flyttar till en annan låga, men den är placerad längre bort och besvärlig att komma åt, när man ska röra om med visp, vilket man är tvungen till under de fyra minuter det tar att göra mannagrynsgröten.

Sedan orkar jag inte mer än lägga upp med slickepott och bära in, spelande sin egen betjänt och mumlande ett diskret varsågod,  Sir. Jag tackar, och börjar njuta av den varma gröten och den kalla saftsåsen som stått i kylskåpet sin kvart, för att komma ner till rätt temperatur.

Nästa morgon bestämde jag mig tidigt för att fixa det hela. Diska den lilla disken, ställa in den som stått i tork. Dra fram spisen, spraya med rengöringsmedel, ha varmvatten i städhinken. Slabba, tvätta, gnugga, usch. Det är nu man motvilligt kommer att tänka på Augiastallet. Det var alltså en kung i den gamla grekmytologin som inte sett till att göra rent stallet med trettio tusen djur på trettio år, man kan ju tänka sig. Sedan kom hjälten och fixade det på en enda dag. Nu är det i princip fixat, men tro inte att lågan tänder som den ska. Måste ändå rekvirera professionell hjälp för att kontrollera och justera.

Empati, jag undrar jag.