Man ska inte måla fan på väggen.

Det vill säga, man ska inte börja med att klaga, och hävda att detta kommer att gå illa.

Men när man av övertygande erfarenhet mycket noga vet hur det kommer att gå, liksom det alltid har gått till i detta speciella läge, känns det inte särskilt svårt att vidta en del adekvata åtgärder för moteldens befrämjande.

Visst skapar det sorg och resignation, och en dov underliggande uppgivenhet i medvetandet om att hela situationen faktiskt leder till gnäll och kverulans.

Nu är det redan tjugoen grader ute, och temperaturen stiger obevekligt. En dov huvudvärk har börjat förnimmas, blandad med smärtor och stelhet i nacken.

Det kommer att bli en fasansfull dag. Ett helvete på jorden. Det går inte att komma undan, det måste genomlidas, utan möjlighet till att komma undan.

En väldigt trist bieffekt är att man blir så trött, trög och sengångaraktig. Letargi.

Jag gick ner, stapplade ner, till tvättstugan och fann att just denna morgontid  var ledig. Jag bokade omedelbart in den, och sedan blir det hängning av fem skjortor, några T-tröjor, samt en del hängning över stolsryggarna lite runtomkring.

Finns det verkligen ingenting som hjälper? Jag måste äta, stapplade fram till kaffevrån, och inledde tillverkningen av en kopp kaffe.

Ut i kokvrån, böjde mig mödosamt ner till kylskåpet och plockade fram en nyinköpt ostbit, sträckte mig upp till saxen, och lyckades med möda få upp det täta plastomslaget. Tog fram en lagom bit tunnbröd, bredde tjockt med smör, skar upp två skivor port salut. Fram med en fryspåse för osten, och la den i kylskåpet igen. Ut till kaffehörnan, la en sockerbit i den kannelerade älsklingskoppen, en tesked nescafé, och fyllde i halva koppen med kokande vatten ur den utmärkta vattenkokaren, som faktiskt hållit i flera år nu. Lade mig på sängen och förtärde denna goda lilla frukost.

Jag tvingar mig ner till tvättstugan, där tvätten borde vara klar nu, hängde fem skjortor och det andra, sedan bara vänta.

Kommer att tänka på andra sommarmorgnar, upplevda eller levandegjorda på annat sätt. Det fanns en bild från  Rävsnäs, innan jag själv någonsin besökt stället, där John och Märta kommer roende inåt Finnviken en stilla sommarmorgon 1945, efter att ha tagit upp nät, kan man förmoda.

Värmen stiger, jag kommer inte undan. Läget är förfärligt. Nu är det klart varmare ute än inne. Vidrigt.

Tar mig ett glas sat till.

Vi stirrar ut genom glasväggarna och ser något.

Men det kan inte jämföras, därför att väggarna är en del av det vi inte kan veta. Inga levande rörelser, bara skuggor av vindens strömmande genom grenar och lövverk bland almarna ute på gården.

Vi tittar längre, så långt vi kan nå. Då lär vi oss endast att vi kan se ännu längre. Om vi tittar inåt blir det samma vidunderliga resultat.

Idag åter en dag av helvete. Över 25 grader, fasansfulla sommar, men det blir bättre, det kommer tider av ljuvlig svalka, tider då vi kan använda kläder.

Onsdagen den 12 januari 1977 sökte Kajsa första gången till musikskolan.

Så kom en ny kallelse om en andra prövning måndagen den 24.

Den sextonde mars år 1977 kom det glada beskedet. Det var en onsdag och den sjätte juni skulle hon fylla tio år.

Vi var med på upprop tisdagen den 23 augusti. Samlingssalen på våning fem, ingång B, Tegnérgatan 44-46, skrev jag i dagboken.

Nu började det första av mina arton AF-barnaår. Så många konserter, så mycket vackra toner.

När Kajsa första gången fick sjunga med sina klasskamrater, blev hon så häpet överraskad, och berättade hemma med emfas ”va vackert det lät!”.

 
Studentmusikens dag i Kungsträdgården lördag den 10 september 1977. Massor av spelningar, med Torgny´s och med Kårsdragets dixiegrupp på Stampen, Källaren, olika skolor och många andra ställen.

Några gånger fick jag följa med Kajsa till tandläkarn, vi brukade träffas på Odenplan.

Redan Lucia 1977, tisdagen den 13 december, fick man komma och lyssna på julkonsert med Adolf Fredriks sångklasser i Kungsholms kyrka. 

Så följde de sex fina åren från klass 4C till klass 9C.

I morse gick jag ut till Karolinska för ingenting. Det var svalt och skönt.

Runt o tittade i kafeteriorna, inget riktigt bröd, bara cancerframkallande mörkt bondbröd av olika slag. Köpte ändå en köttbulls- och rödbetsalladsmörgås. Fick skrapa bort illasmakande sallad, paprika och annat märkligt grönt. Mer än tre fjärdedelar var oätligt.

Gick över till radiumhemmet och slank in på provtagningscentralen. Fick en svensk flicka, som inledningsvis verkade rutinerad, och gärna skulle sticka i vena basilika. Hon gjorde ett försök, men missade. Det gjorde ont, och jag blev väldigt ledsen, men nu hade jag börjat, så jag beslöt stanna kvar. Hon visade sig rätt dum helt enkelt, en rodnad på kinden, mumlade retoriska frågor. Fick till slut ihop de tre rören, så nu kan jag gå på läkarbesök på onsdag som planerat. Ny doktor. Långt borta i andra ändan av den dolda kedjan.

Jag har lärt mig meningen med livet, skönjer slutet. Det finns ingen mening, helt enkelt. Ingenting sker av en slump, ingenting sker med någon plan eller avsikt. Det finns en skönhet, utan tvekan, men ingen ondska eller kärlek.

Ingen kan skapa något, inte heller förstöra något, det är bara en illusion.

Man kan uppleva smärta och man kan uppleva glädje, man kan uppleva sorg, och sorgen uppkommer ur kopplade sammanhang.

Idag har jag redan hunnit bli mycket ledsen flera gånger. Det man förstår är det omöjliga, alltså kan man inte heller förstå det uppenbara.

Men insikten vågar jag inte förmedla, eftersom det är få förunnat att verkligen inse dessa sammanhang, och om man tvingar sig på, kan det orsaka fatala brännskador.

På väg mot utgången en omväg, men jag valde att inte följa den ovanligt lockande dragningen. Var det en vilja? Var det en slump?

Nu börjar huvudvärken förnimmas. Den är obeveklig sådana här varma dagar, något nytt regn lär inte komma förrän i övermorgon. Det är flera dagar att gömma sig i detta helvete. Snart måste jag medicinera, det går helt enkelt inte att låta bli.

I mellantiden vänta på post från den goda fén. Goda féer finns, men man kan inte styra relationen till dem, inte heller hysa hopp eller längtan efter djupare relationer. Bäst är väl att hålla sig på ytan och spana, stilla och tyst i stoisk orörlighet.

Livet är helt enkelt superunderbart!

Jag hade ännu inte hunnit dra för gardinerna, så solen trängde sig in med full kraft i ett par strålkastarliknande ljusknippen, som förstärkte effekten av den stora insekt som hade lyckats ta sig in genom det gläntande fönstret i vardagsrummet.

En stark, egendomlig effekt i en obehaglig situation. Yttertemperaturen var  tjugosju grader, vilket jag upplever som så avskyvärt olidligt.

Jag sitter med endast en uppknäppt skjorta i det maximala lidandet, som jag vet går över, men det kan ta dagar, det är hemskt.

Den flygande varelsen surrade ganska starkt och flög snabbt i stora cirklar genom hela rummet, några gånger kom den helt nära, så att jag hann observera att det var en flyga, en  stor fluga, en spyfluga av släktet Calliphorida, som jag lärde mig i skolan av magister Linell i Wasa real.

Magistern var en duktig och engagerande lärare, som hävdade sin nödvändiga disciplin, och alltid gjorde biologilektionerna till efterlängtade stunder. Jag minns faktiskt inte om det verkligen var biologi ämnet hette, i varje fall var det inte naturkunskap, utan något mer gammaldags.

En avlägsen bekant från några sommarlov var dessutom släkt med honom, något som skapade ytterligare känsla av glädje och respekt. Enstaka gånger förmedlades nyheter via familjebanden, något som gjorde att man nästan tyckte sig känna honom, som om det vore en släkting.

En spyfluga i vardagsrummet! Det var inte bra, vad skulle jag göra? Jag hade ingen håv i lämpligt format, och kände en viss oro över hur i jösse namn man nu skulle göra. Vissa större insekter kunde man fånga under ett glas eller en glaskupa och låsa fast med hjälp av ett papper, men den här surrande flugan lät sig nog knappast fångas så lätt.

När den passerade solljusstrålarna såg den stor ut som en kolibri, men kolibrier, som vi hade i trädgårdarna i Lima, är tysta, diskreta varelser, som ljudlöst stannar vid blomma efter blomma och suger nektar med sin långa näbb. Den här gav intryck av en hysterisk buse.

Så kom jag att tänka på att jag ägde en flugsmälla, den kanske man kunde använda som flugfösare.

Nu hade flugan satt sig i fönstersmygen innanför de stora delvis fördragna gardinerna. Varje gång den surrade runt missade den det gläntade fönstret. Naturligtvis. Det verkar fungera lika enkelt och effektivt som en ryssja.

Jag försökte försiktigt rikta dess flygriktning med flugfösaren, och öppnade fönstret ännu lite mer.

Så plötsligt flög den ut. Problemet löst!

I nödfall ska man väl klara sig med en enkel hushållsmejsel, men för mera kvalificerade förband duger endast det absolut korrekt anpassade.

Jag äger två perfekta kryssmejslar, men hittar ingen av dem.

Är mitt i den senaste periodens oförutsedda, beklämmande utgifter, och inser att livet är svårt. Saker går sönder, lampor går sönder, man kommer helt enkelt inte undan.

Liksom man inte heller kommer undan detta 27-gradiga helvete vi lever i just nu. Vi väntar regn, men  prognosen är inte generös. Kanske, kanske möjligen kommer någon skvätt, i samma helvetes temperatur, framåt eftermiddagen. När man tittar på prognoserna förstår man att det är rimligt. En luftfuktighet på 42 procent, är väl inte det värsta man har hört talas om, men lidandet är hemskt.

För några veckor sedan blev apparaterna uppätna av hundar. Vilketdera man väljer, gäller här en mycket stor, oväntad och oplanerad utgift.

Min suveräna Siemensdammsugare, har börjat bete sig. Plötsligt en dag lossnade locket till tillbehörsfacket. En tid senare fastnade hastighetsreglaget. Varför händer sådant? Jag tror den nu står inställd på ett rätt högt värde, men inte max, alltså blir det ett matt dammsugande. Med åren börjar den dofta alltmer motbjudande, det är troligen en verklighet man inte kan undvika. Vad kostar en ny?

Gasen använder jag ibland, men vilken konsumtion jag än nyttjar, betalar jag lik förbannat samma dryga räkning på 300 varje månad. Det är faktiskt orättfärdigt. Var i andra sammanhang betalar man utan hänsyn till konsumtion? Jag minns med vemod de väl fungerande gaspoletterna. Jag minns dem väl. Här den enda bilden jag funnit.  Typisk var den där skåran. Men stoppade in poletten, och vred en liten metallratt, så att man hörde att poletten ramlade ner.

Detta är en bild av en gaspollet från Uppsala gasverk, men de från Stockholm var ganska snarlika.  

På gasmätaren satt några räknare med uppgift om hur många polletter den innehöll, konsumerad gas med mera. Denna sortens konsumtionsstyrda distribuering har funnits sedan i börnan av 1800-talet.

Saker som tar slut: gaspoletter, SL-biljetter, brännvin, tandkräm, grädde, mjölk, bensin, myggolja, diskmedel, tvättmedel, sköljmedel,  skor.

Nu var det så att man kunde köpa gaspoletter i en automat som tillhandahölls av gasverket. Den slarvmaja som antingen av ignorans eller slarv glömt att köpa poletter, fick finna sig i att gasen tog slut. Detta var nu något som var väldigt lämpligt att skicka ut barnen på. En gnällspik på internet har tagit detta som inteckning på hur eländigt allt var förr i världen. Det utskickade barnet kunde ju bli antastat av fula gubbar.

Sedan var det ett specialistläkarbesök. Jag hade inte råd, och skrev att jag inte kunde. Lik förbannat debiteras jag en kostnad på sexhundra kronor.

En morgon för två veckor sedan tändes inte akvariet. Det lyser med ett femton watts lysrör några timerreglerade timmar varje dag. Det är bäst för mig, och det är bäst för fiskarna. Det är ett vackert akvarium, välskött och trevligt, och jag har haft det här i sex år, sedan minsta barnet tröttnat, och modern hotat med försäljning.

Så i går morse när jag tände kronan i vardagsrummet, gick det inte. Rent mekaniskt satt tryckknappen fast. I morse var jag nere hos Clas i Sjön och köpte en ny dimmer, 500 kronor (!). Det är fruktansvärt. Dimmern är ett måste, sedan kronkopplingen upphörde vid senaste stambytet för sex år sedan. Svensk standard, jo-jo.

Den nyköpta dimmern har skruvar som kräver en speciell sorts kryssmejsel för att man ska klara vridmomentet, och inte deformera skruvarna, det blir värre och värre, förmodligen bättre och bättre, men vem har frågat efter det?

Tyngd av alltför hög temperatur i denna helvetes tid, är det väl bara att vänta. Jag kan inte montera den nödvändiga belysningen i vardagsrummet. Ont i huvudet, klåda, längtan efter frisk luft. För mig gäller kall luft, varje bit över sjutton grader är ett ofrånkomligt helvete last. Ett inferno. Hat. Något man inte kommer undan och inte kan skylla på något eller någon.

Nu klockan 12:27 ett rejält åskmuller! Måtte det komma regn också!

Jag monterade vardagsrumsbelysningen, fick avisolera kaplar, vira, skruva, sitta i obekväm arbetsställning. Först stänga av huvudströmmen förstås. Om jag nu kunde laga dammsugaren också, så... Fast jag hyser en rätt stor övertygelse om, att det nog behövs någon dyrbar reservdel, troligen är det väl tryckkontakten som spruckit, dammsugare är ju konstruerade på det sättet, inte ska man väl behöva böja sig ner och vidröra en strömbrytare, inte. Vad kostar en ny? En bra, ny dammsugare, i god kvalitet som fungerar?

Nu får det vara.

Regn, regn, regn, kom regn och svalka! Den här värmen är olidlig, huvudvärk, andningssvårigheter, dåsighet, indolens, tinnitus, allmänt obehag. Men jag tröstar mig med, att det säkert kommer bättre tider, och ser till att jag dricker tillräckliga mängder kall mjölk med kaviarmackor, för att hålla vätskebalansen.

Varför började jag med det här?

Kanske för att jag vaknade så tidigt i natten, drack sodavatten och började bläddra i gamla kallellser.

Alla glada skämt som omslingrar alla fakta.

Signaturerna BE, Pelw, Towe, Eva, Lasse, Marja-Liisa. Duktigt folk!

En tacksida från Lori Taft, som var lingvist, och gästade Sverige ett år, och spelade klarinett i orkestern.

De flesta sekreterare höll på i flera år, måste ha varit ett digert jobb att skriva dessa kallellser varenda vecka under terminerna. Och dessutom hantera adresslistor.

På baksidan av ett utskick av den 4 maj 1961, hade jag skrivit med rött i hastigheten:

Intermezzo ur Carl Nielsen Liten svit för violin. Jag måste ha hört det i radion den tiden.

Vänder man på bladet, finner man att det inte är en kallellse i egentlig mening, det handlar om en indelning av orkestern i tre grupper som var och en ska sköta transporterna en månad.

Kallellsen innan handlar om studentkarnevalen 1961, den varade en hel vecka, med åtsilliga inslag av musik och radioinspelning och avslutande karnevalståg den 14 maj.

Jag leter på Naxos i Statens Musikbibliotek och finner Carl Nielsen, Suite for strings , fyra satser:

Har nu lyssnat på det hela fyra gånger, mycket vackert, lite tremolo i första, pizzicato i andra, och ett rejält upprepat slut i sista. Femton minuters lycka var gång, jag passade på att diska med de trådlösa lurarna i öronen.

Det har alltså gått 52 år, mycket har hänt under den tiden. Många av de omnämnda personerna är borta.

Man söker meningen med livet, men varför? Det behövs ingen, det finns ingen, räcker inte livets skönhet som det är?

Människan, den enda varelsen som dricker utan att vara törstig, den enda varelsen som vet om att hon ska dö.

Att leta stunder från det förgångna kan vara en mening, en stor mening, en mening som dessutom kan innehålla vackra tankar av tacksamhet.

Med Kårsdraget i Kungsträdgården år 1977.

 OBS! gambloggen på http://www.birkastaff.eu/thom/

Resten, som det här, som allt annat, gör vi ju i nuet. Skapar nya nun och nya dån...

Ibland händer det att jag får en glimt av livets lycka.

En liten glimt, en liten känsla.

Det händer inte ofta nuförtiden, men någon solig morgon kan det dyka upp.

Förr var det minnena av tryggheter. Ungdomskompisarna Roffe, Bob, Freddy och lite runt dem, var och en med sina egenskaper och kontaktfält.

De är alla borta nu sedan många år, något man närmast betraktade som omöjligt, men nu har accepterat för länge sedan.

Roffe, naturvetenskap, kemi, bomber, brälla, mopedfärd, segling

Bob den intellektuella psykologen, segling, en fantastisk situationskomiker

Freddy flickorna, många tips om ny god mat, den alltid propert klädde

Brälla var vårt namn på ett fantasieggande berättande, där vi omväxlande hittade på olika äventyrliga situationer som vi var inblandade i. Man berättade en stund, sedan fick den andre ta över. Särskilt skedde det när vi sov över hos varandra, då många kommentarer om viktiga saker i livet ventilerades.

Så är det något ständigt återkommande som på något sätt har med seglingen att göra. Främst seglingarna med den lilla blekingsekan på 1950- och början av 1960-talen. Det finns början till webbsidor om mina seglingar.

Kanske den här om Segling en stormig dag över Gälnan är den mest genomarbetade.

Det skymtar förbi.

Kanske ett minne av en limpsmörgås ute på en fjärd. Innan vi stack ut ägnade vi några dagar åt proviantering, och då gällde stora mörka limpor på brödsidan, de räckte länge, och kunde förtäras med olika lämpliga pålägg.

Jag kan inte fånga det, men det fanns där någonstans.

Början av tiden med Kårsdraget, början av mitt egna arrangerande.

Någon gång i början av 1960-talet fick jag en present av min syster, som hon hade köpt i Amerika "Van Aleander First Arrangement".

Jag hade stor glädje av den, men intecknade inte när jag fick den, som jag brukar.

Det finns dock en liten anteckning. På avdelningen "Church harmoni", där jag har skrivit namnen på några ackord.

Det måste ha varit så tidigt, att jag inte kunde läsa ackorden direkt från noterna.

Så blev jag förstås nyfiken på Van Alexander. Jag kan inte i hastigheten finna hans levnadstid, men boken skrevs 1950, långt innan jag hade börjat med musik.

Så här såg han ut i en bild från boken:

Van Alexander vid pianot. En framgångrik ung man i morgonrock, näsduk i bröstfickan, otroligt väkammat hår.

Van Alexanders första och största hit var med Ella Fitzgerald 1938, du kan höra den här.

Det finns väl fler lyckominnen, men jag kommer inte på något mer just nu. Det är som sagt var sällan de skimrar förbi.

Usch, allt är så splittrat, tekniken mal sakta men säkert fram, och dödar allt man en gång har gjort, filer försvinner, hårddiskar går sönder. Rätt mycket finns dock att titta på i min affischsida.

Det som faktiskt irriterar mej mest i den expanderande datorvärlden, är alla nya funktioner som bokstagligen TRÄNGER sig på. Man tvingas besvara frågor om hur man ska spara doklument och annat, som man tidigare inte behövt ha en tanke på.

En dag när jag vandrade över parkeringsplatsen, fann jag en sten med ett lite mer ovanligt utseende.

 
Vi vet inte vad som är upp och vad som är ner, men jag hänvisar till den här bilden, och kallar det lilla ljusa lagret överst, det som ligger högst upp.

Som synes har den tretton årsavlagringar, och det är en vemodig och ödslig tanke att föreställa sig dessa tretton år för länge sedan i jordens historia.

De mörka vinterlagren har en gång avsatts någonstans på en jämn havsbotten, och sedan följts av lite tjockare sommarlager, som nu har omvandlats till kvarts och kanske lite fältspat.

Denna sorts bergart med en tydlig parallellstruktur kallas gnejs, och är en mycket vanlig bergart här i Sverige.

Just den här stuffens historia kan vi inte spåra, men det är mycket troligt att den funnits i något veckat lager i de stora mellansvenska gnejsregionerna.

När berget sedan krossats, antingen naturligt av is och strömmande vatten eller i någon maskin, har just den här biten fått en något extra formgivning, genom att den naturligt spaltats upp efter några av gnejsplanen.

Det undre planet består mest av mörka mineral i spaltytan, medan det övre lagret har slipats av isen och vattnets inverkan till att bilda en liten topp, där det översta lagret är en rest av ett sommarlager. En utmärkt sida om de vanligaste bergartsbildande mineralen och bergarterna finns här: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/geologi/mineralochmeteoriter/mineral.1608.html

Så här ser den lilla stenen ut ovanifrån.

 
Här ser vi stuffen ovanifrån, där den lilla bergstoppen består av ljusare mineral.

Tretton år av jordens historia, men när skedde detta, vilka tretton år?

Det finns här knappast några mineralkorn som man skulle kunna mäta fram några absolutvärden i, men gnejsformationen som sådan bör väl vara minst två-tre miljarder år, när man vet att jordskopan måste ha konsoliderats för nära fem miljarder år sedan. 

Det fanns inte mycket liv då ännu på jorden. Kanske kan man tänka sig någon enklare form av bakterier eller andra mikroorganismer, men av dem ser vi nu inga direkta spår.

Vi känner evolutionskedjan, och inser att den absoluta inledningen är okänd. I laboratorier har man med hjälp av elektriska urladdningar i höga spänningar lyckats få fram något större molekyler av just den sorten, som så småningom ledde till livet, som man känner det idag.

Uppkomsten av den första människoliknande varelsen känner vi till, men kan inte säga exakt när man första gången aktivt lyckades inse dödens medvetna upplevelse i livet.

Detta att inse den kommande döden, är den enda skillnaden mellan människorna och andra varelser.

Medvetenheten om den obevekliga döden är något skrämmande och avskyvärt för de medvetna, som de på alla möjliga sätt försöker värja sig ifrån. De frestas att bädda in dödsmedvetandet i olika mer eller mindre vidskepliga sammanhang. Dödsmedvetenheten är en mycket sorglig del av det liv, som döden obevekligen tillhör. Där finns inga enkla recept och ingen angenäm förklaring. Det enda begripliga är de förklaringar och sammanhang, som de vidskepliga tankebyggnaderna erbjuder dem.

Där finns två strukturer som kan ge dem en viss tröst i det sorgliga sammanhanget. Det ena är att försöka upphöja vidskepelsen till religion, det andra är att så länge som möjligt söka bevara den delen av livet, som äger rum innan medvetandet en dag skymtar fram. De kallar det oskuldens tid, de söker sig till den, och njuter av dess glada framtoningar i gränslandens speglingar. Till oskuldens tid hör hanteringen av djur och små barn - gränslanden mellan oskuld och insikt.

Därför har människan en stor tendens till att överdriva betydelsen av vissa sidor av verkligheten.

Tretton år på jorden. Sedan kommer nya tretton år, dekader, eoner.