Till alla TV-producenter och programskapare!

Vad är det som händer?

När jag går upp till kompisen för att titta på något program som intresserar mig, har jag blivit mer och mer irriterad av något som är helt vansinnigt egendomligt och oförklarligt.

Så snart det inte förekommer något normalt ljud i den visade situationen (tal, musik, ljud från det som sker), dyker det upp, oftast svaga, ljud i bakgrunden som saboterar hela tittarupplevelsen.

Det är frågan om brummanden, klirranden, plinganden, ekande, gurglande, dunsande, musikliknande spelande på syntetiska instrument, skvattrande, ringande eller susande, som fullkomligt tar kål på programmets avsedda  innehåll.

Första gången jag blev allvarligt uppmärksammad på detta som jag minns, var i ett program för något år sedan som handlade om Sandhamn, hela tiden, ideligen, så snart inget annat hände, lade man på olika musikliknande bagrundsljud, till och med mitt i handlingar, ja till och med som bakgrund i dialoger.

Ibland är det dessutom fråga om rent stupida enfaldigheter, som när man visar dramatiska förflyttningar i världsrymden (väldiga dånande ljud) där det ju inte förekommer några ljud alls, själva tystnaden borde vara det mest möjliga talande eller skrämmande av allt, eller när man visar rörelser hos bakterier eller andra mikroskopiska partiklar (små kvittrande trams), sådant ger inga ljud ifrån sig alls, det vet var och en som har sysslat med mikroskop av en eller annan anledning.

Senast upplevde jag det, kanske mer olidligt än någonsin, och framförallt helt meningslöst och onödigt, i ett nyligen visat program med miljö från slutet på 1700-talet.

Om något sådant ljud skulle dyka upp i min normala tillvaro, till exempel på mina föreläsningar, en teaterföreställning eller i en konsertlokal, skulle jag genast sluta upp med det jag håller på med, för att ta reda på varifrån ljuden kommer, och hur man får stopp på det, så att den avsedda verksamheten kan få fortssätta.

Om man till råga på allt råkar ha en stark musikalisk perception försvinner uppmärksamheten omedelbart, därför att man till det yttersta anstränger sig för att söka höra vad det är frågan om.

Uppenbarligen är det avsiktligt inlagda ljudsättningar i programmen, men vad i fridens namn är syftet med att störa upplevelseförmedlingen? Det ger ju ett totalt sinnesrubbat intryck.

Är det någon annan som har upplevt detta? Sannolikt är det så, och jag ber någon ta tag i det, och om möjligt bygga upp en oponion som försöker eliminera detta nästan till sinnessjukdom drivande irritationsmoment.

Snälla hör av er och kom med förslag till hur man ska bära sig åt, är det någon som har synpunkter, tips, idéer?

HJÄÄÄLP!

Att ha fått delta i en Kårsdragskonsert tillhör det stora!

Det går knappt att beskriva - idéernas födelse, planeringen, repeterandet, arrandet, genomförandet, festerna, alla glada kommentarer.

Däremellan finns smärre tillfällen när minnena skapas av en tillfällighet och helt osökt.

En sommardag stod vi framför notskriftstavlan på Marholmen och sjöng på en låt som inte tillhörde vår vanliga repertoir. Vad som fanns före eller efter minns vi inte, men jag minns åtminstone två ytterligare närvarande personer förutom jag själv, som under Marholmenveckan var dirigent i Kårsdraget.

Den ene var Calle Melin som stod med en gitarr om halsen, och den andra var vår gäststuderande linguistiker (heter det så?) från USA, Lori Taft.

På en Åboturné viftade vi alla med svenska flaggor, men Lori ensam hade stjärnbaneret. Jag minns inte den specifika anledningen till den uppoppade nationalismen den gången.

Men vi som stod framför den svarta tavlan med notlinjer den dagen, försökte erinra oss Mungo Jerry's Summertime.

Lori mindes väl en del av texten och Calle kunde förstås de enkla bluesackorden.

Jag glömmer aldrig de minuter när vi stod där och tittade upp på tavlan, jag gjorde emellanåt några anteckningar, kanske skrev jag ner något av melodin, kanske det vi kom ihåg från texten.

Det bör väl ha varit lunchtiden efter den läckra maten, det var ljust ute och året bör ha varit 1981, mitt under min dirigenttid 1978 - 1983.

Anders Sjöstedt yttrade långt senare med ett av sina kloka uttalanden, att det tar fem år att bryta ner en dirigent i Kårsdraget.

Varför nu denna reminiscens?

Jo, jag fann i min bokhylla bland musikböckerna en bok författad av vännen och f.d kårsdragsdirigenten Holger Larsen, numera professor emeritus vid musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms Univeritet.

Boken heter

good vibrations - Rockmusikens stilar och trender. De 25 första åren.

Med dedikation från författaren.

Jag tog tag i den och började läsa, den här gången parallellt med att jag spelade upp en del låtar via Spotify.

Jag brukar vanligen nästan uteslutande spela klassisk musik där, men nu blev det en massa annat också. Det mesta med sina minnen, varav ett alltså somrarna med Mungo Jerry för evigheter sedan.

Så det kan bli.

Heja Kårsdraget, vilken lycka att ni finns!