Bli inte rädd nu!

Jag tänker steka en god oxstek, dvs just den goda fransyskan jag köpte i går förmiddag, men vände och stoppade i kylskåpet, då en annan middagsvariant dök upp denna första advent.

Uppfylld av Kårsdragets  lyckade höstkonsert i lördags, som gick mig förbi, måste jag nu göra slag i saken .

När man vågar skriva ett arrangemang för vilken orkester det vara månde, kommer till slut den nervpirrande dagen när man vågar sig dit med noterna under armen och den stora visionen i anden.

Även de käraste orkestermedlemmarna är grymt stenhårda i sina inledande kommentarer. Förmodligen tänker dom inte alls. Har man skrivit många lyckade arr, börjar man sakta men säkert räknas som kompositör, men det är en utdragen process.

Samma är det med att späcka en oxstek.

Att steken måste späckas är ställt utom alla tvivel. Det tar tid att inse dessa urgamla lärdomars berättigade sanning.

Men hur gör man då`?

SPÄCK?

Hu, ve och fasa, rena fettet, FETT, FETT, FETT, fy satan, nä, blä.

Till att börja med ligger man halvsovande i flera nätter, och föreställer sig hårda vandringar i saluhallarna efter denna urmodiga exklusiva och säkert svåråtkomliga, urgamla produkt. FINNS sånt fortfarande?

Men det är faktiskt sant, både det ena, det andra och det tredje.

För det första: fettet.

Nej, man blir inte fet av fett. Det ska vi inte älta här, det finns massor av undersökningar som visar detta.

Politiker oroade sig för den tilltagande fetman hos medborgarna och inledde restriktioner.

När politiker lägger sig i hur människorna ska leva, blir det mycket fel.

Att den livgivande basfödan MJÖLK fettreducerades till 3 % i december 1942, berodde inte på någon fettskräck på den tiden, tvärtom, man behövde mer grädde till smör och ost, och snodde lite från den viktigaste födan av alla mitt under krigets värsta ransonerade restriktionsår.

Sedan gick det av bara farten, det hela övergick till avsiktlig fettreducering för att minska den tilltagande övervikten hos folk.

Jag tycker så synd om de förlorade generationer som tvingats dricka mellanmjölk till skolmaten.

Och resultatet uteblev inte, folk blev ÄNNU fetare.

 

Nog om detta, debatten har äntligen börjat komma igång, och skräcken kanske släpper så småningom.

Särskilt när man får veta, att hjärnan inte består av grönsaker och fibrer, utan av 70% (sjuttio procent) fett.

 

Värst är det med Europaunionen, EU. Först när vi äntligen vågar dra oss ur denna hemska drakes käftar och slipper de 30 milliarderna i medlemsavgift, kanske vi kan återfå fattningen om livet. De sista åsnesparkarna handlar om att det finns olika sorters fett. Hur många som helst verkar det som.

Men för oss Västerlänningar som levt i jordens mest framgångsrika jordbruksamhällen i många mijoner år, är det jordbruksprodukter som gäller.

Det andra är att späck faktiskt finns.  Jag gick av en händelse in i en till synes helt normal ICA-butik nära Skanstull och vågade fråga.

Späck?

Javisst!  Hur mycket ?

Dom har det i frysen. En rejäl bit kostade drygt 5 kronor. (Jag har här skrivit DOM, fastän jag vet att kasus här är nominativ, och korrekt skrivspråk är de, men dom säger man, så jag skriver talspråk, bara för att jag vill det just nu)

Så kommer vi till det tredje.

Vaddå späcka? Mamma späckade aldrig nånting, utom med katrinplommon, men det är att späcka i överförd betydelse.

Eller gjorde hon det? Ja, säkert förr i tiden.

Därför att utan späckning blir oxsteken intill döden torr och trist, hur man än försöker ändra på den saken med goda gräddsåser och gélé.

Men vad har nu detta med arrangemangen till studentorkestern att göra?

Jo, det är frågan om KNOW HOW.

Hur späckar man i praktiken? Hur skriver man musiken?

Fråga mej gärna, det är ett långt livs erfarenheter, men bäst lär man sig själv genom flitig praktik och övning år efter år efter år.

Om man har någon vision vill säga. Man måste ha en inre upplevelse av hur man vill ha det.

En inre kraft som man själv tror på.

Då segrar man till slut, om man kämpar.

Här nu en Mise en place av späckningsförberedelsen:

 

Späcknålen består av två delar, en späcknål (kanyl) och en påfösare med träknopp.

Jag köpte den en gång på Coq Roti.  Tillsammans med en körbärsurkärnare och en ostronkniv...  

Börja med att skära späcket i fina strimlor, SALTA och VITPEPPRA duktigt , och lägg in späckstrimlorna i frysen igen.

Annars  blir dom sladdriga, mjuka och totalt lealösa och kan inte föras in i kanylen.

När dom väl har börjat frysa däremot, är det enkelt att stoppa in dem när de stelnar. (Blandat lite talspråk och skrift språk här, bara för att retas...)

Pressa sedan in den fyllda kanylen i köttet och börja fösa på med påfösaren.

Men samtidigt måste du förstås dra ut nålen, du måste ha en vision av hur späcket stannar kvar i kötthålet.

Alltså håll i princip påfösaren still och dra ut kanylen.

Gör det på så många ställen du önskar, och använd frysen emellanåt om späckstrimlorna blir för sladdriga och mjuka.

Detta var början på arret!

Bryn sedan steken i en smörad järngryta, vänd med träskedar. Detta tar en viss tid, och låter sig inte forceras.

På med köksfläkten så att inte brandvarnaren går igång!

Salta och peppra många gånger runtom, det går naturligtvis bra att redan från början gnida in köttet med finkornigt salt och vitpeppar.

Använd inte grovkornigt havssalt, det kommer från havet med allt vad det innebär av läbbigheter.

Finkristallerat havssalt kan vara kul, om man vill känna saltkornen på tungan, men det är samma sak:

Natriumklorid i varierande renhetsgrader, smaken är exakt densamma.

Havssaltet innehåller jod, så använd jodsalt, det behöver din sköldkörtel för att funka bra.

Häll några deciliter vatten i grytan och bräsera, dvs låt det hela koka långsamt under lock.

Använd stektermometer. Max 70 grader, det är den klassiska innertemperaturen för nötkött, men tänk  på att det kan variera beroende på exakt var i steken termometernålspetsen sitter.

Ja, sedan reder du av vätskan och smaksätter ytterst nog, blandar med färsk, söt, tjock gädde, smaksätt ännu mer enligt ditt överlägsna smaksinne, och det vattnas i munnen vid blotta tanken på stekskivor, gräddsås, potatis och vinbärsgélé...

Kommer att tänka på den underbart skicklige Kårsdragstrummissen Perre Elwinger (skapare av det förnäma Kårsdragsällskapet Kråsmagarna) som några år gick i en kockskola.

 

En föreläsare av den gamla säkra, välrenommerade kökschefsorten höll en avslutande föreläsning, som han inför de ytterst uppmärksamma kockeleverna helt sonika avslutade med

 

"Gör det GOTT!".

 

Ett sus i salen av outtalade frågor.. men.. hur då, hur gör man, va... gott...

Det var allt!

 

Gör det gott! Arr, Jamm, Mat, Konst, Kärlek: Gör det gott!

 

            

Så egendomligt.

Av alla de få återstående medmänniskorna man känner, minskar kontakten allt mer, trots att många nya instrument för kommunikation ser dagens ljus.

Man sitter vid sin dator och skriver.

Till vem? Det är ju ingen som läser, och vem skulle bry sig?

Inga kommentarer. Den senaste kommentaren var från en liten japanorienterad tjej i bloggarsajten som sysslar med Mangateckningar. Det var säkert ett år sedan, och hon klickade väl på de slumpvis förbiglidande länkarna, varav någon tydligen var jag.

För första gången i mitt fina Kårsdragsliv, som hederskårsdragare och förr uppskattad arrskrivare,  passerade en Kårsdragskonsert utan att man blivit inbjuden som alltid tidigare. Vilken oändlig sorg detta är! Någonstans läste jag ju om den kommande begivenheten, man kunde köpa en biljett för 150 kronor, men sådant har jag inte råd med, de sista dagarna innan nästa pensionsutbetalning har jag ungefär så mycket kvar. Det går ju inte. Man måste köpa mat också. I studentorkestern finns två prislägen: studenter (lågt) och arbetande (högt). Vi andra finns inte. Man gråter, och det känns som om någon hånskrattar, "det är ditt eget fel". Men på vad sätt får man inte veta.

EX-draget är likadant, jag får ingen information därifrån sedan dom svek mig inför den senaste konserten jag skulle vara med i, det är så sorgligt. Vi skulle göra Säkijärven i den sannolikt bästa versionen någonsin. Staffan skulle vara med på altsaxen (vilket i och för sig genererade en glädjeförstörande anmärkning från någon med regissörsfunktion)Jag fick ett envägs meddelande om att låten flyttats, vilket jag vägrade acceptera, det är en alltför överväldigande insats, med övermänsklig prykologisk ansträngning, jag gladde mig före konserten så inför att få göra den före konsertens mittenpaus. Så jag besvarade omedelbart epostbrevet, brevet finns kvar. Epost visserligen, men inget svar kom. Tvärtom, all epost från EX-draget upphörde tvärt.

Det är så väldigt sorgligt. Tragiskt, elakt, obehagligt. Det känns som om jag gjort något hemskt fel, stöld, mord. Jag som aldrig ens har förmått mig till att snatta en femöres kola.

Jag har inte fått någon post, inget telefonsamtal.

Det är en ny tid.

Jag har en mobil, men ingen använder den.

Vem behöver en ipod? Vad är meningen, när kontakterna bara upphör?

Jag får en massa epost, som jag sällan läser, eftersom det inte berör mig. Förutom interna meddelanden, ofta tämligen kryptiska, är det reklam, reklam, reklam, reklam. I reklamen döljer sig emellanåt diverse obehagliga s.k spammeddelanden. Hur man skaffar Viagra, hur man aktiverar sitt sexliv, hur man vinner två miljoner US dollar enkelt, genom att bara besvara ett meddelande.

Det är en nedgång som känns så plågsam, det är nästan så man upplever det som en ren hämnd. För vaddå? Ja, Man undrar.

Frågan är nu, om man skulle försöka vara rationell, hur ska man då hantera denna situation? Går det längre att göra?

Tydligen gör man fel på något sätt, medan metastaserna griper omkring sig

I brevlådan har de gamla kårsdragskallelserna ersatts av en mängd färgglada erbjudanden att deltaga i något som kallas miljonlotteriet, Ett inkasseringsbolag skickar en mängd post som försöker inkassera en skuld som jag inte känner till från 2005. Den bara ökar och ökar, man lägger på ränta och inkassokostnader, vad ska man ta sig till? Man blir förtvivlad, och känner sorg och oro för detta man upplever som en utifrån påträngande ondska. Ska dödsboet tvingas överta en orättfärdig skuld?

Finns det något man kan göra?

Tyvärr blir man sämre och sämre, läkarvetenskapen hittar konstiga fel genom de obehagliga blodproverna. Utan att man själv upplever någon egentlig sjukdom, tvingas man gå och tappa en  halvliter blod en gång i veckan.

Jag frågar varje gång "är jag sjuk på något vis", men får inte något svar.

Någon gång tittar man på larviga meddelanden i Facebook, men alla verkliga vänner, om det nu finns några kvar, anser att de inte vågar använda Facebook, för man utlämnar sig. På vad sätt då?

Detta måste tyvärr uppfattas som rätt deprimerande, vad ska jag göra?

Telefonen står tyst, den har en indikator som blinkar när någon har ringt, men det är ytterst sällan någon ringer, en mängd samtal är ren reklam, bara det. Avsändare OKÄND, typisk reklam, man kommer inte undan. Ibland svara man ändå, en obekant person frågar efter typ den som har hand om räkningarna, reklam alltså, att krossa reklamuppringarna är ingen konst, man meddelar bara att man inte är hemma och lägger på. Suck.

Det finns uppfattningar om att reklamringarna bara gör sitt jobb, ja, det är sorgligt men sant. Men av alla argument dörrförsäljaren med foten innanför den gläntande dörren än har, är väl det att han bara gör sitt jobb det torftigaste.

Hemmafrun som får del av den informationen lär inte plötsligt ändra inställning, åh, gör du bara ditt jobb, jamen stig in då, vad kostar dammsugaren, du kanske vill ligga med mig som tröst, det vore väl trevligt?

Någon säger, jag har sökt dej, jag har försökt ringa dej, det  är väldigt svårt att få tag på dej.

Hur då? Jag har telefon, mobiltelefon och en brevlåda som släpper igenom kilovis med ointressanta papper i veckan.

Vart tar ni vägen mina kära vänner, om ni alls finns kvar?

HJÄLP! Jag är så ledsen, Rechtshaberei, rättshaverist, gå och lägg mej...