Jag köpte en gammal bok med titeln "Våra Matsvampar" på ett antikvariat.

Det var i februari 1994, för snart sjutton år sedan.

I somras lånade jag ut den till ett par som skulle vandra i Sörmlandsleden, och härom dan fick jag den tillbaka.

Så råkade jag läsa igenom den och fann den riktigt trevlig, och längst in fanns ett gulnat originalkvitto från när den köptes 1948.

Boken kom ut på Lindqvists förlag 1943:

Så här ser det gamla kvittot ut:

Man kan ju undra vem denna expedit 5 kan ha varit.

Det kan man sannolikt inte få reda på med några medel.

Möjligen kanske det finns något gammalt arkiv på PUB, med noteringar om deras anställda hösten 1948.

Baksidan av kvittot omfattade en utförlig beskrivning av PUBs resurser, leksaker fanns på 4:de våningen.

Allt detta är sannerligen ämne till en trevlig novell av samma slag som behandlades i det underbara programmet Babel i eftermiddags.

Man kan ju drömma och känna små historiska vingslag om svampförgiftningar och lägenheter i Stockholm där man ordnat trevliga familjefester under många år, kanske någon studentexamen också.

En nostalgisk fläkt drar förbi, när man läser naturbeskrivningarna där svamparna kan tänkas växa.

Det finns inte mycket kvar av sådant idag.

Satte på gummistövlarna, halsduk och stockholmspolisens musikkårsjacka.

Går mot tunnelbanan för att skaffa sjuttiokort.

Ser reklamaffisch på begabbade ICA Sankteriksplan.

Nötstek som jag var på väg till Daglivs för att köpa enligt deras med ICA nästan identiska reklamerbjudande.

Går spontant in på detta ICA, köper saffranslussekatter med russin på. (Guud, va jag hatar saffranslussekatter utan russin).

Hittar oxsteken, det var den sista dom hade!

Köper mjölk och gul lök.

Tjola hopp!

Har späck i frysen sedan förra middagen för länge sedan.

Nu ska här späckas kött till världens godaste oxstek som kompensation för gårdagens äckliga, äckliga, äckliga rökta rostbiff, då jag lovade mig själv att aldrig mera köpa färdiguppskuret och plastikförpackat, fy fan!

Nu ska jag inte glömma att salta och peppra de smala späckstrimlorna, innan jag kör in dem i köttet med min franska späcknål.

Sedan titta på Sverigedemokraternas landsmöte i TV-kanal K, riktigt intressant faktiskt.

Så slapp jag investera i sjuttiokortet idag, skjuter upp det så länge som möjligt, det kostar ju numera inte sjuttio utan 490 kronor.

Tjiiiiiiii!

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING VILL JAG MED EMFAS FRAMHÅLLA ATT DETTA INTE ÄR EN DEPRIMERAD TEXT, DET ÄR BARA EN KOMMENTAR TILL DEN RELATIVA FÖRÄNDRINGEN - DET VI KALLAR TID

Det går inte fort, man märker inte, som minutvisaren på farmors klocka.

Ändå går den. Man hör slagen. Ibland blir man förvånad och tittar upp med ett glatt leende, det är något positivt med den där maskinen, som rör sig på fullkomligt död räkning dock tämligen parallellt med övrig tid.

Men en dag glömmer man bort att dra upp den, och plötsligt en dag har den stannat. Pendeln hänger dyster och död rakt ner i gravitationen

Buntarna med klädesplagg, de flesta nytvättade, några i tvättkorgen, kanske inte riktigt dags att boka tid i tvättstugan ännu. Tvättmedel finns, sköljmedel finns, men snart kommer en dag när även det måste förnyas.

Alla sparade kvitton, vad är det för mening med att spara alla kvitton, om man inte går igenom dem för att kolla läget och därmed kanske i någon liten mån dämpa den oron?

Dammet i hörnen, dammsugaren nästan alltid framme, dammsugarpåsen fylls sakta men säkert om än intermittent.

Vattnet i akvariet måste bytas, en liten, liten, förändring varje dag, till slut måsta man göra det, ett avsevärt arbete på fyra timmar.

Notskrivandet, det tar aldrig slut, men man måste ha mjölk och kaffe, varje dag måste man dessutom ha någon mat i sig. Notskrivandet är dock det roligaste, så länge datorn fungerar, men en dov oro ligger hela tiden och ruvar i bakgrunden, en vacker dag upphör något att fungera som så många, många gånger förr, och man har inte råd att köpa nytt.

Öva på gitarren, varför det? Kanske så att fingrarna ska behålla sin precision och spänstighet, öva trumpet, kanske för att läpparna inte helt ska torka ihop så att tonen försämras, ventilolja, nivån i flaskan sjunger för varje gång man måste använda den. Sjuttiokortet tar slut, man måste skaffa nytt, men det blir dyrare och dyrare, så tendensen att vilja dra sig ur blir starkare för varje gång. Visst är det trevligt att promenera emellanåt, men man vill inte känna sig låst när man är alltför utmattad långt borta.

Alla som sviker, som försvinner.

Ett trevligt animerat samtal, sedan går det månader, år.

Telefonen tystnar, någon enstaka gång ett mejl, om man orkar titta efter, men det blir mer och mer sällan. Hundratals ointressanta mejl borde gås igenom arkiveras eller rentav raderas.

En gång i tiden kom ett och annat brev med trevligt innehåll, det verkar ta slut helt och hållet. Man får inga svar längre, folk har för mycket att göra, några dör i sin tysthet och försvinner för evigt.

Fastighetsskötaren har lovat komma, vi bestämde det för åtta månader sedan. Det luktar mer och mer gas när man tänder den defekta gaslågan, en tröskel har lossnat och måste limmas fast, jamen det fixar jag i morgon. Sa han den där gången för åtta månader sedan.

En gång skötte fastighetsskötaren huset, selbstverständlig wie die Name, numera är det utlänningar som smyger i environgerna, inte trevligt, arbetet uselt som allt arbete man inte gör för sig själv.

Som en gång uppskattad hedersmedlem fick man vänliga inbjudningar, de kom alltmer sällan och har nu uppenbarligen helt tagit slut. Efter så lång tid. Annikas tid var en så  underbar tid, men den tiden är nu glömd, hon bidrog dock till mitt lyckliga liv, kanske utan att själv riktigt inse det.

Jag har en inbjudan som sitter kvar på anslagstavlan, när jag granskar den finner jag att den är från 2009, den har alltså suttit i två år och är visserligen en inbjudan, men i själva verket ett erbjudande om att köpa en dyrbar biljett, som man inte hade råd med.

So was für die Ehre. It's so sad. Ja, det är just den dunkla sorgen som kommer krypande. Men ännu hävdar jag att mitt liv var det lyckligaste av alla liv jag känner till här på jorden.

Flera arr ligger dock klara, men ingen vill väl ha dem, mycket arbete där.

Jag skriver själv något enstaka brev och ibland kommer svar, men för det mesta bara en bekräftelse efter lång tid om att någon minns kontakten.

Tystnad, kaffe, kramp och smärtor.

Visst är livet underbart, brukar jag säga högt för mig själv när jag stiger upp och lagar min kopp med kaffe på morgonen.

Jag har aldrig snattat, aldrig lurat eller bedragit eller ljugit, det är jag stolt över, men ibland undrar jag om jag inte borde ha agerat annorlunda. Men det lyckligaste livet har jag levat. So ist es und so bleibt es.