I morgon hemfärd.

I dag utflykt till Eskilstuna där farfars farfars farfar Berg var smed, innan han for till Trosa, gifte sig, började i tullverket och flyttade ut till Landsort.

  
Smedciceron och AK vid Rademachersmedjorna i Eskilstuna.

Varje dag en tallrik skedhalverade jordgubbar med massor av strösocker och vispgrädde.

När vi var små fick vi mjölk, men det var riktig, fet mjölk inan den blev standardiserad.

Jordgubbar från AKs land, socker och grädde från Mariestads ICA supermarket.

Hej, så länge!

Jag har låtit göra en ytterst noggrann sammanfattning av läget.

Resultaten har strömmat in successivt under de senaste tio åren, och jag måste säga att resultatet är inte särskilt lugnande eller betryggande.

Jag har sett till att  inget lämnats åt slumpen, så jag kan med högsta grad av sannolikhet konstatera, att vi har situationen fullkomligt klar.

Förenklat uttryckt kan jag säga att saken kan sammanfattas i bra eller dåligt. Mycket populärt hos människor är att uttrycka det hela som gott eller ont.

Bra/dåligt, gott/ont, rätt/fel.

Det har inte det minsta att göra med sant eller falskt, vilket så många gärna vill ha det till. Inte heller är det kopplat till vackert/fult, stort/litet, mjukt/hårt, runt/kantigt eller höger/vänster.

Jag var inne och tittade i en kyrka häromdagen. Hedvig Eleonoras kyrka på Östermalm i Stockholm.

I taket, mitt uppe i taket, hade man avbildat ett öga, ett människoöga.

Taket renoverades redan på 1940-talet, och man hävdade att det var en avbildning av ”Guds öga”. Det allseende ögat, som håller koll på allt och alla. Man kommer inte undan, hur man än tänker eller rör sig.

Jag brydde mig inte särskilt, tyckte bara det var lite enfaldigt. Tänk att de inte kunde låta bli i alla fall. Alltid den där triangeln, treenigheten.

Illuminati.

Det har blivit populärt till tatueringar, denna den totala modekorrekturen.

Så länge vi inget vet, får det vara. Men att intet veta kan vara en förskräcklig inställning det också.

För närvarande ingår hela bilden i den stora kadensen. De är snarare att betrakta som en obegränsat vacker musikslinga, som börjar närma sig ett slut, alltså något mera komplext än en traditionell kadens.

En musikslinga med ackord, som föralldel kan sägas vara kadentiska.

Den klingar inne i mitt huvud, och jag vet vad det är, men vet inte riktigt hur jag ska lösa ut det.

Till den dagen får jag nöja mig med övertygelsen om denna den största tänkbara skönheten.

Det mest förbryllande är dock, att jag är så helt osäker på ursprunget. Har jag skrivit det själv, eller har jag hört den någonstans någon gång för mycket länge sedan? Redan i den osäkerheten ligger en stor skönhet. Jag har försökt spela på olika instrument, men kan inte riktigt tolka det, som jag hör det inom mej.

Ibland händer oförklarliga ting. Skrämmande underligheter i vardagen. Inflytande från odefinierade makter. Konstigheter som genererar oro och allmänt obehag i tillvaron, och som verkar väldigt störande.

Jag skulle städa, röja, plocka, sortera, fördela mängder av föremål, som måste hamna på sina rätta platser. Det gällde att öppna så stora ytor som möjligt i alla mina fyra rum, så att jag kom åt med dammsugarmunstycket, när jag nu också i sammanhanget skaffat nya dammsugarpåsar.

Tänker på reklamfilmerna uppe hos kompisens TV. Långa, konstruerade program med en hysteriskt babblande man som demonstrerar århundradets mest överlägsna städkonstruktion med en storögt imponerad hemmafru, som äntligen får klart för sig att hon hädanefter aldrig mer behöver ägna sig åt trista städarbeten i sitt hem.

I filmen verkar föralldel allt rätt städat redan från början, när den överlägset leende demonstratören låter det geniala ångmunstycket svepa över golvytorna efterlämnande stora, skinande rena golv.

Jag har ofta undrat hur det kan vara i verkligheten, och kan inte låta bli att begrunda hur man kommer åt överallt, under stolar, bord, sängar, i garderober. Det verkar som om alla utrymmen är totalt rensade på normala objekt som belamrar ett vanligt hem. Att dammsuga i ett rum fritt på möbler är ju onekligen inte så besvärligt.

Jag förbereder en liten resa ner till en stad i Södermanland, och vill ha det uppordnat innan jag far, arbetade tämligen effektivt i flera timmar.

Måste ut och handla, och bytte ut mina älskade raggsockor, som jag alltid använder inomhus, till svarta sockor lämpliga för skor att vandra i ute på gator.

Till en början inget mystiskt eller ovanligt, handlade min mjölk, mitt extrasaltade smör, och en burk Ravioli, i dag skulle det bli ordentlig middag.

Det var när jag kom hem som jag märkte att något inte var riktigt som det skulle. Ställde in varorna i kylskåp och frys, lade bananerna i bananskålen, Bragokexen bredvid mikron.

Jag tog en raggsocka för att byta igen, men hittade bara en. Tittade runt i rummen, som nu var ganska städade och avröjda, men såg inte den andra raggsockan. Sneglade under ett par möjliga ställen, men kunde bara konstatera att jag faktiskt bara hittade en.

 Den låg dessutom mitt på golvet i sovrummet, vilket fick den andra att verkligen lysa med sin frånvaro. Klart irriterande, men liksom omöjligt, det måste finnas någon enkel, naturlig förklaring. Jag utgick ifrån att försvinnandet måste ha något med morgonens städverksamhet att göra, men började ändå att undra mer och mer över att det ju strängt taget endast borde ha blivit lättare att hitta saker, nu när det var ganska så avröjt.

Senare visade det sig att försvinnande alls inte hade med städverksamheten att göra.

Det var alltså så, att jag hade tagit av mig båda raggsockorna när jag bytte för att gå ut. Ingenting annat. Vad gör man? Ägnade inte mycken tid åt att leta, men känslan av något mystiskt och obehagligt låg tydligt kvar i botten, och störde hela resten av dagen. Vid flera tillfällen tittade jag runt i alla rum.

Alltså, jag hade tagit av mig båda sockorna och bytt till vanliga strumpor. Efter det korta besöket på ICA, var de försvunna, när jag skulle byta tillbaka, precis som jag alltid brukar göra. Irriterande, men knappast skrämmande. Inte ännu.

Gick sedan upp till Harald och kollade nyheterna på TV1. Satt kvar och kollade en bit av något idiotiskt program om en amerikansk polisskola.

Hela tiden dök det oförklarliga försvinnandet upp i tankarna. Jag gick ner, och tittade runt igen, satte mig vid datorn och skötte några filhanteringar och lite post. Skrev ut en lista som länge väntat på sin tillkomst.

Så var det dags att lägga sig. Plockade fram en banan och ett glas mjölk för att ligga och läsa i Svenska turistföreningens årsbok från 1919 om Skåne.

Flyttade jeansen från sängen och hängde dem över stolen bredvid datorbordet. Skakade ut dem, för att de skulle ligga lite snyggare, och då ramlade en raggsocka ut ur det ena byxbenet! Jaså, så var det, jag hade bytt till chinos när jag gick ut, och i den vevan blev en raggsocka kvar i jeansen, när jag gick ut.

Den andra sockan låg kvar på golvet, och så var de ett par igen. Lustigt.

De börjar inse ett och annat. Och förvånas ständigt i sin beklämning.

Debatt.

Det hela manifesterades kristallklart i ett debattprogram i TV2 samma dag som Jimmy Åkesson tidigare hållit sitt partiledartal i Almedalen den 1 juli 2013.

Debattrubriken var den gamla genomklämda ”vem/vad är svensk”.

Som vanligt deltog en palett hoprafsat folk med varierande patos.

I centrum en utlänning som tydligen ansåg sig svensk, då han hela tiden talade om ”vi svenskar”, och redogjorde för olika utlänningar som år efter år vägrat betrakta sig som svenskar, därför att de år efter år ansett sig tvingas skjuta upp återvändandet hem.

Men varför återvänder de inte hem? Om det dröjer, borde de verkligen arbeta och planera för hemvändandet med övertygelsen om att kämpa emot det, som möjligen avhållit dem och fått dem att smita hemifrån.

Riktig svensk.

Så fanns en riktig svensk. Han hade inte så mycket att säga, förmodligen av så kallade korrekta skäl. Man pratar som bekant inte om hängd man i hängd mans hus.

Så den unga svenska kvinnan med animerat verbal rörlighet och mundiarré.  Hon visste precis allt, utan att på något sätt komma fram till något väsentligt, men lyckades knipsa fram en del strängt taget svårbegripliga situationsapplåder. Tanklöst accepterande allt flum i sin ignoranta oskuld.

Så den kroknäste utlänningen som avskydde Sverigedemokraterna. Precis som alla utlänningar förstås gör.

Så en svensk som hade skrivit en bok i saken. Han uttryckte sig balanserat, men vågade förstås inte säga den sanning till de tyckande utlänningarna som alla visste och tänkte: ”men du är ju inte svensk”.

Ja, vad är riktig svensk?

Att vara svensk är förstås att se ut som en svensk, att tala svenska, att betrakta sig som svensk, och att ha vistats i Sverige i många generationer.

Sådana finns det sju miljoner. Vi vet vilka de är utan minsta tvekan. Dessutom ett par miljoner till som alltså rimligtvis avvaktar sitt återvändande hem. Men det är klart, gränsfall dyker ständigt  upp, stor uppmärksamhet men litet inflytande.

Man kan blanda runt korten i många kombinationer, man pratar om rasism, om nazism, om främlingsfientlighet, om alienation, om understöd och om missbruk av bidrag.

Men så är det, en zebra blir aldrig häst, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Vända på steken.

Man hör sällan någon vända på steken genom att betrakta en svensk i japan som pratar om ”vi japaner” och kräver debatterad information ”vad är egentligen en japan”. Eller afrikan. Eller norrman. Eller fransman. Eller ryss. Eller vilken sort som helst.

USA

USA nämndes. Liksom Nya Zeeland och Australien. Länder som stulits från urinvånarna, i många fall numera i reservat och begåvade med samvetsdämpande understöd. Så länge sedan våldtagna att mången har glömt det.

Den inledande utlänningen ”vi svenskar” drog upp USA.

Berättade sin naiva story om att utländska taxichaufförer inte betraktade sig som svenskar i Sverige, men tveklöst betraktar sig som amerikaner i New York.

Är enfalden kopplad till alienationen?

Vad finns det för samband med Vadmalsvägen i Bromma och den amerikanska sånggruppen Crystals?

Jag drömde jag var på ett gigantiskt bröllop. Var med i musiken på något sätt, minns inte vilken orkester eller var vi var,  utom att man fick åka en  bra bit, kanske utåt skärgården, en bra bit också med passbåt.

Den stor festen hade inte börjat ännu, det var endast förspel, men hundratals människor inblandade, stor glädje, glam och förtäring, vilka som gifte sig minns jag inte.

Jag satt vid ett långbord utan duk, nära bordsändan satt någon jag kände, det var fest, men för min del också uppbrottsstämning. Flickan jag kände till vid bordsändan, var glad och svarade vänligt på tilltal, vi kände till varandra på något sätt, men det var flera generationer mellan oss. Jag hade gitarren i närheten, var vältränad på ackorden och rytmslagningen, nämnde en sång som jag började gnola på "Da Doo Ron Ron". Jag kunde två verser, men hade för mig det fanns en till. Flickan vid bordsändan kunde. Allmän glädje i luften, men det var dags för mig att packa ihop, nya gäster och artister anlände i en jämn ström. Jag missade passbåten på hemresan, eftersom jag hade glömt bort att den fanns, såg båten fara iväg, men visste att det snart kom en ny.

I verkligheten var det sommaren 1963, och jag hade varit ute och seglat med Stig och Rolf, efter att ha arbetet som skollärare på centralskolan i Ekshärad i Värmland på vårterminen. Det var stora förändringar i mitt liv. Jag hade spelat trumpet sedan julen 1953, men under våren börjat intensivövat på en altsaxofon jag köpt för tre hundra kronor av Roffes brorsa Tommy. Jag hade stått i  någon skolsal på kvällarna i timmar och blåst. Jag visste vad jag ville, hade haft en egen orkester som spelade jammusik i tidens stil, så jag visste hur det gick till. Nu hade jag hört Charlie Parker i Cool Blues, och blivit hänförd över den överlägset otroliga rytmiska balansen. Det gav mig några djupa och starka känslor, som för min del manifesterades i att jag måste försöka något åt det hållet.

Min syster som arbetat några år i New York delade en lägenhet med en väninna på Vadmalsvägen 17 i Bromma, jag hade nyckel och tillstånd att vara där på dagarna och öva.

En dag råkade jag där i Bromma den sommaren lyssna på ett topplisteprogram i radion, och hörde då för första gången denna Da Doo Ron Ron, ett lättlyssnat stycke glad popmusik med tre ackord, som omedelbart fastnade. En enorm bakgrundsljudmatta med elgitarrer och diverse syntetljud och en enkel och svängig rytm, tog på intet sätt bort mina egna avsikter med saxofonen. Att jag råkade höra denna poplåt var en engångsupplevelse. Senare kom The Beatles med andra intryck, men det är en helt annan historia.

Da Doo Ron Ron är så speciell, att jag nog tror åtskilliga personer kan ha en bestämd uppfattning om när de hörde den för första gången. Till detta kommer den märkliga, ständigt pågående företeelsen att alla nya generationer av uppväxande människor i stort sett får höra alla dessa pop- och rocklåtar, som en gång har kommit in i den sortens musikvärld.

Själva kunde vi som spelade jazz, naturligtvis inte ta denna sortens musik på allvar. Det var ju enkla schlagerbetonade stycken att användas till dans eller bakgrundsmusik. Tack och lov för att jag vid denna tid hade börjat att på ett öppet, seriöst sätt konsumera århundradenas klassiska musik framförd av seriösa symfoniorkestrar. Jag hade några jämnåriga som då och då köpte biljetter och började gå på konserter och lyssna på Stockholmsfilharmonikerna.

Numera kan man konsumera vad som helst via sådana leverantörer som Spotify och Naxos på Statens musikbibliotek.

En lustig tanke om hur detta så småningom övergick till annat, är det faktum att den billiga saxen långsamt men säkert helt enkelt mekaniskt tog slut, och jag återgick till trumpeten igen. Tre ventiler är ju en teoretiskt betydligt enklare mekanisk konstruktion. Alla musikinstrument har sina egenskaper, som gör dem dyrbara och eftersökta. För trumpetens del är det ju anpassningen av de rörliga ventilerna i sitt hus. För att de inte ska slitas ner för fort, använder man en extremt hård legering, men en hård legering är ju lika extremt dyr att behandla, därav höga priser. För saxofonen är det ju alla många klaffar, fjädrar och hävstänger som ska fungera i en oklanderlig helhet.

Men långt borta över alltsammans svävar minnena av Da Doo Ron Ron, och lär så komma att göra i långa tider.

Resa till Västergötland

Var i lördags i Tuppekärr, Töreboda, med sina magnifika oxlar.

så här såg det ut för några år sedan:

Passerade Hajstorp och såg slussning på hemvägen.

Slussvakten verkade ny och osäker, gav ett intryck av viss ovana, det kanske rent av var hans första slussning. Fast knappast. Det var en lördag. Kanske han har jobbat en vecka?

For med tåg från Karlbergs station 08:40, borde varit ännu tidigare. Föreslog först 08.10 Hämtad i Södertälje klockan 09:31.

Tredubbel kycklingkletsandwich i en bensinstation,  smaken rätt god, men byggda på mörkt cancerframkallande surdegsbröd, och varför TRE stycken dubbla smörgåsar? Jag vill naturligtvis ha max EN enda trekantsmacka lagom för en enda person, men man tvingas köpa tre, förmodligen för att de inblandade företagen vill ha så stor omsättning som möjligt.

Alliansens destruktion

Det är det Rheinfeldsska ekonomistyret, som i sin gudskelov nu avtynande katastrofepok i Sveriges ekonomi, ännu spökar. Tillgång och efterfrågan, men kvalitet och smak alls inte. Ett välståndsamhälle bygger på skattemedel, det är en slags beklämmande naturlag att människor med högre inkomster klagar på skattetrycket, trots att de har det så bra som någon människa kan ha det på jorden. Så lyckas någon få tillräckligt med röster och vinna val. När jag var liten var de allra flesta svenskar arbetare. De flesta röstade på socialdemokraterna, enkelt och självklart. Jag hörde arbetarkompisar prata om Sverige som VI. Men dessa människor i regeringsställning sålde vårt, mitt land. Vård, skolor, apotek, kommunikation. Resultatet blev en svårreparerad katastrofsituation.

Tuppekärr stod kvar, var lite ovädrat, och en viss igenväxning gav ett något risigt intryck.  

Det var dock mindre än väntat. Tänk vad man skulle kunna göra av detta miljonställe med en mindre investering och uppsnyggning! Vedspisen måste naturligtvis fungera, det finns massor med ved färdighuggen sedan många år, nu kanske alltför torr, men om inte annat ger den staplade, delvis nerrasade veden ett högst dekorativt intryck av mänsklig aktivitet för länge sedan. Rensning av rökgångar och skorsten lär begränsa sig till trettio tusen kronor, att lämna det till en entusiastisk köpare vore ju att kasta en del pengar i sjön. Att Tuppekärr överhuvudtaget finns! En liten stuga byggd i nära nog ödemarken. Jag har bott där några gånger, och gått omkring i de risiga skogarna. Södra har klumpigt och hänsynslöst skövlat fram med ett hygge alldeles i närheten av gården.

De stora oxlarna tar slut, inget att göra något åt, det är de långsamma förändringarna i tiden som får gamla träd att vittra bort, grenar faller av, barken delvis täckt av många sorters vackra, ärevördiga mossor och lavor. Lilla gästhuset var nog mycket nära att få en knäck, när grenen blåste ner en vinter.

Akvarell av Kajsa Bergh

Inne i huset hänger en akvarell som Kajsa Bergh har målat, mycket skickligt och noggrant. Hon måste ha arbetat med den i flera dagar. Tänk ändå hur en bild stiger i värde jämfört med ett platt fotografi.

Att döma av en bild som jag tog av huset, kanske hon arbetade efter foto liksom Marcus Larsson och andra kända konstnärer gjorde redan på 1800-talet.

Det fanns en vacker Misatavla också, faktiskt flera stycken, med sina karaktäristiska blomstermotiv, den här signerad 1981

Dessa tavlor kommer helt säkert att stiga i värde en dag.

Prinsessbröllop i Stockholm

Samma dag , den  8 juni 2013, var det prinsessbröllop i Stockholm. Dagen därpå tittade jag på video från bröllopet uppe hos kompisen. Men sedan är det väl slut med sånt här i landet. Det finns en prins till, men han lär inte väcka någon större uppmärksamhet om han gifter sig. Nu var det en liten kortege, båtresa med SS Stockholm till Drottningholms slott. Och senare privatbankett i partytält med hemliga inslag.

Många trevliga intervjuer. Om hästar. Om ångbåtar. Om kungahus. Om tiaror och diadem, om livréer. Om kungafamiljer. Om Drottningholm. Om bröllopstårtor. Om brudbuketter genom århundraden, i år en liten vit av liljekonvalj, rosor och lite myrten.

Bada i slussen

Men åter till Hajstorp!

Vid dammen ovanför själva slussen ligger en mycket vacker bit av Sverige.

Jag fick höra att Mira en gång hoppat i från

Hajtorpslussen. Förbjudet, men mycket imponerande och spännande!

 
Jag och Mira, mitt trevliga barnbarn, som desssutom spelar blockflöjt, en annan intressant nyhet för mig.

Glöm inte vårt land

Sverige är ett land med gränser det kämpat sig till under många, hårda krig, under många år. Det ska vi vara klart tacksamma för. Landet ligger kvar. Är geografiskt sett jordens mest lättförsvarade land, men har numera inget försvar. Kolla i andanom, hur det ligger med en bergskedja i väster mot Norge och Östersjön åt det eviga ryska. Minsta konfliktstörning och spillrorna rasar. Vi blir ett flarn i stormen, om vi inte gör något åt den saken, vilket vi kan, om vi vill. Samma som alla gånger förut. Defateism, likgiltighet, lättja och öppet samhälle, det onda mot det goda, som alltid.

Svenka faggans dag, Kajsas födelses dag!

Vilken massa floskliga trams som ådagaläggs denna dag! Stackars dag. Det blir värre och värre, vad har Sverje gjort för ont, för att drabbas av sig själv på detta viset? Abba, Pippi Långstrump, för länge sedan utgångna volvobilar. Du gamla du fria. Däremot inte så mycket om Hasselblad eller det ärofyllda Nobelpriset. Kära Sverje, glöm tramset och försök se framåt, utan framtid stannar nationen, och det var länge sedan Karl den tolfte blev skjuten av de elaka Norrmännen i Fredrikshald! Dessutom är det sextio år sedan andra världskriget tog slut, påstås det.

Men Kajsa Pernilla har skickligt inprickad födelsedag, och det måste vi fira ända bort i Kärrtorp!

Det är inte riktigt så lätt att hitta dit, eftersom man numera använder satellitkontrollerad Global Positioning System, men med bilkartornas hjälp lyckades vi efter timmars irrande i de sydöstra förorterna, till sist hitta gamla Sockenvägen, som inte är alltför långt ifrån där kusin Anitha bodde på sin tid. Det svåraste med kartor är, att utan fasta punkter verkligen lista ur var man är, men har man väl gjort det, blir allt genast så mycket lättare, så att man till slut kan hitta målet.

Kajsa hade skapat ett verkligt genuint, svenskt kaffekalas av högsta klass, med läckra sandwitchar av många slag, sju sorters kakor som sig bör, fruktkakor, muffinsar, läckra bakelser, mängder av supergoda tårtor, sockerkakor, kanapéer, många sorters kaffe, både med och utan socker, grädde, mjölk, vatten och flera slag saft. Tyvärr kunde jag inte ta någon bild på håvorna, så läsarna får nöja sig med beskrivningen, om den går att läsa.

Där var Kajsa själv, Robert, Iris, Mira, Anna-Karin med vovve, Aurora, Ola med dam, Maggan, Wilhelm, Tom-Gunnar, Ellinor och många andra.

Fest och fyrverkeri! Gästerna sprang runt som yra höns för att hjälpa till, duka fram, duka av, fylla på, gå och öppna dörren, då dörrklockan ringde ideligen. Det var tre trappor upp i Kärrtorp, så kanske alla inte kunde komma ända upp, men humöret var på topp, och ingen behövde sitta som inte ville det. Ilskna grannar från angränsande byggnationer hjälpte till att klicka in den hemliga dörrkoden, med allvarliga förmaningar om att hålla den hemlig, ifall polisen skulle dyka upp, så vi ropade den så tyst vi kunde, tills den slutligen fungerade.

Jag var tyvärr tvungen att äta massor med tabletter då som nu, och så gott det gick ändå sköta kameran, vilket då inte var det lättaste en sådan häringa jublande dag.

Man sjöng också alla kända födelsedagssånger som gick att slå upp i de utdelade sångböckerna, och det hurrades och glammades, så att födelsedagsbarnet blev riktigt generad och rodnade av lycka, utan att spilla varken kaffe eller tårta.

Här kommer bilder på några av de närvarande, unga som gamla. Om någon känner sig alltför närgånget utlämnad på Internet, så ska vi allvarligt försöka låta bli att göra nånting åt det.

Extra  högupplösta kopior kan beställas till en blygsam kostnad av inga kronor styck!

Robert och värdinnan	Ola med dam
Mira	Aurora
Ellinor	Anna-Karin
Maggan	Kajsa och Wilhelm

 Tack för denna dag Kajsikum! Hurra!

//Tom-Gunnar