Läst en jobbig bok om en hundraåring på rymmen. Inledningen en aning bestickande, man undrar hur det ska gå, men sedan tar tramset över, en otrolig radda med orimliga situationer, författaren måste haft ett väldigt jobb med att tota ihop detta.

Vitsen med den höga åldern är, att den gamle  kan passera hela sitt långa liv, där han råkat träffa många av nittonhundratalets viktigare personer, och mer eller mindre oavsiktligt påverkat utvecklingen.

Fruktansvärt tröttsamt och förutsägbart.

Typ är, att han ska spränga en bro under Spanska inbördeskriget, när just Franco i spetsen för en grupp ämnar sig över.

Allan, som huvudpersonen heter, tycker att han inte i onödan vill ta livet av någon och varnar sällskapet. Allan råkar händelsevis ha hamnat på socialistsidan och har händelsevis ställt sin händelsevisa sprängämneskunskap till förfogande, på villkor att han får uppträda civilklädd och därmed inte betraktas som stridande. Sålunda räddar han livet på diktatorn och blir rikligen belönad, liksom i andra fall ofta med goda middagar och framförallt gott om starkare dryckjom.

Svårt förstå att någon kan tycka detta är roligt, det är bara fånigt. Till och med Harry Potter eller Mumintrollen är bättre.

Så går det på, den ena orimliga tillfälligheten efter den andra. Personligen tycker jag nog att de sista elva sidorna i mitt examplar var bäst - de är nämligen tomma.

Verkligheten

Annars trött och ledsen, känner mig om inte sviken så i varje fall övergiven. Snälla människor upplyser att man får kredit i vården, när man inte kan betala. Mitt frikort har gått ut och utgifterna ramlar sig på, den ena after den andra. Skulle ha besökt doktorn på vårdcentralen i morgon, men orkar inte ens tänka på att gå dit och säga att alla pengar är slut för den här månaden. Det är så trist. Man blir liksom förlamad, deprimerad.

Promenerade ner till graven idag. Stilla höstväder, den stora massavlövningen har inte riktigt börjat ännu. Allt sig likt, men inga fåglar, inga ekorrar, tyst och öde.

Tog en bild för att dokumentera att allt är sig likt. Gick och funderade på David Friedrich Caspars underbara målningar, och har placerat hans gravmålning som skrivbordsunderlägg.

När jag kom hem fick jag migrän, och har nu ont i huvudet, rejäl värk, rena bottenläget får man väl säga.

In statu quo...

   Nä, nu blir det tablett igen, usch.

Vilket drömjobb! Smyga på bakifrån som om man inte syntes alls, så nära som möjligt, lyssna och anteckna...

Povel Ramel kostade på alla kändisar, med anknytning till knäppupprevyerna, på stor jubileumsfest på restaurang Maxim på Drottninggatan i Stockholm.

Han engagerade Kårsdraget att spela diverse mystiska, skumma eller störande element.

Jag, Thom Bergh, tilldelades ett plommonstop, ombads klä mig i en lång rock med uppfälld krage, mörka glasögon, anteckningsbok och penna. Uppgiften var att skumt smyga sig på gästerna bakifrån och låtsas anteckna vad dom hade för sig eller sade.

På så vis kom jag nära alla kändisarna som under fnittrande glada tillrop förskräckt utropade sin skräck "nej, usch, hu, nu kommer han igen den där...", "Får vi se, va skriver du?.."

Andra kårsdragare låtsades föreställa misslyckade pressfotografer (stå ivägen mitt framför motiven och undra vilken bländare har du?), eller att bara gå omkring och råka stå ivägen, någon skulle ligga med intravenöst etanoldropp (whisky) för att reglera alkoholbalansen, andra var kypare som bar sig ytterst märkligt åt genom att själva provsmaka vin, servera jordiga morötter eller duka av genom att vira in allt i duken och släpa iväg.

Det var sannerligen en total helkväll.

// Hej hopp!

kvittosortering.

Ja, idag har jag äntligen kommit mig för med att grovsortera senaste årets kvitton.

Man får så småningom en suverän överblick över hur illa det står till med det ekonomiska, men i efterdyningen förnimmer man faktiskt en upplevelse av att allt kanske inte är åt helvete ännu. Ett kvitto har ju så mycken information, exakt tidstämpel (fundamental egenskap hos alla dokument), vad man gjorde, vad man köpte, villken kassa och en symbol för försäljaren. Det hela leder så småningom till vilken konsumtion man har, och om man behöver göra något åt den.

  Här är första grovsorteringen, högarna motsvarar valda kategorier. Till vänster den plastkasse som har fått ta emot kvitton under mer än ett år.

  Här är kategoribuntarna samlade och hastigt genomgångna: minnen, livsmedel, saker, apotek, resor. Till minnena räknas typ cafébesök eller sådant som cheeseburgare med Ola, man minns ju det trevliga tillfället, och kan göra en exakt notering om när det ägde rum.

  Alltid blir det något som kommit ur spelet. Vad kan till exempel detta vara som kostade 24 kronor, okänd datum, okänd plats? Senare finner man troligtvis platsen med ledning av texten och kanske så småningom också vad det är som kostade så mycket.

Albert Engström skrev sin bok "Bouppteckning" 1930, en av de många trevliga Engström i mitt bibliotek. Det här är ingen bouppteclning, men väl en inledande uppordning inför framtiden.

Inte har man gett upp det stora klippet, nej, bara lugn, det kommer, och då blir det många som får glädja sig i min omgivning. Livet är inte bara bekymmer.

Det finns musik och lite andra kreativa drömmar i framtiden, lycka till ska jag ha!

Också en trygghetslängtan.

Man ska väl må hyfsat bra, inte ha slut på Viagra, hysa en liten längtan ut, vara pigg på en fika med något enkelt, billigt. Vanlig vardag ska de va.

Men Nils handlade aldrig på Ikea, han kunde bara dricka champagne.

Ja, vanlig vardag är receptet, enda problemet är kassorna som spökar i andanom.

Klockan tre minuter i tre em. går bussen nummer 77 från Sankt Eriksplan. Förvånansvärt snabbt skär den rätt igenom stan och hamnar i Liljeholmen.

In på bussterminalen där.

Man känner sig som på en flygplats. Incheckad.

Går till gejten för 748, direktbuss till Södertälje, den avgår om bara några minuter.

Stor, modern och rymlig buss, finns alltid plats.

Backar ut så flott och taxar ut på avgångsbanan, startar, passerar några verkligt trånga tunnlar och så är man ute i det fria, i full fart på motorvägan, en av många fordon i rusningstrafiken.

Efter 11 minuter tänds skärmen:

IKEA - Stannar.

Går tunneln under motorvägen, nära till huvudingången, och så är man inne i paradiset, första rulltrappan, redan nu finns soffor att provsitta om man vill.

Strosar några minuter och tittar på alla dessa kunder med eller utan barnvagn.

Kunder med konsumtionsblicken i Ikeaögonen.

Det är förtjusande.

Man kan ta sig till något av femkronorsfiken, mitt favvo är fiket vid mjukisdjuren bredvid barnavdelningen.

Köper kaffe med mjölk, socker och en macka. Eller en mazarin. Eller en bulle. eller en grön dammsugare. Enda irritationen är att dom sålt sig till mellanmjölken. En av vår tids absoluta galenskaper.

  
Här en köttbulls, helt OK. Urgammal svensk kallskänkeprodukt.

Kunden tror den är nyttig med alla sina växtceller. Men det är inte helt fel. Den duger.

Så köper man något man åkt dit för, eller tittar efter något man åkt dit för att titta efter, och vandrar till kassorna genom så många genvägar man hittar, vandrar och vandrar och vandrar, och kommer till kassasyndromet, vilket går ut på att det alltid är lagom lite personal, så att det alltid ska vara långa köer.

Men räddningen kan vara snabbkassorna.

Om man vill använda sitt Visakort, skannar man in varan efter lite tryck på touchknappar och anger vad man vill göra.

Man behöver inte hålla skannpistolen så nära, några decimeter räcker för att den ska trigga med ett pling, och varan är obevekligen registrerad.

Om man av misstag gör om det, har man köpt flera, och måste läsa på infoskärmarna hur man ångrar.

Nu kommer korvskärselden, som också innefattar många frestelser till billiga köp av utvalda varor, mat, bröd, pesto sill eller godis.

Korven är nu nere på fyra kronor med bröd, senap och ketchup.

Jag skippar vanligen detta, går oskadd igenom skärselden, men ser många som tycks vara som kossor ute på den saftiga klöverängen.

Så åker man hem.

Sänder en vänlig tanke till Kamprad, och längtar till nästa gång.

Krass och pum.   

Jag hade blivit lovad en intervju med Göbbarna, och jag hade inte stor aning om vad dagen skulle ge.

Vi hade stämt träff på Gamla stans tunnelbanestation vid lunchtid, och det visade sig, att de skulle ta mig med på ett besök på Ikea.

Det var två äldre herrar i sina bästa år, vitt hår och glimten i ögat, jag fick instruktionen att den ena skulle jag benämna Göbbor och den andre, lite längre Göbbot.

Jag presenterade mig själv under några allmänt lugna men lagom fnittriga kommentarer, och så bar det i väg till Fruängen. Från Fruängen tog vi bussen 175 till Ikea, en trevlig färd på drygt tio minuter.

Vi gick småpratande uppför gången till Ikeas huvudingång.

-          Hur kom det sig att ni fick idén till namnet på denna musikgrupp?

-          Tja, vi är ju gubbar, så det var väl inte särskilt konstigt.

-          Men, vad hade ni tänkt er för program?

-          Ja, vi har ju båda ett stort utbud av erfarenheter inom musiken, varsin musikstudio och ganska flödigt med idéer.

Väl inne på Ikea letade vi upp soffor att provsitta. Det finns massor, vi satt lite här och där och småpratade på det där lite humoristiska sättet med ständiga växlingar och infall.

Man beslöt gå och äta Ikeas köttbullar till lunch. Mjölk till förstås. Inget riktigt bröd, endast cancerframkallande fiberbröd, ganska läskigt egentligen, snedvridna mediestyrda modefloskler.

Vi funderade på hur många tusen jorden runt som äter denna lingonsylt just nu

Personligen vet jag ett underbart sätt att åka till Ikea, nämligen buss 77 från Sankt Eriksplan, buss 748 från  Liljeholmen, direktbuss till Södertälje, passerar Ikea, total bussrestid endast 27 minuter, direktlinjer som skär rakt igenom stadstrafiken.

-  Vad  blir nästa inspelning?

-  Kanske inte officiellt ännu, men Frödings Vårdröm ligger nog nära till hands.

-  Spännande, vad blir det för orkestrering?

-  Blandat, som vanligt, mest synt förstås, byggt på MIDI, som i sin tur byggs på skrivna arr i typ Finales notskrivningsprogram. Där har vi god kontakt med Quagmire.

Vi tog rulltrappan ner och göbbarna sjung en stump ”Ja, nu e de vår, ja, nu e de vår, å loppan hon bi-iter i pattar och lår”

Vig tog en rulltrappa till ”Ja, nu e de vår ja-a nu e de vår, å loppan hon biter å suger å mår…”

In på femkronorsfiket, sedan igår reminiscensen kaffe med kanelbulle fem kronor, i går var det nämligen kanelbullens dag, det är sjätte året i följd vi firar denna vänliga dag.

Tittade på gardiner, lampor, diverse köksgeråd, knivarna tämligen prisvärda synes det.

Köpte en äggstrimlare för åtta kronor. Göbbarna gav mig en, God jul, sa någon,Tackar!

En liten söt minimamma med barn väckte dolt intresse.

Nils handlade aldrig på Ikea, det var under hans värdighet, fast nog tycker man att deklarerade socialdemokrater som han, skulle trivas med det familjevänliga och sociala folkvaruhuset.

Men konstigt nog inte, champagne och NK skulle det vara. Och operakällaren.

Ja, det var i alla fall dyrt, även om det inte var särskilt trevligt.

En gång spelade vi på Anders Walls femtioårsmottagning på opris. Där fanns allt, inga stora buffébord, men mycket personal. Så snart något började minska bars det in nytt. Hela dagen välfyllda  fat med läckerhet.

Vid stearinljusavdelningen hade det röda börjat dyka upp i avsevärd utsträckning, den röda julen, som en dårdikt av Tranströmer. Julen luktade i dimman, var är du? Den hade redan kommit.

 Några trädgårdsmöbler var lämliga att sitta i.

-  Får man sitta här?

- Ja, de e klart, sa den söta Ikeatjejen som just passerade.

Mera sång: ”de duger att skita på blömstrande äng, å törk sej i rö-öven med ro-o-sor”.

Resten fick jag inte höra den här gången. Men minns att det var något med nybäddad säng, blåsor, vågor på böljande sjö och blöta simpor.

Göbbor tog sina ljus, det var därför han var här. Nittio kronor för hundra. Undrade om priset inte rätt nyligen legat några tior lägre…

Loppan biter, suger och mår, vad betyder det? En omskrivning för den fundamentala driften förstås, den älskade könsdriften, ja, giggedi – giggedi.

Det som poppar upp en gång i veckan i hela livet, vare sig man vill eller inte.

För kvinnar däremot tar det väl slut i fyrtioårsåldern. Ett göbbproblem.

Fula gubbarna, ja, fula gubbarna, tar mej bara bakifrån…

Med ens förstod jag alltsammans, ganska livsbejakande och befriande.

Kö i kassorna som vanligt. Personalen anpassas till mängden kunder, precis som på Systembolaget. Undvik att göra edra inköp å lördagar och helgdagsaftnar, och andra dagar när det är lite eller mycket folk. För är det lite folk, finns det bara en kassa, så det tar lika lång tid ändå.

Men OK, det fanns en snabbkassa och Göbbarna klarade köpet utan hjälp från personal. Det var till och med så att personalkillen kom fram och undrade ”gick det bra”.

Ja, alldeles själva, sa göbbarna.

Nu kostar Ikeakörven med  bröd endast fyra kronor, det är sanslöst, men vi skippade det den här gången, lunchen och femkronorsbullen satt i ännu.

Så buss nummer 748 till Liljeholmen på tio minuter med föga mellanlandnig. Jag skiljdes från göbbarna för den här gången, en sista nick, å sen hej då, som det står i visan.

Men trevligt var det. Mycket.

En tilltalande kvällsstund.

Gick ut för att köpa mjölk.

Tog det verkligt lugnt, tittade på alla vackra människor runt i rusningstiden vid Sankt Eriksplan.

Det var en sån där trevlig promenad när man går och funderar, nästan pratar, för sig själv.

Framförallt de nyvunna kunskaperna om vad allting handlar om, och framför allt om hur man skulle presentera det om och när det behövdes. Jag använder hur mycket upprepningar och konjunktiver jag vill…

Man känner sig glad, har inte ont, strosar utan att väcka uppmärksamhet, stannar vid något skyltfönster.

Så hamnade jag till exempel utanför Larssons och läste om en fyradagars resa till Dalarna runt julafton.

Inte för mig men fick något av långtradartrygghetskänslan. Inte har jag råd heller, men fundera kostar ingenting.

Jag lägger in en bild här.

Den förmedlar tanken på att sitta i den stora fjärrbilen och forcera mil efter mil i ensam trygghet. En vanlig företeelse i naturen, ett litet bo, en håla att gömma sig i, en plats att spana ifrån.

Med bilen kan man väl stanna och gå och lägga sig en stund, om man vill.

Jag minns långa bilfärder i Norrlands inland under geologtiden, minns tankarna som flödar förbi, och minns kontrasten mot det gigantiska landskapet och den lilla varma förarplatsen.

En gång kände jag sömnen komma, det gick bara inte att stoppa. Motvilligt stannade jag vid vägkanten, öppnade fönster och försökte somna en stund. Det var mitt i natten, och det var många mil kvar.

Jag såg inte mindre än fem vackra, vilka sköna känslor, vilken glädje!

In på ICA, köpte mjölk, grädde, rödlök och kycklingnuggets. God svenska - nuggets, ack.

Men det blir nog renskav ikväll, istället för kaffe och fruktkaka. Jag lovar mig dock att jag nästa gång ska baka kakan i något mer anpassad ugnsvärme.

Flickan i kassa tre, rätt ny, log så ovanligt gulligt, ”en sista blick, å sen hej då”, som det står i visan.

Så passerade jag Arkitekten. Där var folk i lokalen, en uppenbarligt inledande verksamhet, man sysslade med låsen och konfererade, ja, det var bara fyra personer där, en nästjej och tre killar. Kanske kommer man att se dem mer i framtiden, det är ju en lokal man passerar minst två gånger dagligen.

Vad blir det?

Lokalen är ytuppfräschad, men såvitt jag såg knappast förändrad till sin  uppbyggnad. Dock har man ju hållit på mer än en vecka med målning och sånt.

Hela tiden ringer en egendomlig, upprepad rundgång som jag hörde från Radio Nord, tror aldrig jag har hört det förut.

När jag gick ut var det ännu ljust, nu är det mörkt.

Nog tänker man på om sju månader, när det börjar grönska så sakta. Kanske får man då, när sommaren kommer, åter äta en plankstek i någon trevlig svensk småstad?

Ja, det händer saker…

Vändstekt ägg med salt och vitpeppar på rutbröd med smör.

En verklig delikatesslunch, extremt nyttig men inte särskilt dyr!

Smöret i stekpannan ska vara lagom brynt.

Värm ägget någon minut i varmt vatten så flyter det ut bättre i stekpannan.
 

  
Ägget ska vara ordentligt stekt, men gulan ännu flytande inuti.

Några saltkorn och drag på vitpepparkvarnen!

Placera ägget på en assiette och ställ i frysen en stund, så kan man lägga den på mackan inom några minuter.

Efterrätt kaffe med fruktkaka.

Lämplig matsäck på svamputflykten!

Efter många veckors tramsande blev det till slut av.

Jag hade införskaffat det som behövdes: smör (200 g), socker(2 dl), mjöl(3,5 dl), ägg(3 st), succat(0,5 dl), apelsinskal(0,5 dl), russin(1,5 dl), cocktailbär(1 dl), bakbulver(1 tsk), rom(0,5 dl).

Det uppvägda smöret och de framställda äggen fick stå framme i rumstemperatur sex timmar, framförallt för att kunna pösröra socker och smör.

Nu är det så att pösrört socker och smör är så jäkla gott, att en hel del gick åt under pösrörelseproceduren. Det var bara att väga upp mer smör och mäta upp mer mjöl.

Så här såg mise-en-placen ut innan den goda pösrörproceduren tagit sin  början:

  
I mjölet döljer sig det väl inblandade bakpulvret.

Ägen röres i ett och ett med långsamt arbetande elvisp, degen blir ganska tung och svårbearbetad, detta är ingen snabbkaka precis.

Frukten blandades med romen och fick stå att dra i två timmar, en del av mjölet blandades noga i fruktblandningen, enligt uppgift ska detta bidra till att de små fruktbitarna stannar uppe i kakan och inte sjunker ner mot bottnen vid gräddningen.

Sedan kletas den tjocka smeten ner  i väl smord och bröad form.

Kakan skulle nu enligt gamla recept stå i 175 grader i en hel timme.

Detta är förstås åt helsike för mycket i en modern ugn med fläkt.

Jag reducerade värmen till 160 grader, men till och med det var aningen för mycket. Bäst att kolla med sticka att degigheten försvunnit, men inte mer. Min kaka blev klart för hårt gräddat under en timme (se bild nedan).

Sedan fruktkakebakningen har mathållningen ändrats radikalt.

Cirka tio gånger om dagen är det mesta utbytt mot

Kaffe och fruktkaka.

Denna kaka bakades i rund form, jag ska skaffa en rak form när jag får råd, när det stora klippet kommer, nu lär det dröja en tid.

Krass och pum