Jag har några dagar skummat igenom rockmusikens historia.

Det är inte mycket att dra fram, men undantag finns.

När jag onsdagen den andra mars 1979 lyssnade igenom radioprogrammet Skivspegeln i P2,  så förekom ett antal aktuella rockartister utan större intresse:

Björn Skifs (var han en rockartist...), Continental no 6, Cheap trick, Seves, Roxy music, Musique, Factory, Toto, Baby grand, Joe jackson, Frobbing grizzle, Rolling stones (Heart of Stone).

Men det fanns ett undantag. Det var något med rösten och den vemodiga pentatoniska melodin, som grep mig.

Jag var mitt inne i min intensiva dirigentperiod i studentorkestern vid Stockholms Universitet Kårsdraget, och skrev ett antal, nu sedan länge glömda, arrangemang, och för att få inspiration gällde det in i det sista att hålla sig aktuell vad beträffar musikutvecklingen ute i världen.

Åren innan hade jag skrivit Säkkijärven polka och Zambelius, nu höll jag på med ett arr på Horgalåten, som lustigt nog kom på tapeten i våras då Kårsdragets dirigent kontaktade mig via eposten och undrade något. Jag rekommenderade då exdirigenten Alex Freudenthal som enligt mitt förmenande måste vara den enda i världen som skulle kunna klara detta rätt genomarbetade och kanske lite för svåra arr. Undras hur det gick med det.

Sångerskan förekom i en ganska rättfram rockgrupp med namnet Blondie, ett namn som måste ha med hennes utseende att göra. Hon var vid den tiden cirka 28 år och hette Debbie Harris, vilket nog inte många kände till:

Jag glömmer aldrig ljudet och upplevelsen av den sången. Inte begrep man texten, men som sagt var, musiken gick direkt in.

Du finner Deborah på Spotify, sången heter Heart of glass och jag rekommenderar dig livligt att lyssna på den. Många gånger. Det gör jag just nu. En stor fördel med Spotify är ju att man kan syssla med annat samtidigt vid datorn, och ha musiken gående hela tiden.

Senare kom ju den oöverträffade Enya med hennes textskrivare, men det är en annan historia.