Ingen har någonsin lyckats forcera en oforcerbar väg.

För om de gjorde det, vore den inte oforcerbar, eller hur?

Eller hur är det med den saken egentligen?

Förtvivlat har man försökt gräva, spränga, borra, skjuta, schakta, skyffla sig väg genom uppkommande hinder.

Men i det stora hela har man tvingats acceptera de sekulära förändringarna.

Sekulära är sådana som i tiden varar över sekel, i praktiken miljontals år.

På många ställen talar de gamla om, hur de en gång kunde ro igenom det som idag knappt ens är ett dike.

Istiden. Vilken lycka att ha funnits i slutet på en istid, då landet sakta höjer sig efter den enorma isens bortsmältande. Det kan röra sig om istäcken av flera kilometers tjocklek.

Just här i Stockholm låg istäckets gräns här för åtta tusen år sedan. Det är inte så länge egentligen, om man jämför.

Långsamt förändras jorden.

Sedimentationen! Finns det något mer fantasieggande än den eviga sedimentationen?

På alla havsbottnar och sjöbottnar dalar det ner partiklar likt regn hela tiden. Små partiklar kan hålla sig svävande länge, innan de till sist hamnar nere på botten. Andra dalar ner rätt fort. De som svävar länge hamnar långt bort. I allmänhet blir det olika lager olika år. Lagren stelnar till berg, en del blir hårda andra mjukare. Människorna har lärt sig använda olika sorters berg till så mycket vackert. Andra har lärt sig mycket om de lika sorternas berg, skapat läran om bergarter, och kallar den petrologi.

När man senare kanske får möjlighet att titta närmare på dessa avlagringar, dessa sediment, kan man räkna dem, precis som årsringar.

På samma sätt som vi kan räkna årsringarna i nersågade träd, kan vi studera förändringarna i avlagringarnas storlek och utseende.

Istider kommer och går. Kontinenter rör sig, sprickor bildas bergmassa tränger upp och stelnar.

Jag stannade vid en skärning en dag, när jag promenerade runt kanalen, och tog en bild.

Gräs, kvistar, grus och berg. Mången ser ingen skillnad alls mellan olika sorters bergarter. Men medge att det hela är rätt vackert! Foto: Thom Bergh.

Man ser så tydligt ett stort antal årsavlagringar, en del är ljusa, andra mörka. Hur många kan det vara? Hundra år? Tusen år? Men dessa lager kan inte ligga som de låg, när de kom till, för då hamnade de platt, horisontellt på bottnen parallellt med vattenytan. Nu är de uppresta så där en nittio grader. De stelnade lagren har således vikts upp i långsamma, sekulära rörelser i jordskorpan. Lagren har stelnat till hårt berg för länge sedan, och vältrats upp. Berget har spruckit, och här och var har sprickorna fyllts av något flytande, som trängt upp från jordens innandöme.

En mycket tydlig fem centimeter tjock spricka fylld med någon ljust bergart, syns tydligt till höger i bilden. Sedimenten kan ha avlagrats för miljarder år sedan. Sprickorna kan ha bildats miljarder år senare. Allt har hänt för många miljoner år sedan, och rätt nyligen sprängde man bort en bit för att bygga vägen, där den här bilden togs.

Gnejslagren syns tydligast i "backen" på bildens högra sida, som genomskärs av den lilla pegmatitgången som går nästan lodrätt ner i bilden.  Foto: Thom Bergh.

De ursprungliga sedimentlagren har stelnat till gnejs, och sprickan har fyllts med den bergart bestående av mineralen kvarts och fältspat, som kallas pegmatit. Typiskt för pegmatiter är att de kan innehålla vackra kristaller av mer eller mindre märkvärdiga mineral.

Jag har en gång funnit små zirkonkristaller i en pegmatit, som kom fram vid en sprängning, som gjordes när Huvudstaleden byggdes. Det var så märkvärdigt att alla geologstudenter och lärare från geologiska institutionens i Stockholm avdelning för mineralogi med petrologi, kom ut, tittade och tog bilder. Det var en glad och trevlig dag, vi drack kaffe och njöt av det fina vädret.

En gång långt senare fann jag en annan pegmatit, som innehöll vackra mineral. Jag tog en bit, sågade av den och polerade en sida, så att man kunde titta närmare på den.

En pegmatitbit från en fyndighet i Västerbotten. Det gröna är flusspat, det bruna är zinkblände, det vita är kvarts och fältspat, och det korniga nere till höger är en bit av bergarten som mineralen har vuxit i. Foto: Thom Bergh

Jag fann en vanlig augustidag några högsta banala stenar på en parkeringsplats, och började granska dem. Såg olika sorters korn, och bestämde mig för att detta måste jag lära mig, samtidigt med att jag hade en läskig tanke om att detta måste vara något fruktansvärt svårt.

Jag skrev in mig på universitetet, och började läsa för två betyg i mineralogi. Jag fick samtidigt lära mig hela jordens historia, och det finns inget jag är mer tacksam för än att jag valde den vägen.

Men att påverka de sekulära rörelser kan vi inte. Inte ens med atombomber. Enda möjligheten är att anpassa sig.

Det svävar ett lätt skimmer av löje över de fåvitska försöken att slåss mot döden, som en del stadschefer ibland tycker sig tvingas till, för att få tillräckligt med röster.

//Thom Bergh, Stockholm

Slut på TV.

Slut på salt.

Slut på mjöl.

Slut på smör.

Slut på kaffe.

Slut på mjölk.

Slut på grädde.

Slut på nummer.

Slut på Whisky.

Slut på nässlor.

Slut på vitpeppar.

Slut på Alvedon.

Slut på exempel.

Slut på socker.

Slut på bläck.

Slut på tejp.

Slut på papper.

Slut på risgryn.

Slut på potatis.

Slut på malkulor.

Slut på cigaretter.

Slut på Magnecyl.

Slut på mannagryn.

Slut på Majzenamjöl.

Slut på gaständaren.

Slut på vaniljsocker.

Slut på medvurst.

Slut på Ibumetin.

Slut på margarin.

Slut på batterier.

Slut på ståltråd.

Slut på oliver.

Slut på nollor.

Slut på lök.

Hur fungerar dessa sjuka människor, vars kättja dödar alla deras naturliga spärrar?

I sin lyckliga situation står de och väntar på sitt offer, och hetsar upp sig.

Jag har hört det berättas från flera kvinnliga bekanta, som tydligen då och då i sitt liv råkar ut för sådana händelser. I en förtjusande barnbok från en mindre fördomsfylld tid, menade huvudpersonen helt stillsamt att "dom kan inte rå för det".

Så hoppar de fram från någon vrå, och visar sitt fantastiska erigerade organ, världens åttonde underverk, men har väl förmodligen inga illusioner om något positivt utfall.

De drabbade damerna, eller barnen, reagerar vanligtvis med löje, och blottaren kanske skäms, men ingen skada skedd. Kanske hos blottaren senare en känsla av ånger och pinsamhet.

Precis på samma vis borde alla datorleverantörer reagera som börjar med ett vackert erbjudande, vars naturliga fortsättning avbryts av att användaren tvingas antingen köpa något dyrbart program, eller ägna en massa tid, som inte står tillbuds, för att lista ut hur man ska hantera situationen.

Däremot skapar det hos användaren frustration och ilska, och en känsla av vanmakt och otillräcklighet, en sådan som får människor överväga att slänga hela fanskapet ut genom fönstret, efter att ha dunkat knytnäven i tangentbordet ett lämpligt antal gånger.

Men datorleverantörerna har vältrat problemet vidare, och skuddat stoftet från sin aktivitet.

De borde skämmas, vilket sannolikt till och med blottaren gör, när hans känslor falnar som all mättad hunger.

Användaren, offret, däremot blir närmast galen, och kan mycket väl tvingas in på närmaste akutklinik på grund av slaganfall, orsakat av detta oväntade påhopp, som leverantören i sin torftiga aningslöshet har åstadkommit.

Damerna eller barnen som får se en manslem, tar ingen skada, det är ju bara en naturligt process i livet, som för eller senare kommer att genomlevas.

Men de som tillhandahåller data…

Detta hände mig nu för en kort stund sedan, när jag önskade titta på en bit av lantmäteriets topografiska karta över Sverige, mitt hemland på jorden.

Efter att ha tillbringat en rimlig tid med att ange önskad geografisk position, kom jag allt närmare lösningen, tills jag plötsligt ställdes inför en mer eller mindre svart skärm med information om att ”insticksmodul saknas”. Efter att ha ägnat tjugo minuter av lånad tid, måste jag avbryta i ett läge av ilska och vanmakt.

Jag bryter och lagar i stället en äppelpaj, som jag ska ha till middag med vaniljsås. Lugnt och tryggt utan insticksmoduler.

Det var en mycket märklig upplevelse, kanske inte själva vaket, som hela apparaten omkring det hela.

Man hade hyrt en mannekäng det året, som ikläddes en av de spektakulära folkdräkterna. Någon i personalen kommenterade det lite syrligt med att "det är ingen av oss härifrån i alla fall". Jag såg henne en gång en kort tid senare på tunnelbanan, hon var omöjlig att inte känna igen. Vad kan det ha blivit av denna personlighet?

Ja, det var så imponerande. Men man blir sömnig och utmattad bara vid tanken på det enorma i hela saken. Sådär typiskt trött av brist på sömn, en trötthet som brukar falna med dagen, men i sitt slag är omisskännlig.

Året var 2001, jag måste säga det högt - tolv år sedan. Det är en avsevärd bit av en människas liv.

Framsidan av originalbroschyren om Nattvaket, Det förekom endast ett fåtal år, det blev kanske för mycket för personalen.

Den 21 juni är årets ljusaste tid, sommarsolståndet, och Skansen ordnade något de kallade Nattvaket. Museet höll öppet hela natten, och de anställda var med, vare sig de vill eller inte.

Men vad gör man då på ett nattvak på ett utomhusmuseum? Vissa aktiviteter ordnades ända till morgonen, blomstervandringar, fågelsånglyssning, soluppgångsmusik vid Vastveitloftet, nattboule, frukost klockan sex på Gubbhyllan, nattvandringar runt eventuellt vakna djur, logdans midnatt till soluppgång, fladdermusnatt, det hela avslutat med morgongymnastig från Friskis och svettis och godmorgon till djuren bakom kulisserna med djurvårdarna.

Vi var där med öl, vin och ljummet brännvin, men inte orkade vi väl bevista evenemanget särskilt sent, kanske framåt midnatt. Man märkte dock att aktiviteter förekom vid ovanliga tider. Vid några bodar skymtade vi skogsrå och andra figurer i skymningsljuset.

Hägg, Prunus Padus, med otrolig doft. Foto Thom Bergh.

Syren, Syringa Vulgaris. Foto: Thom Bergh.

Folk är numera som galna i denna sommartid. Visst är det ljuvligt med dofter av hägg och syren under en kort tid, men den fina tiden är ändå, när det skymmer på framåt kvällarna i augusti, så åtminstone jag för min del längtar alltid till framåt den sköna tiden, när tillvaron och livet är mer mättat, och man förnimmer pirrande längtan till vintersolstånd, snö och jul, som är den verkligt stora tiden i Sveriges land. Den tid i vilken vi lärt oss överleva i kunskap och styrka.

Men vad är Skansen mot verkligheten? Ett syntetiskt gytter av hoprakad kultur för turister av alla slag. Dock mellan  husen växter, örter, gräs och stenar lika plättar av skönhet och liv som i alla tider.

Jag tänker på det blomstrande livet ute på Vik, Wettershaga och Place de la Concorde, där duktiga människor är mitt i uppbyggnaden av en ståtlig, beundransvärd tillvaro, som säkert kommer att ge eko i århundraden.

Jag förnimmer det vanliga vemodet vid tanken. Vik var en av mitt livs fundamentala tryggheter i femtio år. En dag för många år sedan gjorde jag en promenad runt krokarna av Getramsskogen med bandspelare. Den finns väl kvar på kassett, men kassettbanden blev liggande när tekniken gick om. Några spelade jag över till minidisk, men det mesta löpte länge sin risk att försvinna för evigt. Sorgligt, för det är dock levande, riktiga, äkta ljud med tal som beskriver upplevelsen i sin tids nu.

Nu har man emellertid introducerat en ny kassettbandspelare på marknaden, som kan överföra kassettens analoga ljud till digital mp3.

Men den kostar. Denna går på USB, men det finns också billigare på batterier.

Kanske om man delar på inköpet, några som är intresserade?

Ja-ja, vi får se.

Dr Thom Bergh som vanligt…

Ser du skruven?

Nej, du ser inte skruven. Man kan inte se skruven.

Skruven är för liten, och det är för mycket mönster i den äkta persiska mattan.

    
Mönstrad persisk matta med liten gängad järnskruv.

Jag hade plockat sönder förstärkarenheten, och skulle lägga den i sin projektlåda.

Av någon anledning tänkte jag på den enda tegelstenen som fanns kvar efter det gamla huset. Ägaren pekade ut den, där den var inmurad i sockeln till den vackra öppna spisen. Det nya huset var magnifikt med flera olika plan, som bildade ett charmerande kluster av trevliga rum. Enda defekten var ett trasigt räcke uppe i en takterass,  utsikten över hav och ängar var magnifik.

Jag hade placerat de små skruvarna för sig, så att de låg helt öppet, och syntes tydligt mot den vita bordskivan. Avsikten var förstås att de inte skulle komma bort. Blev avbruten av viktigare ärenden, och lät allting vila.

Så gick det några dagar, och jag återkom emellanåt till den isärtagna enheten, för att noga inspektera den efter någon felaktig lödning, som jag var övertygad skulle finnas någonstans i närheten av teleproppen.

Ibland var ljudet utmärkt, ibland försvann det helt eller delvis, mycket irriterande. Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Mer och mer lutade utvecklingen åt att felet borde ligga i en defekt lödning.

Så hamnade jag vid arbetsbordet igen med både förstoringsglas och kraftig lampa.

Plötsligt ser jag att de två skruvarna blivit bara en.

Jag insåg snart att en av skruvarna måste ha rullat ner på mattan under arbetsbordet. Hämtade ficklampa och lyste, bit för bit, utan resultat. En stor irritation uppstod, att få tag i en ny skruv skulle medföra problem. Dimensionerna var sällsynta och troligen skulle man behöva köpa ett stort antal, om de överhuvudtaget gick att få tag i. Sådana komponenter hittar man inte annat än hos firmor med speciella resurser.

Jag lyste och lyste, och kände mig som ett flygplan i kustbevakningen som sökte av stora områden efter någon försvunnen flygare som tvingats hoppa fallskärm ner i vattnet.

Skruven var endast fem millimeter lång och en millimeter i diameter.

Inget resultat. Nu måste jag ändra taktik. Magneter skulle kunna fungera, då skruven varkade vara av järn, men innan jag började med den metoden, beslöt jag mig för att testa en annan variant.

Jag tog den enda återstående skruven och placerade den försiktigt på mattan, någonstans där den måste ha ramlat ner. Lyste och lyste igen, men insåg att jag inte kunna finna skruven på det sättet. Mattans mönstring och färger skapade en kamouflerad situation. Nu visste jag ju exakt var skruven låg, så jag kände med handen utefter mattans ragg, och fann den strax, så att jag kunde plocka upp den igen.

Nu började en ny slags sökning efter den skeppsbrutna skruven, jag drog långsamt med fingrarna utefter mattan, och det tog inte lång stund, innan jag kände något som skulle kunna vara en skruv. Jo, det var den, stor glädje, ett onödigt irritationsmoment hade jämnats ut, jag placerade skruven bredvid den andra i projektlådan,  och satte på locket.

Nu gällde det fortsättningen med den defekta lödningen, men det jag en annan dag.

Jovisst heter det blogga gratis, men frågan är hur gratis man egentligen upplever något så slafsigt reklamnerlusat trams, med blinkande hit och dit, framrullande texter och erbjudanden, som man innerst inne absolut inte vill ha med att göra.

.

Det är inte trevligt, men det är förvisso STRAFFET.

Jag undrar jag, hur mycket dom där betalsajterna tar för sina erbjudanden?

Det värsta är ju att unga människor så totalt vänjer sig, och upplever reklamen som något kul och levande i livet.

Jag blev själv lurad i ungdomen av en helindoktrinerad ungdomskompis, som hade börjat i en reklamfirma.

Hans uppfattning att utan reklam skulle alla tidningar bli totalt döda utan dessa kolorerade raklambilder, som dessutom framställdes av skickligt konstnärligt och fantasifyllt folk, detta i konflikt med en marxistisk läxläsningslärare, vars bild var drömmen om ett helt reklamfritt rike, där varorna skulle vara inslagna i grått neutralt papper utan minsta kommersialism.

Sjäv gick man ju en tid på både det ena och det andra, tills man en dag började bli mätt och få en mer fördjupad verklighetsuppfattning.

Men alla ni som ständigt tycker och ständigt gnäller.

Lyssna själva! (och samtidgt se, känn, dofta)

Odiamus profanum vulgus!

Idag söndag. Först nu vid datorn. Kon­stant helsikes huvudvärk hela dan utan avbrott. Tyck synd om mej. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här.

Jag hatar fysisk smärta och lider. Äter alla sorters smärtstillande, det dämpar, men jag känner tydligt att det sitter där och molar.

Tror att det är Mors dag idag, sista söndagen i maj, hoppas alla barnen innerligt gratulerar sin mamma. Ganska fånig grej egentligen. Det är inget fel med att man tänker på sin mor, men det kan man väl göra när som helst, utan att butikerna ska vara belamrade med massor av morsdags­presenter och liknande.

Jag respekterar alla mödrar, som ingår i vårt naturliga livssystem där olika delar har sina naturliga funk­tioner.

När vi var små ritade vi teckningar och tänkte på vår älskade mamma säkert en hel dag, men det var ju på intet sätt så att vi glömde bort henne alla andra dagar om året.

Teckningarna måste väl ha initierats från vuxenhåll, och bestod mest av bilder med girlanger och festonger, och fat med bullar, rykande morgonkaffe och godsaker till älskade mamma. Det var för övrigt likadant med Fars dag. Sedan finns det ju tramsiga dagar för både det ena och andra.

Men jag gratulerar härmed alla mödrar jag känner. Det finns ju några närstå­ende, och jag hoppas som sagt att ni blir uppvaktade och understödda på alla sätt och vis!

Förlåt mej!

Jag tog mig ner till Kungsträdgården efter tvätten och såg faktiskt VM-laget i ishockey 2013 med egna ögon.

Det var förstås en jäkla massa folk, stark popmusik, skrikande kvinnlig hallåa och jubel.

Men jag såg dem!

I sina gula trekronortröjor och gyllene hjälmar. Många människor hade svenska flaggor och någon sorts stiliserad ishockeyhjälm.

Försäljning av korv och dricka, själv hade jag med en liten flaska Sodavatten, som jag tog någon klunk ur. Hittade en ledig plats åt helt fel håll, märkt Hjördis Pettersson, och betraktade surret en stund.

Insåg snart att mer än så här blir det knappast, så jag drog mig uppåt mot tunnelbanenedgången vid T-Centralen.

Passerade Västra Trädgårdsgatan och tog en bild av Odd Fellowordens maskaroner ovanför de spröjsade fönstren.

Jag slank in ett varv på Jacobs kyrkogård, som var öppen med många besökare, vilka åt lunch  på gravstenarna i medhavda boxar, och åtminstone kunde höra oljudet från det som pågick på Kungsträdgårdens scen. 

Mot Gallerian tog jag en bild av de vackra blommande träden, och konstaterade att sommaren i stort sett har kommit nu.

Nu börjar en ny tid.

Jag köpte en burk ravioli i en ICA-butik, värmde och åt den när jag kommit hem med riven Västerbotten och Parmesan.

Sen slumrade jag en stund, skrev till Max Herulf och upplevde vemod över de två VM-veckornas snabba flykt.